Archive for May 30, 2013

Breach of trust, but no surprise about Irish childcare

Just watched the “Breach of Trust” program made about Irish childcare facilities by the RTE investigations unit, and the one question that kept coming back to me was – why are we surprised?

RTE PrimeTime Breach of Trust 28.05.2013 by dm_51a5d3b020346

This is Ireland, where since the foundation of the state we have betrayed our children.

For many years, we turned a blind eye as they were raped by generation after generation of priests and religious figures, but no-one intervened.

In our schools, we let some of the same psychppaths beat the hell out of them every day as they attempted to impart their “wisdom” through fear and violence.

For those we abandoned most, we left them to grow up in places like Artane and the Magdalene laundries, where the violence and the abuse didn’t end with the school bell; instead, it went on for years and years, damaging generation after generation of people – men and women – beyond repair.

And even when, as a nouveau-riche nation built on borrowed money and a property bubble, we could afford childcare, we paid over hundreds and thousands of euros a month to the profiteers, private enterprises who, as the program shows, had more interest in making money than the wellbeing of our children.

Where did we go wrong?

Well, we believed that we could serve two masters – that we could have the absolute best of care for our children, and still let the good people running the show make a profit.

The two may not be mutually exclusive, but they’re as near as dammit.

As with many other areas of our laissez-faire lifestyle, what little regulation there is is laughable, such as the stipulation that only 50% of those looking after your children need to be qualified.

Would we accept that in the healthcare sector? Education? Transport? The building industry? No, and for a very good reason.

This is but the latest in a long line of wake-up calls in Ireland, but depressingly, little will happen, as usual. The most-often used phrase on this blog is “we don’t do accountability” but I’ll copy/paste it again here.

The bank bailout means that we can’t change things, even if we want to – and even if we did, we are too enamoured by our love of the chimera of “freedom” and “choice” that the free market promises us as it dips into our wallets and neglects our offspring.

I couldn’t help but noticing that at the top of the list of countries for childcare were Finland and Sweden, and I may as well draw a line under this article here and now.

That we know this to be the case – and that we have known it for a very long time – yet still we refuse to do anything about it says it all about how we run our affairs.

In fact, our social protection minster Joan Burton was here not long after I did a TV show with ITV on how the Scandinavian model works – but doubtless like her gin on the flight home, whatever proposals she brought home with her will surely be watered down by the time she gets to Dublin.

Watch the video above, but before we point the fingers at the hapless, hopeless people working in these facilities, we need to look at ourselves and realise that we can either have it all for ourselves, or for our children.

Not both.

Dags att prata MED Husby, och inte bara OM det

En bil brinner i Husby, 20:e maj 2013.

Sveriges media är nu på plats i Husby och det är bra – nu är de perfekt placerade för att prata med Husby, och inte bara om det.

Skrev inte ett ord i natt. Få tweets blev det också.

Gjorde en snabb intervju med Expressens livesändning och sen blev bortjagad av ett gäng som trodde att jag var polis.

Jag visste redan innan att det fanns en ganska stor chans att det skulle hända – är man lång, vit, har ryggsäck och cyklar så är det en risk man tar.

När jag dumpade cykeln och kom tillbaka sket jag i mikrofoner och kameror och allt vad det heter. Det kryllades av tidningsfolk, kameror och mikrofoner ändå.

Istället gick jag till Husby Torg med vänner. Jag stannade till och pratade med folk jag kände – vissa som hade varit med och kastat sten, vissa som beklagade hela grejen.

Jag lyssnade med de aktivister i området som försöker gå balansgång mellan de olika grupper i en sjuk instabil situation. Jag såg på när någon tände eld på en bildäck och en sandlåda, vilket drog fram polisen så vi fick springa nedför backen mot Kista. Så gick det i flera timmar.

I natt gick det att prata med alla förutom de mest övertända och upphetsade i Husby, men när jag läser och lyssnar idag ser jag samma sak överallt – polisens talesman. Reinfeldt. Olika politiker och tyckare. Någon enstaka röst från Megafonen.

Nu är alla i Husby, men väldigt få pratar med Husby.

Visst har alla gjort vox pops med tanter och gubbar men de har tyvärr inte så mycket att tillföra.

Och Megafonen har haft presskonferens, men deras kommunikationsstrategi har brustit rejält på två fronter.

För det första ska man vara mycket mer noggrant med språkbruket – även om allting peka på att så är fallet, även om man ha bildbevis och vittnen så ska man aldrig gå så långt så att man anklagar polisen för mord.

Gör du det så får du genast resten av Sverige emot dig och allt du säger efter det kommer att behandlas som otrovärdig hajp.

