Archive for August 20, 2014

Välkommen till förorten, där vi fortfarande är “dom”

Peter Kadhammar skrev något i Aftonbladet idag som fick många att reagera.

Inte jag. Jag är van. Jag bara suckar.

Men jag tänkte påpeka några saker om vi-och-dem reportaget han skrev efter att ha hängt på torget med en röstfiskande minister i kanske en kvart.

Jag bor i Kista. Jag för inte Husbys talan.

Men jag vistas där så gott som dagligen på simhallen, på baskethallen, på fotbollsplaner, i skolor, på frisören.

De första – och viktigaste – att påpeka är att Husby känns inte alls som “Mellanöstern eller Nordafrika.”

Med ICA-butiken, T-banastationen, biblioteket och pizzahaket känns det påfallande likt – Sverige, konstigt nog.

(Det kanske hade sett ännu mer svenskt ut hade så många verksamheter inte stängts ned och flyttats till andra orter men det är en annan fråga.)

Känns Husby som ett annat land kan det väl bero på vad du har för förväntningar när du kom dit.

Det kan bero på att du ser hudfärgen först och inte läraren, eleven, taxichaffisen, sjuksköterskan eller lagerarbetaren.

(Och förresten – Nordafrika? Somalia, Eritrea och Etiopien, där en hel del Husbybor har sina rötter, ligger i Östafrika. Men låt aldrig fakta komma i vägen för en snappy mening.)

Lite längre bort på Ärvinge bollplan i Kista eller på vår älskade Kvarnbacka BP känns det inte heller som något annat land.

Även om vi drömmar om Camp Nou och Bernabeu är det här samma miljö som fostrade flera stjärnor i Allsvenskan innan de gick vidare till Premier League, Serie A och La Liga.

Här drömmar vi om att vara som Zlatan och Henok och Robin Quaison.

Här drömmer vi om att spela i det svenska landslaget, några stationer bort i Solna.

Och när vi träffas och lirar med Kista Galaxy tänker vi inte “jag är irländare, jag är iranier eller kurd eller eritrean eller serb eller norrman.”

Vi tänker bara “vi är ett fotbollslag.”

Här tittar vi inte över axeln och ser om vi uppfyller normen för en svensk idrottsförening.

Vi går inte omkring och tänker till oss själva: “Är jag integrerad nu? Är vi  tillräckligt integrerade? Slutar de döma oss nu?”

Vi bara kör.

Och uppe på Husbys bibliotek på onsdagar när det är läxhjälp (ett projekt Galaxy startade, utan någon hjälp från vare sig media eller ministrar) tittar vi inte på personalen eller ungarna och tänker “hon har blond hår, och de svarthåriga är bakom väggen,” saker som Peter märkt när han var på besök.

Istället lyssnar vi på ungdomarna och ser till att ge dem den hjälp vi kan med läxorna. Oavsett bakgrund.

På läxhjälpen finns det tjejer i slöja och killar i mjukisbyxor som kommer från plugget eller basket, fotbollsproffs och finansnissar som är bra på matte och företagare och annat folk som är bra på språk.

Alla hjälps åt. Ingen frågar vart du kommer ifrån. Ingen bryr sig om ditt hår är blond eller svart.

Och det är egentligen det som är grejen, Peter.

Kom du till Husby för att hitta den perfekta bilden av segregationen i Stockholm så kom du till fel plats.

För vi är så integrerade och sammanflätade med varandra som vi bara kan bli, oavsett om vi vill det eller inte.

Vi är grannar, lagkamrater, vi har barn som går i samma skolor, vi tar samma t-bana in till stan.

Det kanske är därför alla andra – i tidningarna, i stadsdelsnämnden, i riksdagen – vill se oss som segregerade.

För att se förorterna som de är går ju inte. Rädslan för en samlad styrka i Stockholms utkanter accepterar inte bilden av en förort enad i sitt utanförskap – då skulle det krävas större åtgärder för att det skulle spridas till resten av samhället.

För det krävs resurser, samtal, uppoffringar.

Och i det fallet är det lättare att ge intrycket att vi fortfarande är “dom” och strunta vidare i de riktiga problemen som förorterna har.