Archive for July 15, 2013

The needle and the damage done

She stood across the high table from me, fidgeting in that imperceptible way that people do when trying their best to appear relaxed.

I was interviewing her because her story was the opposite of most sportspeople.

Though talented, she had never stood out for most of her career.

She was a late bloomer, and than in itself is enough to ring alarm bells. The difference was that when she bloomed – boy, did she bloom.

She went from being among the has-beens and the also-rans to being one of the stars of her sport.

There was no discernible difference in technical ability, just an explosive power and endurance added to what she said “God gave her.”

God appeared to have decided to top it up at some time in her late twenties too – and then some.

I asked the question everybody wanted the answer to – why her? Why now?

She looked at me and started to answer, looking down at the floor momentarily in the middle of it before remembering her well-rehearsed lines.

It was her diet, you see – that, and the new weights program with her new personal trainer.

You see, she hadn’t been taking care of herself properly before, and now she was doing things properly – that was the explanation.

She looked at me as if I was a teacher who’d asked her a history question, a “was that

I didn’t let it go.

“But given all that’s happened across the board in sports – surely people aren’t going to believe you?”

This time, her gaze didn’t waver.

“People can believe what they want to believe –I can’t do to change that. All I know is that I am not a cheat. I know I’m clean.”

Afterwards, I took some pictures to go with the interview. She relaxed and a beautiful smile lit up her face.

Afterwards, we looked at them in the camera together, and she asked me to send them on to her.

She reminded me of many young women – critical of her own appearance, delighted when she found a picture that made her look beautiful.

She asked me to send it to her; I did, and she thanked me for it.

A while later, closer to a major event she was to take part in, I mailed her again. She never mailed back.

A little less than two years later, she was at the pinnacle of her sport, winning the one they all set out to win.

As she collected her prize, her face beaming, I looked at the picture I’d taken on the day I’d done the interview.

Her face wasn’t the same.

The warm natural beauty was gone, replaced by a frozen mask, all teeth and tense eyes, as if waiting for someone to point a finger at her and say: “This is not yours to keep. You don’t deserve this.”

I didn’t believe her story then, and I don’t believe her now.

I believe that, rather than diet and weights, she was taking performance-enhancing drugs.

And I don’t necessarily believe that she’ll ever get caught.

But I do believe that an awful lot of sportspeople – in track, in ball sports, in cycling, in swimming, in skiing – are still telling us the same lies that she told me.

And that tells me that as long as they are prepared to take the risks and tell the lies, we’re obviously not doing enough.

We need to take the rules we have, and put them on steroids.

Svenskens guide till Irlands abortlag

Abortprotest – Irlands nya nationalsport

Jag fick ett samtal av P4 i fredags – de ville veta lite mer om ”uppmjukningen” av abortlagstiftningen på Irland.

Europaminstern Birgitta Ohlsson skulle också bidra så ”det kommer att bara ta ett par minuter,” sa producenten Mia.

Jag gick med på det och genast började klura ut hur man skulle kunna förklara den mest splittrande sociala frågan i irländsk historia i radio.

På två minuter alltså.

Efteråt insåg jag att det inte går så istället skriver jag här om det.

Det finns i princip två saker som kan genast få till en hetsig debatt med vilken irländare som helst.

Den första är att fråga om Roy Keane hade rätt när han struntade i landslaget och åkte hem från fotbolls-VM 2002.

Den andra är att fråga om vad man tycke i abortdebatten.

Finanskrascher och politisk korruption i all ära, det finns ingenting som kan få ut irländarna på gatan snabbare än en manifestation för eller emot abort.

Sagan om den historiska lagstiftningen börjar egentligen med X.

X var en då 14-årig tjej som våldtogs av en granne och blev gravid 1991. X ville inte ha barnet och berättade för hennes mamma om självmordstankar, varpå familjen bestämde sig att hon skulle få resa till England för att göra abort.

Men innan tog de kontakt med polisen. DNA var den nya flugan och de undrade om DNA från fostret skulle kunna användas som bevis mot våldtäktsmannen.

Justitiekanslern Harry Whelehan fick reda på det och fick ett åläggande för att stoppa X från att resa och således få göra abort. Det överklagades till högsta domstolen, och X fick rätt.

