Journalister bevittnar bara en sida av en delad Sverige

I predict a riot…

Söndagskväll var en kväll i Stockholm som visade två sidor av en delad Sverige.

Nationalsången ekade runt Globen och de tusentals på läktaren jublade när Sverige lyfte VM-bucklan i hockey på hemma is.

På väg till tunnelbana var glädjen påtaglig – för en gångs skull pratade främlingar med varandra i Stockholmsnatten.

Sen kom sms:et. ”Det är kaos i Husby.”

Som frilansjournalist är det bara att hoppa in i bilen och åka. Hockeystoryn var över, men natten var fortfarande ung.

Någon minut efter midnatt kom jag till Husby Torg där polis med hundar stod och vaktade butiker med krossade rutor.

Då var det lugnt, men snart såg jag en soptunna omkull på marken. Det var första tecknet jag såg på vad som hade skett.

”Vad hände?” frågade jag en polis i vit kravallhjälm utanför ICA, en gammaldags träbatong vid sin sida.

”Ja minsann, vissa tyckte det var väl kul att bränna bilar, krossa rutor och kasta sten på polisen. Det var väl det.”

Och det var det väl, enligt polisen och – skulle det visa sig – de flesta i svensk media.

Jag gick vidare för att få reda på hur Husbyborna själva uppfattade det.

På vägen stannade jag till och fotade skadegörelsen vid ingången till tunnelbanastationen.

- ”Du där! Vad fotar du för nåt?!”

- ”Glassplitter.”

- ”Du vet att de har bränt bilar, va? Kanske bättre att fota dem istället?”

Runt hörnet nere mot gatan såg jag några vänner som bor mitt i Husby. Jag har en hel del vänner där då jag har bott i Kista i snart elva år och varit involverat med båda de lokala fotbollsklubbarna.

Polisen stod och vaktade bron över gatan. Nedanför stod en utbrand bil bredvid en skylt som hade svartnats av röken.  Stämningen var inte hotfull.

Samma fråga till de som hade samlats – ”vad hände?”

”Det var kaos. Polisen gick till attack med hundar mot kvinnor och barn och allt!”

”Du, jag fick ett slag på armen från en batong. De var som galningar, de slog allt som var i vägen. De skickade hundar också.”

Bara några meter från polisen stod alla och drog sina historier om vad som hade hänt någon timme innan, men stämningen var allt annat än hotfull.

Vi garvade om en kille som hade sprungit bort från polisen. Han sprang vilse i ett skogsparti och kunde inte hitta tillbaka.

Eller om en polis som stormade ned för en liten kulle i centrum med batongen i högsta hugg – som sedan tappade fotfäste och rullade ned som en femåring.

Som journalist hade jag egentligen kommit till platsen för sent. Sådana uppgifter som i upplopsberättelsarna går sällan att bekräfta i efterhand – det är därför man vill alltid se händelseförloppet med sina egna ögon.

Men jag gick ju i all fall ett steg längre än de flesta journalister. Jag var faktiskt på plats och frågade.

Och det jag inte såg någonstans under den timmen jag var där var en annan journalist, eller TV-team, eller fotograf. Varför?

Var de rädda? Trodde de det var ett krigszon? Att deras bilar skulle brännas upp eller deras utrustning förstöras?

”Ingen bryr sig. Ingen vill komma hit,” sa Husbyborna.

Vid den tiden sade polisen att de inte visste vad det var som låg bakom skadegörelsen. Det tog mig ungefär två minuter att få reda på.

En 69-årig man som gick till attack mot polis med en kniv hade skjutits ihjäl i Husby någon vecka tidigare. Husbyborna var upprörda över det som de anser var övervåld, och att deras begäran om en oberoende utredning har möts med tystnad.

När jag gick tillbaka till min bil runt 0100 kollade jag för första gången på Twitter – och där var det. Bland den vanliga vardagsrasismen som verkar vara helt acceptabelt i dagens Sverige såg man ikonerna för de stora mediekoncernen.

”Är ni på plats i #Husby? Kontakta oss!”

Så istället för att åka ut och titta med sina egna ögon hade Sveriges media bestämt sig för att täcka storyn på avstånd.

Jag mejlade några redaktioner men ingen kontaktade mig.

Runt halv tre sa jag meddelade jag på Twitter att jag skulle lägga mig, att ingen i media verkade intresserade av Husby mer än vad polisen hade att säga.

Då ringde det från en kvällstidning. Kritiken på sociala medier hade sparkat igång dem och nu när jag vaknar på morgonen har de gjort en del reportage, men än verkar det som det mesta görs från bakom skrivbordet i centrala Stockholm.

Anledning till att jag känner att jag kan gå fritt och säkert i Husby och i Stockholm med kamerautrustning är att jag har varit där förut. Jag känner folk och har deras tillit. Båda jag och de känner sig trygga.

Dyker du bara upp mitt upp i kravaller omringat av en massa okända och arga ansikten är det klart att du kommer att känna dig hotad.

Men har du varit där innan och visat intresse för dessa områden och de problem de lider av så kommer du istället att få rapportera fritt.

At ha sådana förkunskaper och nätverk kallas för journalistik.

Men de journalistiska resurser lades tydligen vid Globen och fontänen vid Sergels Torg, och inte i natt när det brann i Husby.

Problemet nu är att medierna gick nästan uteslutande på polisens och räddningstjänstens uppgifter.

Det är inte mycket som sägs om övervåldet, eller varför upploppet ägde rum. Genom att sitta på kontoret och låta polisen styra diskussionen så tillåter journalisterna att polisen kontrollerar narrativet.

I bristen på journalister som går ut och vittnar själva så styr de berättelsen. Att det kommer någon form av självrannsakan om anklagelser av övervåld sen är ju inte troligt.

Och nästa gången en bil brinner någonstans i en förort får vi samma onyanserade bild. Det händer när journalister sitter bakom ett skrivbord och inte vågar eller har viljan att gå ut i fältet och rapportera själva.

 

 

 

 

 

 

Comments are closed.