Sveriges mixade zoner är just det- mixade

Innan och under Sverige-Irlands VM-kval försökte jag vara en god journalistisk kollega – jag hjälpte till med lite uppgifter om de olika lag, hjälpte folk komma i kontakt med varandra, bjöd på de stories jag inte hann med att skriva eller filma eller sälja själv.

Det mesta mottogs varmt – journalister lever på uppgifter, kontakter och idéer. Men ibland blev det inget av en bra idé.

En av dessa var att irländska medierna skulle kanske ta ett snack med några av de svenska kvinnor som följer och täcker landslaget. Den irländska presskåren – tillsynes utan en enda kvinna i ledet – tackade nej genom att ignorare förslaget helt.

Jag nämner det nu då Medierna i P1 igår tog upp ämnet kvinnor i sportjournalistik och varför damfotboll inte täcks i samma utsträckning som herrsporten.

Lyssna: Medierna 20130406 11:03

Sportbladets Robert Laul har fått en del kritik då han har sagt att frågan är uttjatade och att det handlar om nyhetsvärdering. Han menar att i dagsläget får inte damfotboll på klubbnivå större täckning då det är inte så många som är intresserade.

Att då ge den mer täckning i tidningen vore ett politiskt beslut- vi är journalister, inte damfotbollens PR-byrå.

Som frilansare kan jag bara intyga att han har rätt – även om jag politiskt sett hade gärna haft mer täckning för damfotboll så är sanning att om jag väljer att jobba med damfotboll så kan jag inte sälja materialet. Ingen ville ha det.

Med ett kommande EM i Sverige har det aldrig varit lättare att få tag på damfotbollens svenska profiler – Pia Sundhage och Lotta Schelin är tillgängliga för media på ett sätt som Erik Hamrén och Zlatan kommer aldrig att vara.

Båda två har varit fantastisk proffsiga – Pias personlighet tillsammans med det faktum att hennes tid i USA har gjort att hon behärskar engelska på ett sätt som bidrar till fantastiska intervjuer.

Jag har varit på flera olika events med damlandslaget och erbjudit täckning till alla möjliga uppdragsgivare men den bittra sanningen är att jag har inte sålt en enda text, bild eller videosnutt.

Inte ens UEFA – som var ruggigt sugna på lite internationell uppmärksamhet – vill ha videotäckning när biljetterna till Dam-EM släpptes i februari.

Som frilansare måste jag göra en nyhetsvärdering – är det bättre för mg att gå på ett jippo men Sundhage eller att täcka en Elfsborg-match och snacka med Anders Svensson? För det mesta är Pia mer underhållande än Anders men chanserna är större att jag säljer det Anders har att säga.

Vad det gäller antalet kvinnor i journalistkåren ser det bättre ut, om än inte bra.

På mixedzonen på Sveriges herrlandslagsmatcher och i Allsvenskan ser man en hel del kvinnor som arbetar – även om man vill se flera så är det en bra början. Jag kan inte föra deras talan men jag känner att de är respekterade och jag har aldrig sett någon bristande respekt från de manliga kollegorna.

Jag har själv två tjejer på åtta och sex. Båda fotbollen och journalistik har gett mig så mycket i mitt liv och jag hoppas att de delar mitt intresse, på eller utanför planen.

Men det är, som Robert Laul säger, min politiska inställning. Det är inte min uppgift att lösa det men jag kommer ändå med ett förslag.

Vad det gäller täckning av damfotboll kan vara hundra journalister ute på Tyresös hemmamatcher men ändå vill ingen köpa det vi producerar.

Däremot om det var 10,000 åskadare på plats på varje match i Damallsvenskan, och alla skulle köpa tidningen varje dag för att läsa om det, då skulle det se annorlunda ut.

Titta nästa gången du går på ett evenemang – ser du folk på läktaren så är pressboxen sällan tomt. Men om det är glest på läktaren blir det glest i tidningen också.

Så ni som vill se mer damsport i tidningen, rösta med fötterna – köp årskort och ta med familjen på matcherna. Det kommer inte att hända över en natt men så småningom kommer det att ändras.

Comments are closed.