Domstolen beslutade att kvinnor hade faktiskt rätt till abort om det skulle vara en ”verklig och betydande risk” att kvinnan skulle mista livet – inklusive risken att hon skulle begå självmord.

Det borde ha varit slut med det. Vanligtvis efter ett sådant beslut måste parliamentet lagstifta, men då abortfrågan är såpass splittrande gjorde de aldrig det.

21 år och åtta regeringar senare, klockan fem i halv ett natten mot fredag, röstade den irländska riksdagen igenom ett förslag om lagstiftning som för första gången i landets historia skulle göra det lagligt att genomföra abort i landet.

Så varför tog det så lång tid? Det är inte som det inte finns en efterfrågan – någonstans kring 4500 irländska kvinnor varje år åker utanför landet (mest till Storbritannien) för att göra det. Men på hemmaplan gick det inte.

Det har delvis – men inte helt – att göra med att Irland var tills nyligen ett katolskt land, och katolska kyrkans konservativa syn präglade väldigt mycket av landets lagstiftning.

Även om samlingarna i kyrkorna är mindre och mindre för varje söndag som går så finns det spår kvar, båda i tankesättet och moralen och i de lagar som stiftades när kyrkan hade makten.

Till exempel – 1983 skrevs in en klausul i irlands grundlag (till skillnad från ånga länder så har irland en skriftlig grundlag, vilket kan bara ändras via en folkomröstning).

Därmed fick fostret en ”explicit rätt till liv”, vilket gjorde det allt svårare – om inte omöjligt – att få fram någon form av laglig abort.

1992 kom X-fallet men politisk feghet från successiva regeringar ledde bara till flera folkomröstningar – ingen vill vara den som lagstiftade för abort.

2002 röstades ned ett förslag om att ta bort risken för självmord – för första gången hade irländska folket uttryckt på ett demokratiskt sätt att de kunde tänka sig laglig abort i landet.

2005 var det Europas tur – tre kvinnor (A, B och C), som alla hade rest för att få abort i Storbritannien, konstaterade att deras mänskliga rättigheter hade inskränkts då informationen om vad som krävdes för att göra abort på Irland var otydlig.

Domstolen gick emot kvinnorna, men i beslutet sa den att Irland var tvungen att komma på en tillgänglig och effektiv process så att kvinnor skulle ta reda på om de kunde få göra abort på Irland eller inte.

Irish Times rapporterar om Savita Halappanavar

Sen dog Savita Halappanavar.

Savita kom till sjukhus i Galway med ryggont och misstänkt att hon genomgick ett missfall.

Hennes tillstånd blev allt sämre.

Hon fick blodförgiftning och när hennes tillstånd försämrades ytterligare bad hon och hennes make Praveen om att få abortera fostret.

Eftersom det fanns fortfarande ett hjärtslag från fostret blev svaret nej.

”Vi gör inte det på Irland,” sa en i medicinska teamet. ”Det är en katolsk grej.”

Savita dog i Galway University Hospital på den 28:e oktober 2012.

Debatten om abort fullkomligt exploderade. Igen.

Det var droppen för många och plötsligt var Irlands mest splittrande frågan tillbaka på toppen i dagordningen.

Regeringen, ledde av socialkonservativa premiärministern Enda Kenny, agerade och tog fram ett förslag. Debatten trappades upp igen och bägge sidorna tog fram det stora artilleriet.

För den amerikanska kristna högern har Irland länge ansetts vara det sista slagfältet i abortfrågan. Pengar strömmade in till systerorganisationer på Irland. Affischer trycktes. Medieträning ägde rum. Automatiska telefonsamtal ringdes hem till folk med information om hur hemskt abort var. Allt detta skedde i skuggorna.

De som trädde fram i debatten – ledde av Iona Institute, en höger kristen tankesmedja som kritiseras hårt och ständigt för att misrepresentera vetenskaplig research – började svara på frågor som ingen hade ställt.

Mest handlade det om självmord, och att abort var ingen botemedel för det. De struntade i att ingen hade sagt att det var det.

Till dem, kvinnor var opålitliga och skulle i princip bara säga att de hade självmordstankar för att få göra abort. Det skulle leda till ”abortion on demand” (fri abort) och samhället skulle gå under.

