Svenskens guide till Irlands abortlag

Abortprotest – Irlands nya nationalsport

Jag fick ett samtal av P4 i fredags – de ville veta lite mer om ”uppmjukningen” av abortlagstiftningen på Irland.

Europaminstern Birgitta Ohlsson skulle också bidra så ”det kommer att bara ta ett par minuter,” sa producenten Mia.

Jag gick med på det och genast började klura ut hur man skulle kunna förklara den mest splittrande sociala frågan i irländsk historia i radio.

På två minuter alltså.

Efteråt insåg jag att det inte går så istället skriver jag här om det.

Det finns i princip två saker som kan genast få till en hetsig debatt med vilken irländare som helst.

Den första är att fråga om Roy Keane hade rätt när han struntade i landslaget och åkte hem från fotbolls-VM 2002.

Den andra är att fråga om vad man tycke i abortdebatten.

Finanskrascher och politisk korruption i all ära, det finns ingenting som kan få ut irländarna på gatan snabbare än en manifestation för eller emot abort.

Sagan om den historiska lagstiftningen börjar egentligen med X.

X var en då 14-årig tjej som våldtogs av en granne och blev gravid 1991. X ville inte ha barnet och berättade för hennes mamma om självmordstankar, varpå familjen bestämde sig att hon skulle få resa till England för att göra abort.

Men innan tog de kontakt med polisen. DNA var den nya flugan och de undrade om DNA från fostret skulle kunna användas som bevis mot våldtäktsmannen.

Justitiekanslern Harry Whelehan fick reda på det och fick ett åläggande för att stoppa X från att resa och således få göra abort. Det överklagades till högsta domstolen, och X fick rätt.

Domstolen beslutade att kvinnor hade faktiskt rätt till abort om det skulle vara en ”verklig och betydande risk” att kvinnan skulle mista livet – inklusive risken att hon skulle begå självmord.

Det borde ha varit slut med det. Vanligtvis efter ett sådant beslut måste parliamentet lagstifta, men då abortfrågan är såpass splittrande gjorde de aldrig det.

21 år och åtta regeringar senare, klockan fem i halv ett natten mot fredag, röstade den irländska riksdagen igenom ett förslag om lagstiftning som för första gången i landets historia skulle göra det lagligt att genomföra abort i landet.

Så varför tog det så lång tid? Det är inte som det inte finns en efterfrågan – någonstans kring 4500 irländska kvinnor varje år åker utanför landet (mest till Storbritannien) för att göra det. Men på hemmaplan gick det inte.

Det har delvis – men inte helt – att göra med att Irland var tills nyligen ett katolskt land, och katolska kyrkans konservativa syn präglade väldigt mycket av landets lagstiftning.

Även om samlingarna i kyrkorna är mindre och mindre för varje söndag som går så finns det spår kvar, båda i tankesättet och moralen och i de lagar som stiftades när kyrkan hade makten.

Till exempel – 1983 skrevs in en klausul i irlands grundlag (till skillnad från ånga länder så har irland en skriftlig grundlag, vilket kan bara ändras via en folkomröstning).

Därmed fick fostret en ”explicit rätt till liv”, vilket gjorde det allt svårare – om inte omöjligt – att få fram någon form av laglig abort.

1992 kom X-fallet men politisk feghet från successiva regeringar ledde bara till flera folkomröstningar – ingen vill vara den som lagstiftade för abort.

2002 röstades ned ett förslag om att ta bort risken för självmord – för första gången hade irländska folket uttryckt på ett demokratiskt sätt att de kunde tänka sig laglig abort i landet.

2005 var det Europas tur – tre kvinnor (A, B och C), som alla hade rest för att få abort i Storbritannien, konstaterade att deras mänskliga rättigheter hade inskränkts då informationen om vad som krävdes för att göra abort på Irland var otydlig.

Domstolen gick emot kvinnorna, men i beslutet sa den att Irland var tvungen att komma på en tillgänglig och effektiv process så att kvinnor skulle ta reda på om de kunde få göra abort på Irland eller inte.

Irish Times rapporterar om Savita Halappanavar

Sen dog Savita Halappanavar.

