Honour Savita by silencing the extremists

A protestor holds a picture of Savita Halapannavar

If we really want to honour Savita Halappanavar and finally have a proper debate on abortion in Ireland, we need to silence the extremists on both sides.

The reason seven successive governments haven’t managed to legislate in the wake of the X case is of course because of the explosive, corrosive nature of the abortion debate in Ireland, and how it immediately gets hijacked by extremists on both sides, rendering a just and intelligent debate – and thus a solution – impossible.

Vincent Browne’s attempt to hold a debate on the issue on TV3 descended into farce as anti-abortion (and seemingly everything else) activists William Binchy and Breda O’Brien tried to top one another’s outrageous claims.

Citing no source, O’Brien claimed that one in four pregnancies in the UK ended in abortion, and one in three in Europe. It was a claim that was allowed to go entirely unchallenged, and which deserves further scrutiny.

The reason it probably didn’t get it is because of Binchy’s evoking of “abortion mills,” which presumably are Dickensian concentration camps for fallen women where the contents of their wombs are attacked by murderous liberals.

This evening, people on Twitter tell me that Marc Coleman – a man with two degrees who still manages to get seemingly everything wrong – has a promo for his Newstalk radio show featuring the following unrestrained hype:

“Are we rushing headlong into sacrificing the rights of unborn children?”

For some reason, producers seem to think that these right-wingers – often fundamentalist Christians attached to the likes of the Iona Institute, yet seldom identified as such – with extremely dubious views on everything from obstetrics to mental health are the voice of reason for the anti-abortion side.

(I don’t use the term ‘pro-life’, simply because I’ve never met anyone who was anti-life).

They are not.

There are legitimate concerns on both the pro- and anti-abortion sides, and they must be dealt with sensitively and intelligently.

This cannot be done as long as this debate sends spin doctors into paroxysms of hyperbole as soon as it rears its divisive head.

The shock of Savita’s death was soon replaced by awe at how quickly both sides could mobilse their troops to speak of murdered babies and getting rosaries off ovaries.

What gets lost in all this claim and counter-claim are the simple facts of the situation, and in this maelstrom of ill-informed opinion the old Confucian proverb is more useful than ever: “The beginning of wisdom is to call things by their proper name.”

Abortion exists in Ireland already, and the Supreme Court has told the government it has to legislate for it. It isn’t going to go away.

Secondly, whatever side of the debate you’re on, abortion is one of hundreds of life-or-death decisions that are made in Irish hospitals every day of the week, by qualified, competent, caring professionals, solely on medical grounds.

That last bit is important, because essentially the government has as much business legislating for abortion as it does for dentistry.

Every family has been in a position where they have been told by doctors or hospice staff that “there’s nothing else we can do” for a loved one.

There is almost always something else that can be done – some invasive, dangerous, undignified, expensive procedure that might wring another few minutes or hours or days out of an existence slowly, inexorably slipping away.

But doctors who deal with these issues every day reach the point where they realise that further intervention would be futile, and families realise that too.

That we trust them and that they can make these decisions without being dragged before the courts is commendable. Little or no extra legislation is needed to ensure that the system works.

But given our boundless desire to find an Irish solution to this Irish problem, we have planted the issue of abortion as a moral time-bomb in our constitution, and thus we are forced to legislate instead of allowing professionals to do what we pay them for.

While we wait, four thousand Irish women a year – almost eleven every day, including Saturdays, Sundays and Christmas Day – are going to England to have their pregnancies terminated.

That fact in itself is neither good nor bad; it simply illustrates that there is a need and a demand to have abortion available in Ireland.

Another great myth of the extremist debate is the suicide solution; pro-choice activists jumped on the X case as it provided what looked like a win-win scenario.

If the mother was suicidal, then the state couldn’t possibly turn them down.

Or could it?

The discussion around suicide is probably the most tawdry and offensive in Irish public life in recent years, insulting to women and those who do feel like taking their own lives alike. It is also as pointless as it is offensive.