För dem spelade det ingen roll att det skulle ta ett beslut fattat av två psykiatriker och en obstetriker för att få göra det. Inte heller att det fanns en straff på fjorton års fängelse för den som försökte genomgå en olaglig abort i landet.

Hetskampanjen fortsatt. Det dök upp hundratals nya Twitter-konto, som tweetade om ett enda ämne – abort. Hashtags under en pågående mediedebatt populerades av tweets från dessa konton.

Radio- och TV-producenterna blev nedringda av folk som tyckte att debatten inte var tillräckligt balanserade (läs: i deras favör). Helgen innan förslaget röstades igenom marscherade 50,000 personer på Dublins gator i en manifestation mot abort

Många hade amerikansk brytning.

Men en efter en visade opinionsundersökningarna att folket (i snitt kring 85%) stöttade lagstiftning – och till och med lagstiftning djupt mer långtgående än det som fanns på bordet.

Säker på att det skulle röstas igenom i alla fall, vissa vänsterledamoter och feminister röstade emot förslaget då de ansåg att det inte gick tillräckligt långt.

Vissa från den kristna högern, bland de Birgitta Ohlssons gamla Europa-kollega Lucinda Creighton, röstade emot och blev uteslutna ur det parlementariska partiet.

Förslaget ska nu till senaten och sen vidare till presidenten vars påskrift är sista steget innan det blir lag.

Är det här slutet för Irlands mest splittrande fråga? Knappast.

Å ena sidan kommer den kristna högern att ta ett fall i högsta domstolen, oavsett vad som händer med senaten och presidenten. Vad de har för taktik efter det återstår att se men hittills har de visat sig vara en liten men högljudd minoritet.

Å andra sidan står andra som vill ha inget mindre än fri abort och kvinnans rätt att välja själv vad som händer med hennes egen kropp.

Och i mitten står den största samhällsgruppen, de som vill att Irland ska skaka av sig det förflutna men som fortfarande hör de moraliska rösterna som en gång ekade i kyrkorna.

De vill att alla ska ha det bra och de är trötta på att bli utmanade och splittrade varje gång ämnet abort tas upp.

Lagstiftningen natten mot fredags var som många andra historiska händelser på Irland – inte märkvärdiga för att de är slutet på något, utan därför att de markerar början för något nytt och ovisst.

 

 

No lament for Lucinda

Lucinda practicing her fence-sitting, but even here she winds up to the right…

Perhaps the most interesting part of the commentary around the “Protection of Life During Pregnancy” bill is the combined canonisation and castigation of Lucinda Creighton.

All of a sudden, political commentators seem to have anointed her as a “possible future Taoiseach”, if only she’d vote against her principles on the bill.

For a young TD only in her second term in the Dáil and with zero cabinet experience, it amounts to lazy speculation.

Creighton may be deserving of respect simply for voting according to her conscience, informed by her deeply-held beliefs – something sorely lacking in the Labour party, for example – but she’s hardly the future of Irish politics.

Her problem is that many of her deeply-held beliefs also happen to be deeply offensive – to other women and to gay people in particular.

Remarkably, her party was forced to distance itself from her comments on marriage equality (made, ironically, when she was spokesperson for such issues), and that performance, combined with her backing of Richard Bruton in a heave against Enda Kenny, has arguably kept the handbrake on her career to date.

So in terms of the social aspect, Creighton represents the past of Irish politics – her views on gay marriage and abortion are thankfully only held by a fast-shrinking minority of Irish people, and are unlikely to be in vogue again any time soon.

Her understanding of the legislation currently before the house is also questionable.

She framed her opposition to it as being mostly hinged on section 9, which deals with the risk posed by suicide or the threat of suicide. Lucinda, naturally enough, objected to this.

The problem for her is that this was the very point of the bill. 

The Supreme Court demanded legislation based on the X case, a case in which the threat of suicide played an enormous part in the decision.

Not to have included such a clause in that manner would, to all intents and purposes, have been to go against the Supreme Court’s ruling. And this after ignoring it completely for 21 years.

But none of this was ever going to stop her grandstanding when given a chance to speak in the chamber.

Nor did it stop many of her opponents on the left, who displayed a similar lack of understanding, somehow imagining that they could shoehorn in all manner of access to abortion into what was a very limited framework for legislation.