Sedan att retweeta bilder på brinnande bilar och leta länkar för egna framträdande på Al Jazeera framstås som oseriöst.

Vill man bli tagen på allvar behöver man inte fördöma folk till höger och vänster – men man måste bete sig på ett allvarligt sätt, åtminstone utåt.

Från de diskussioner jag har haft med stenkastare, vänner, bekanter, lagkamrater i Kista Galaxy och aktivister i området så har det kommit fram en otroligt komplex bild av varför kravallerna pågår över huvud taget.

Även om vissa är bara med för adrenalinkicken så är det minoriteten. De allra flesta är riktigt förbannade över en hel del annat som har skett i samhället. De känner sig mindre värda.

Och när polisen gick loss (i deras ögon) och sköt en psykisk sjuk man till döds istället för att gripa honom (och sedan gav ut felaktig information om skjutningen) – ja, då brast det.

Men det ser man inte i tidningen. Man hör inte det heller på radio. Och det gör väl inte resten av Sverige heller.

Det är dags att börja prata med de som är arga, båda de som kastar sten och de som står bredvid.

De som är passivt med i upploppet – de som ser på utan att själva ta till våld men känner sig ändå lika uppgivna och arga som kastarna – är lösningen på lång sikt.

Medan medierna står och filmar och intervjuar polis och politiker så hörde jag en skön diskussion från en välbärgade ort från södra sidan stan. Det skulle vara skrattretande  om det inte var så allvarligt.

-”Och de i Husby då – vad bråkar de om nu då?”

- ”Jag hörde att de har höjt hyrorna där och det är därför alla är upprörda.”

- ”Jaså du. Det finns väl knappast någon som betalar sin egen hyra där i alla fall.”

Det är där vi är just nu i bevakningen.

Det är ett tecken på att kunskapsnivån i Stockholm och i landet är inte särskilt hög.

Och där bär vi som journalister en stor del av ansvaret.

Mot Husby igen då, i en förhoppning på förbättrade retorik from politiker, polis och aktivister, och fördjupande reportage från journalister.

Jag kanske kommer att rapportera lite ikväll, men för det mesta kommer jag att fortsätta lyssna. Det verkar vara det som ger mest i situationen.

This ain’t over yet.

Journalister bevittnar bara en sida av en delad Sverige

I predict a riot…

Söndagskväll var en kväll i Stockholm som visade två sidor av en delad Sverige.

Nationalsången ekade runt Globen och de tusentals på läktaren jublade när Sverige lyfte VM-bucklan i hockey på hemma is.

På väg till tunnelbana var glädjen påtaglig – för en gångs skull pratade främlingar med varandra i Stockholmsnatten.

Sen kom sms:et. ”Det är kaos i Husby.”

Som frilansjournalist är det bara att hoppa in i bilen och åka. Hockeystoryn var över, men natten var fortfarande ung.

Någon minut efter midnatt kom jag till Husby Torg där polis med hundar stod och vaktade butiker med krossade rutor.

Då var det lugnt, men snart såg jag en soptunna omkull på marken. Det var första tecknet jag såg på vad som hade skett.

”Vad hände?” frågade jag en polis i vit kravallhjälm utanför ICA, en gammaldags träbatong vid sin sida.

”Ja minsann, vissa tyckte det var väl kul att bränna bilar, krossa rutor och kasta sten på polisen. Det var väl det.”

Och det var det väl, enligt polisen och – skulle det visa sig – de flesta i svensk media.

Jag gick vidare för att få reda på hur Husbyborna själva uppfattade det.

På vägen stannade jag till och fotade skadegörelsen vid ingången till tunnelbanastationen.

- ”Du där! Vad fotar du för nåt?!”

- ”Glassplitter.”

- ”Du vet att de har bränt bilar, va? Kanske bättre att fota dem istället?”

Runt hörnet nere mot gatan såg jag några vänner som bor mitt i Husby. Jag har en hel del vänner där då jag har bott i Kista i snart elva år och varit involverat med båda de lokala fotbollsklubbarna.

Polisen stod och vaktade bron över gatan. Nedanför stod en utbrand bil bredvid en skylt som hade svartnats av röken.  Stämningen var inte hotfull.

Samma fråga till de som hade samlats – ”vad hände?”

”Det var kaos. Polisen gick till attack med hundar mot kvinnor och barn och allt!”

”Du, jag fick ett slag på armen från en batong. De var som galningar, de slog allt som var i vägen. De skickade hundar också.”

Bara några meter från polisen stod alla och drog sina historier om vad som hade hänt någon timme innan, men stämningen var allt annat än hotfull.