The truth is probably that of the four thousand women heading to England every year, the vast majority of them probably aren’t suicidal.

They are simply women who have found themselves, for whatever reason, unable to countenance a pregnancy at this stage in their lives, and they have chosen to end it.

They cannot be ignored any longer.

As regards their mental health, they do not return post-abortion with their lives in ruins, as the anti-choice side would have the Irish public believe.

Often they are sad, depressed or disappointed, but despite regrets most go on to live normal lives, and if they didn’t, we’d know about it.

Ireland has exported over 100,000 women to the UK for abortions, a sizable chunk of its population – if their abortions were the opening of the gates of hell, we’d probably have seen it by now.

Shockingly, it was minister for justice Alan Shatter who has provided the most reasonable voice in the debate so far, and one would hope that given his position in government that will prevail.

But for common sense to prevail, the extremists on both sides must be marginalised and ignored as much as possible.

Why? The children’s referendum debate was ruined by the No side evoking images of the state barging in to homes, snatching the children of fine upstanding citizens and placing them into care on a whim.

It was a pathetic, extremist argument that clouded the issue and caused many to switch off.

Like so many other things in life and death, medicine is not a perfect science (if it was we’d all live forever); there are seldom black or white answers, even to similar questions. Abortion is a medical procedure, and there are no easy answers

What there are is endless shades of grey, and it is this – not the murdered babies or the rosaries and the ovaries – that we are trying to legislate for.





Almqvists skräckfilm berättar inte hela historien

“Det här är ingen rolig dag” – som vanligt är det svårt att hålla med Jimmie Åkesson

Som Londonbussar på bloggen just nu – inget på svenska på länge (om alls), sen kommer en massa grejer samtidigt.

Enligt Twitter har Erik Almqvist, ledande politiker i Sverige Demokraterna, avgått precis.

Stackars Erik kom inte ihåg att han var rasist tills han fick videobevis – filmad av hans kompis och partikamrat Kent Ekeroth.

Allt detta är förstås helt ointressant.

Det som är intressant just nu är kriskommunikationen från SD:s höll då de försöker övertyga nationen återigen att de inte är rasister – att Almqvist är undantag snarare än regel.

Men videon visar inte bara att Almqvist är rasist – den visar också att Christer Westling har starkt otrevliga åsikter i ämnet de som får vistas i Sverige och hur de ska behandlas.

Kent Ekeroth visar på vilket allvar rasismen inom partiet tas genom att inte göra något alls, utan istället filma hela grejen.

Men mest allvarlig är Jimmie Åkessons reaktion:

Det vi sett är uttalanden och uppträdanden som är fullständigt oacceptabla. Jag menar att det här är de ända rimliga konsekvenserna.

Det här är ingen rolig dag. Det kan vara en av de värsta dagarna både på ett politiskt och personligt plan.

Frågan är vilken dag han menar. Är det den dagen han fick reda på att Almqvist, Westling och Ekertoh hade gjort bort sig igen?

Eller menar han idag, dagen resten av Sverige fick reda på att Almqvist hade ljugit och att partitoppen är fortfarande befolkat av rasister?

Det talar att poängteras igen – rykande pistolen här hölls inte av Expressen (trots ett bra journalistiskt jobb) – den hölls av SD själva då det var Kent Ekeroth som filmade.

Ett besök till Almqvists Facebook-uppdatering om ämnet är skrattretande – det “förvånar” honom att han inte kommer ihåg vad han sa.

Och så är det ju, inte minst eftersom han hade en videoinspelning för att hjälpa honom minnas.

Kommentarerna är särskilt roliga – om du har en halvtimme lägg gärna den på att få dig ett inblick i hur snedvriden den sverigedemokratiska världen är genom att läsa dem.

Hur fel det än är, är man rasist så får man stå för det.

Gång på gång på gång har det visats att folk inom SD har starkt rasistiska åsikter, vilket verkar vara helt okej i partiet – bara man inte luftar dem offentiligt.