In doing so, they have given a hostage to political fortune, as evidenced by the fact that the two major parties never tire of reminding Sinn Féin that they voted for the bank guarantee, despite their general stance on matters economic.

In short, every time this issue comes back before the house – and it will come back before the house – the deputies will be reminded of it as their contributions are cut to shreds amid the braying laughter of the party sheep – “We gave you an abortion bill, you voted against it. Now bugger off, hippies.”

So what now for Creighton? Is she popular enough to stand alone in Dublin?

Given her recent social stances it is doubtful, but the latest events are beginning to look like a storm in a Tea Party cup.

There is much debate among the chattering classes as to whether the electorate would be supportive of a new party, and though still a political lightweight, the addition of Creighton would add credence to it.

Either way, she has taken a political gamble, but it’s not as big as it might first appear. After all, if we’ve already forgiven Fianna Fáil for destroying the country, what’s a little vote against abortion between friends?

Don’t lament Lucinda yet.

Så mycket mer än bara fotboll

“Kista? Hur FAN kan du flytta till Kista? Det är ju stök där hela tiden!”

“Sen har du Husby precis bredvid – har du bil? Den kommer inte att vara kvar länge vettu, bilar bränns ju hela tiden där.

“Det är fan livsfarligt.”

2002 när vi skulle köpa var första lägenhet fick jag höra sådana åsikter många gånger om, allt som oftast från folk som aldrig ens hittat ned till t-banans blåa linje.

De stoppade mig inte från att köpa och än idag bor jag kvar i 164, men ärligt?

Det påverkade lite grann.

I början var jag en smula orolig för att gå på en turnering som “Vem Äger Förorten” eller minnesturneringen för de unga fotbollsspelarna i området som hade gått bort för tidigt.

Jag ville inte riktigt ta med mig kameran eller bilen dit men vet du vad? Tar jag grejerna till Östermalms IP så tar jag dem till Ärvinge. Punkt slut.

Jag måste lita på folk – det är upp till dem om de vill leva upp till fördomen eller inte.

På sådana turneringar är det rappa käft som gäller, mycket testosteron, mycket prestige. Det var roligt men rörigt.

Och jag? Jag var den vita outsidern från Irland som inte riktigt platsade. Vissa tittade på mig och tänkte “socialarbetare”, eller “snut”, eller “svenne-sosse som inte har något annat att göra på lördag”.

Istället för granne och fotbollsfan.

Sanningen är att vi båda hade några fördomar om varandra.

Jag kom över mina genom att inse att det jag hade hört om ungdomar från Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Hallonbergen var fullständigt fel.

Vi hade mer gemensamt än vad vi visste om.

Det var killar från en bakgrund ganska likt det jag hade i Dublin – en tuff ort där kanske alla bodde i rådhus men ingen fan hade det fett.

Jag kom från en ort som aldrig fick nämnas vid nattklubbsdörren eller i jobbansökan.

Vi skämdes inte för det, men att nämna det var som att porta sig själv från nattklubben eller jobbet, så istället sa vi namnet på den finare orten precis bredvid.

Det skämdes vi för.

När man inser hur mycket man har gemensamt glömmer man snabbt bort skillnaderna.

Och kan man snacka fotboll i förorten har man genast ett gemensamt språk.

Så ni som var så sjukt intresserade av bilbränderna i Husby – kom till Spånga IP nu på lördag när “Vem Äger Förorten” äger rum.

Ni som var så rädda för att vistas där som journalister när kravallerna hände – kom ni också. Och ta med kamerorna och bandspelarna.

Kommer ni dit som privatpersoner eller journalister så kommer ni äntligen att få se den verkliga bilden av ungdomen i förorten – ambitiösa, fräcka, kaxiga, skickliga, roliga, välorganiserade, vältaliga, smarta och vänliga.

Som alla ungdomar i Sverige, med andra ord.

Nu på lördag parkerar vi alla vara fördomar så kan vi mötas på plan och på läktaren i fotbollens tecken.

Ingenting kan jämna ut samhället som en boll i storlek fem.

Tjockleken på din plånbok skyddar dig aldrig från att bli tunnlad av en spinkig kille i tunna gympaskor.

På plan är vi alla lika.

Det blir inte vackrare än så.