Vi garvade om en kille som hade sprungit bort från polisen. Han sprang vilse i ett skogsparti och kunde inte hitta tillbaka.

Eller om en polis som stormade ned för en liten kulle i centrum med batongen i högsta hugg – som sedan tappade fotfäste och rullade ned som en femåring.

Som journalist hade jag egentligen kommit till platsen för sent. Sådana uppgifter som i upplopsberättelsarna går sällan att bekräfta i efterhand – det är därför man vill alltid se händelseförloppet med sina egna ögon.

Men jag gick ju i all fall ett steg längre än de flesta journalister. Jag var faktiskt på plats och frågade.

Och det jag inte såg någonstans under den timmen jag var där var en annan journalist, eller TV-team, eller fotograf. Varför?

Var de rädda? Trodde de det var ett krigszon? Att deras bilar skulle brännas upp eller deras utrustning förstöras?

”Ingen bryr sig. Ingen vill komma hit,” sa Husbyborna.

Vid den tiden sade polisen att de inte visste vad det var som låg bakom skadegörelsen. Det tog mig ungefär två minuter att få reda på.

En 69-årig man som gick till attack mot polis med en kniv hade skjutits ihjäl i Husby någon vecka tidigare. Husbyborna var upprörda över det som de anser var övervåld, och att deras begäran om en oberoende utredning har möts med tystnad.

När jag gick tillbaka till min bil runt 0100 kollade jag för första gången på Twitter – och där var det. Bland den vanliga vardagsrasismen som verkar vara helt acceptabelt i dagens Sverige såg man ikonerna för de stora mediekoncernen.

”Är ni på plats i #Husby? Kontakta oss!”

Så istället för att åka ut och titta med sina egna ögon hade Sveriges media bestämt sig för att täcka storyn på avstånd.

Jag mejlade några redaktioner men ingen kontaktade mig.

Runt halv tre sa jag meddelade jag på Twitter att jag skulle lägga mig, att ingen i media verkade intresserade av Husby mer än vad polisen hade att säga.

Då ringde det från en kvällstidning. Kritiken på sociala medier hade sparkat igång dem och nu när jag vaknar på morgonen har de gjort en del reportage, men än verkar det som det mesta görs från bakom skrivbordet i centrala Stockholm.

Anledning till att jag känner att jag kan gå fritt och säkert i Husby och i Stockholm med kamerautrustning är att jag har varit där förut. Jag känner folk och har deras tillit. Båda jag och de känner sig trygga.

Dyker du bara upp mitt upp i kravaller omringat av en massa okända och arga ansikten är det klart att du kommer att känna dig hotad.

Men har du varit där innan och visat intresse för dessa områden och de problem de lider av så kommer du istället att få rapportera fritt.

At ha sådana förkunskaper och nätverk kallas för journalistik.

Men de journalistiska resurser lades tydligen vid Globen och fontänen vid Sergels Torg, och inte i natt när det brann i Husby.

Problemet nu är att medierna gick nästan uteslutande på polisens och räddningstjänstens uppgifter.

Det är inte mycket som sägs om övervåldet, eller varför upploppet ägde rum. Genom att sitta på kontoret och låta polisen styra diskussionen så tillåter journalisterna att polisen kontrollerar narrativet.

I bristen på journalister som går ut och vittnar själva så styr de berättelsen. Att det kommer någon form av självrannsakan om anklagelser av övervåld sen är ju inte troligt.

Och nästa gången en bil brinner någonstans i en förort får vi samma onyanserade bild. Det händer när journalister sitter bakom ett skrivbord och inte vågar eller har viljan att gå ut i fältet och rapportera själva.

 

 

 

 

 

 

“Derek Keating read the news today….oh boy…”

Hot off the presses… and into the bin. Tommy Morris removing the Dublin Gazette from three different stockists.

Much is made of the slick PR tricks employed by modern political parties in Ireland as both the members and the message are kept firmly in check.

But being Ireland, you can always count on at least one idiot to overstep the mark.

It seems Fine Gael TD Derek Keating was a bit embarrassed about being taken to task by a local school principal in the Lucan Gazette.

Our Derek, said the principal, was doing what our politicians excel at – claiming credit for something he had nothing to do with.

Now it seems that one of Derek’s flunkys took issue with this report, and took it upon himself to start removing copies of the freesheet so that Derek’s constituents wouldn’t get to read of his non-heroics.

Gazette staff believe over 3000 copies of the freesheet were taken and dumped.