Men att medvetet ljuga och säga att man inte är det – som Almqvust har gjort – är att vilseleda det svenska folket.

Eller i alla fall den delen som fortfarande tror att SD inte är ett politiskt parti med rasism och främlingsfientlighet som grundpelare.

Vänsterbredaren och vallmoblomman

In Flanders fields, the poppies blow…

Sankt Patrick försökte förklara den katolska guden för irländarna genom att  använda treklövern.

Med det lyckades han bra, och landet var nästan uteslutande katolik i bra många år, ändå tills britterna tog med sig protestantism när de invaderade landet.

I Sverige har Sportbladet en egen helig treklöver av fotbollsskribenter i Erik Niva, Simon Bank och Robert Laul. Vem som är gud, Jesus och den helige anden får ni försöka klura ut själva.

Erik nämnde ikväll på sitt Twitter-konto att Sunderlands James McClean vägrade ta på sig vallmoblomman som vid den här årstiden – “den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden” – används för att hedra stupade brittiska soldater.

Han frågade var det rätt eller fel i mina irländska ögon.

Jag tänkte noga innan jag svarade – det är ju Twitter, och allt går att missupfatta.

Till slut sa jag att det var krångligt och svårt, men jag hade gjort likandant som McClean.

Twitter ger inte utrymme för en mer grundlig förklaring av värför – det tar vi här istället.

Vallmoblomman valdes ursprungligen som ett sätt att minnas de stupade eftersom den växte kring slagfälten i första världskriget.

“In Flanders Fields”, en dikt skriven av kanadensaren John McCrae, beskriver hur det såg ut.

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Alla med någon som helst hjärnfunktion fattar att dessa unga män som gav sina liv förtjänar all heder och respekt. Detsamma gäller även det andra världskriget.

Men någonstans på vägen ändrades meningen litegrann.

Och snart var det inte bara dessa män som dog i första och andra världskriget som skulle hedras, utan alla (framförallt brittiska) soldater som stupade i krig.

Här blir det knepigt för James McClean och jag.

För lika mycket som deras insatser i första och andra världskriget uppskattas, brittiska soldater har ju gjort hemska saker  också, inte minst på Irland – och en hel del av dessa ägde rum i Derry, James McCleans hemstad.

Ett exempel.

1972 sköts 26 obeväpnade civila i the Bogside i Derry.

13 av dessa var unga män – inte olikt James McClean – som dog på plats.

En till dog nästan fem månader senare.

Vad gjorde alla dessa människor för att bli skjutna av de brittiska fallskärmstrupperna?

De marscherade för sina medborgliga rättigheter.

Truppera sa at Irish Republican Army (IRA) var aktiva i området, att de unga männen var beväpnade, att det kastades bomber.

Det var lögn.

Det tog nästan fyrtio år men till slut tvingades David Cameron, den brittiska premiärministern, att erkänna att allt var lögn.

De var inga brottslingar, de var inga terrorister – de var unga män som mördades av andra unga män, som råkade vara brittiska soldater.

Brittiska soldater som nu skall hedras med vallmoblomman.

Det är i den skuggan James McClean och många andra i Nordirland växt upp.

Inte konstigt att vissa är fortfarande hätska, bittra, och inte bara mot soldaterna – jag har fått höra mer än en gång hur “youse people” (dvs de som kommer från den irländska republiken) övergav vara bröder och systrar i Derry under den tiden.

Jag håller med.

Jag tog min svenska hustru och mina barn till platsen där “Bloody Sunday” ägde rum i somras.

En grå julidag i lätt duggregn blev den första gången mina barn såg mina tårar.

Men som jag sa till Erik – det är en krånglig fråga och en Twitter-post duger inte till.

De är många som håller fast vid traditionen – och inte bara protestanter eller unionister heller.