Savita kom till sjukhus i Galway med ryggont och misstänkt att hon genomgick ett missfall.

Hennes tillstånd blev allt sämre.

Hon fick blodförgiftning och när hennes tillstånd försämrades ytterligare bad hon och hennes make Praveen om att få abortera fostret.

Eftersom det fanns fortfarande ett hjärtslag från fostret blev svaret nej.

”Vi gör inte det på Irland,” sa en i medicinska teamet. ”Det är en katolsk grej.”

Savita dog i Galway University Hospital på den 28:e oktober 2012.

Debatten om abort fullkomligt exploderade. Igen.

Det var droppen för många och plötsligt var Irlands mest splittrande frågan tillbaka på toppen i dagordningen.

Regeringen, ledde av socialkonservativa premiärministern Enda Kenny, agerade och tog fram ett förslag. Debatten trappades upp igen och bägge sidorna tog fram det stora artilleriet.

För den amerikanska kristna högern har Irland länge ansetts vara det sista slagfältet i abortfrågan. Pengar strömmade in till systerorganisationer på Irland. Affischer trycktes. Medieträning ägde rum. Automatiska telefonsamtal ringdes hem till folk med information om hur hemskt abort var. Allt detta skedde i skuggorna.

De som trädde fram i debatten – ledde av Iona Institute, en höger kristen tankesmedja som kritiseras hårt och ständigt för att misrepresentera vetenskaplig research – började svara på frågor som ingen hade ställt.

Mest handlade det om självmord, och att abort var ingen botemedel för det. De struntade i att ingen hade sagt att det var det.

Till dem, kvinnor var opålitliga och skulle i princip bara säga att de hade självmordstankar för att få göra abort. Det skulle leda till ”abortion on demand” (fri abort) och samhället skulle gå under.

För dem spelade det ingen roll att det skulle ta ett beslut fattat av två psykiatriker och en obstetriker för att få göra det. Inte heller att det fanns en straff på fjorton års fängelse för den som försökte genomgå en olaglig abort i landet.

Hetskampanjen fortsatt. Det dök upp hundratals nya Twitter-konto, som tweetade om ett enda ämne – abort. Hashtags under en pågående mediedebatt populerades av tweets från dessa konton.

Radio- och TV-producenterna blev nedringda av folk som tyckte att debatten inte var tillräckligt balanserade (läs: i deras favör). Helgen innan förslaget röstades igenom marscherade 50,000 personer på Dublins gator i en manifestation mot abort

Många hade amerikansk brytning.

Men en efter en visade opinionsundersökningarna att folket (i snitt kring 85%) stöttade lagstiftning – och till och med lagstiftning djupt mer långtgående än det som fanns på bordet.

Säker på att det skulle röstas igenom i alla fall, vissa vänsterledamoter och feminister röstade emot förslaget då de ansåg att det inte gick tillräckligt långt.

Vissa från den kristna högern, bland de Birgitta Ohlssons gamla Europa-kollega Lucinda Creighton, röstade emot och blev uteslutna ur det parlementariska partiet.

Förslaget ska nu till senaten och sen vidare till presidenten vars påskrift är sista steget innan det blir lag.

Är det här slutet för Irlands mest splittrande fråga? Knappast.

Å ena sidan kommer den kristna högern att ta ett fall i högsta domstolen, oavsett vad som händer med senaten och presidenten. Vad de har för taktik efter det återstår att se men hittills har de visat sig vara en liten men högljudd minoritet.

Å andra sidan står andra som vill ha inget mindre än fri abort och kvinnans rätt att välja själv vad som händer med hennes egen kropp.

Och i mitten står den största samhällsgruppen, de som vill att Irland ska skaka av sig det förflutna men som fortfarande hör de moraliska rösterna som en gång ekade i kyrkorna.

De vill att alla ska ha det bra och de är trötta på att bli utmanade och splittrade varje gång ämnet abort tas upp.

Lagstiftningen natten mot fredags var som många andra historiska händelser på Irland – inte märkvärdiga för att de är slutet på något, utan därför att de markerar början för något nytt och ovisst.

 

 

Comments are closed.