But unfortunately for the flunky, a parliamentary secretary called Tommy Morris, we live in an age where people can’t be trusted, and security cameras captured him removing the freesheet. And so the spinning begins.

Naturally enough, Derek knew nothing about it at all:

Following legal advice, I am now initiating an internal investigation into these allegations. This internal investigation may lead to disciplinary procedures against Mr Morris.

I wish to be unequivocal that, at no time, in this alleged incident, did Mr Morris act with my knowledge or consent.

Derek has been following legal advice (and by the way Derek, it’s not an “alleged incident” – it happened) alright, and once again he’ll be more inclined to follow that than his conscience, which should be telling him to resign.

Because Derek’s problem is not that he’s yet another arrogant back-slapping funeral attender (to witness the full scale of his populist pomposity, see his grandstanding about drug treatment on a recent appearance on the Late Late Show).

Derek’s problem is that he was a part of a direct attack on freedom of speech, which in itself is an attack on democracy and, in particular, the voters in his constituency.

It’s also an attack on the freedom of those in education, who wear the hairshirt of austerity on behalf of Fine Gael buffoons like Keating, to say: “This is not working. This is the damage you are causing.”

It also shows contempt for the owners and the journalists at the Gazette, who work hard with limited resources in a very tough market to keep voters informed, only to see Derek’s lackey chuck their work in the bin.

And as for Derek’s assertion that Mr. Morris did not act with his knowledge or consent – it’s not exactly credible in the modern political climate, is it?

Because if Tommy Morris did act alone, he is the only Fine Gael member to act on his own initiative since the party came into office over two years ago, and that’s not very likely.

Put simply, people like Tommy Morris do what they’re told, not what they want.

And if you still believe that Derek knew nothing about it, I have an African friend who needs to get $64 million out of a war-torn country if you’ll just give him your bank account details…

Instead, poor old Tommy Morris will now be sacrificed at the altar of the ego of Fine Gael and Derek Keating, who is not man enough to say: “The paper was right. My party is wrong. We did nothing to help the school.”

And true to form in Ireland, it will all be forgotten and Derek will be returned with his biggest-ever majority the next time we go to the polls.

“Ah sure isn’t he a great oul fella all the same. Did great stuff for the schools, did our Derek…”

Lines blurred online as Second Captains return

“So Dionysus says to George Best…”- Ken Early broadens a few minds at the Irish Times.

“Our gardening leave ended a couple of days ago and being in the constant company of four other men has become extremely tiresome.”

With those words, Eoin McDevitt announced the end of the exile of some of Ireland’s most popular sports broadcasters. The Second Captains (“the artists formally (sic) known as the Off the Ball 5″), have announced their new weekly show to be streamed and podcasted by the Irish Times.

It’s an intriguing development. Those who attended the recent Dublin Freelance Forum will have heard me speak on the subject of multimedia, and Ken Early will now be both writing and broadcasting for the Irish Times as it experiments further with its digital future.

If it’s successful, it won’t be long before the cameras are rolled into the studio and we have our first major online TV show in Ireland.

But the statement from the Irish Times is not as balls-out positive about this brave new media landscape as one might expect, and the closing line suggests that the paper of record isn’t exactly going all-in in its attempt to corner the online multimedia market.

Over the next few weeks we have the Heineken and Amlin Cup finals in Dublin, the Champions League final at Wembley, and the first match between England and the Republic of Ireland for nearly 20 years. Second Captains will be covering all of them alongside the Irish Times sports team.

This month, the only place to hear the Second Captains is with irishtimes.com

This month? Hardly jumping into the abyss now, is it?

And maybe rightly so.

If we cast our minds back to the Second Captains’ departure from Newstalk a few months back, we’ll find a hard-headed business decision by the broadcaster at the heart of it.

Various reports suggest that the Second Captains wanted to eat into George Hook’s remarkably popular and spectacularly scattergun evening show. The station looked at the numbers, and ultimately decided to let substitue the Captains, rather than sling their Hook.

At a commercial broadcaster, the bottom line ultimately steers such decisions, and Hook draws in more dollars. It’s that simple.

Like them or not, the Second Captains have evolved into an outstanding broadcasting team that changed the face of sports radio in Ireland forever.

But whether that can be translated into advertising or sponsorship revenue is what counts – and what remains to be seen. Either way, it’ll take more than one month.

Whatever happens, it’s a bold move by both parties that is to be applauded – instead of moaning about not being able to make money online, the Irish TImes is putting its money where its mouth is, even if it’s not going for broke.

And by moving online, the Second Captains will retain control of both their brand and their broadcasts, rather than risking it all on another commercial radio station where the same limitations would apply.

Game on.