(För bra många år sedan var min egen farfar i princip hemlös i London. Han stoppades av en polis, som frågade honom varför han inte gick med i armén. “Konstapel,” sa farfar, “ser jag ut som jag har något värt att kämpa för..?”)

Det var många irländare (katoliker allstså) som skrev in sig i den brittiska armén – särskilt under första världskriget – och som dog i Flanders, Ypres eller Gallipoli.

Som varje år sedan 1920 skulle dessa hedras i november 1987 när IRA detonerade en bomb i Enniskillen.

63 människor skadades. Elva dog.

Bland de döda var Marie Wilson, som höll i pappa Gordons hand medan livet sipprade ur henne.

“Pappa, jag älskar dig väldigt mycket,” sa hon. Fem minuter senare nådde räddningspersonalen fram.

Marie var död.

Men istället för att vara en IRA-succé blev det tvärtom. Det var bland det mest fruktansvärda som hände i ett fruktansvart krig.

Tack vara Maries pappas dignitet – “jag bär inget illvilja. Jag bär inget agg” – började folket att vända sig emot våldsverkarna.

Passande nog blev bombningen en vändpunkt i “kriget” – ingen hade lust längre att lägga till flera namn som skulle hedras varje år på den elfte dagen, i den elfte månaden.

Fredsrörelsen – med Maries pappa Gordon i spetsen – tog fart. Det tog tid, men nu finns det ett slags fred i Nordirland.

Den är inte perfekt, och det är långt kvar att gå, men ingen dör dagligen längre. Och det är jag tacksam för ialla fall.

Jag är uppvuxen som katolik och nationalist.

Jag tycker att Irland ska vara självständig, styrd av irländarna själva med respekt för alla traditioner.

Jag tycker inte att britterna ska ha något att säga till om det.

Men jag hatar de som dödade Marie Wilson och alla de andra som dog den dagen i Enniskillen.

Jag hatar de som hotade och dödade och lemlastade deras egna grannar under en nästan fyrtioårsperiod – trots att våldsverkarna och jag delar samma vision för ett fritt och fridfullt Irland.

Jag hyllar inte dem, och jag hyllar inte heller fallskärmstrupperna som i sina värsta stunder var lika onda, elaka och hatfulla, som hånade och förtryckte och gjorde livet till misär för många i Nordirland.

Och framförallt i nationalistiska Derry.

Det är därför jag inte bär en vallmoblomma.

Jag bär inte påskliljan – som används ju för att hedra de nationalisterna som dog – av samma anledning.

Men den dagen de hittar på en blomma för att hedra Gordon Wilson kommer jag att bära den istället.

The best part of this campaign? The end of the Tea Party

Long night ahead…possibly a longer four years.

They’re voting, and counting, ans exit-polling. On both sides of the Atlantic, the pundits and anchors are warming up for the long night ahead.

Already there has been one winner, and that is American politics – despite its Taliban-like Christian tendencies, the end of the Tea Party means there is hope for the greatest country in the free world.

In the end Romney – despicable though he is – has done his nation a great service, perhaps two. He moved Republicanism back towards a mellower middle ground, after its long and dangerous flirtation with the far-right ideology of the Tea Party.

He also revealed that the central tenet of Republicanism remains unchanged – it doesn’t care about the poor. They talk about freedom and equality of opportunity for all, but in power they are rabidly protectionist of their own interests.

This ultimately will be what loses Romney the race. The American people have had it too tough for too long to swallow his schtick, and they’re ready to dig in together for a better future.

But if expectations on Obama were high before, they should be higher now.

Just as W used his second term to ride roughshod over common sense, Obama must now sail closer to the wind and insist on delivering the change people voted for four years ago – never mind now.

Lastly, the people of Syria will be watching tonight and wondering why Obama won’t grant them the same freedom and security – the peace, liberty and justice for all so cherished by Americans.

An Obama victory is but a temporary relief, and a welcome end to the Tea Party. But if he fails to deliver the change he promised – as he has in his first term – many voters will feel short-changed.