Vila i frid, krigaren Klas

Klas Ingesson, 1968 – 2014.

Sommaren 1994 var en bra sommar.

Jag fick en dejt i Dublin med en svensk barnflicka och en månad senare blev jag kär i svensk fotboll på köpet.

Båda förhållanden är lika starka nu som de var den sommaren de först började.

Fotbollsfeber rådde på Irland den sommaren och vi hade kvalificerat oss återigen för VM.

Det hade också Sverige och min nya flickvän försökte lära mig att uttala de svenska stjärnornas namn på ett korrekt sätt. Jag misslyckades för det mesta.

Men det gjorde inte Sverige. Runt om i världen pratades det om Dahlin och Andersson och Brolin, och Henrik Larsson, vår blivande hjälte i Celtic som de flesta irländare hejar på, presenterade sig för oss för första gången.

Men vi var många på Irland hade ögonen på en annan kille i det svenska landslaget. Klas Ingesson var blond med fina, raka tänder, men han påminde vi irländare väldigt mycket om oss själva.

En kämpe. En slitvarg. En som går all-in, oavsett vinden, värmen eller motstånd. En man som aldrig var besegrade på plan – men ibland rann klockan ut och han förlorade ändå.

Vilket är förstås en klyscha.

Klas Ingesson var så mycket mer än så. Man skaffar sig inte en proffskarriär i Belgien, Holland och framförallt Italien utan att kunna ett eller ett annat om fotboll också.

Ingessons spelförståelse och enkla spelsätt fick många att göra bedömningen att han var inget speciellt men det är omöjligt att tänka sig 94-laget utan honom. Han var väldigt speciell.

Han gav sitt lag hjärta, hjärna och lungor för att komplettera dess skicklighet och kreativitet.

Tjugo år senare var jag på väg för att täcka VM i Brasilien och det var dags för lite nostalgi.

Jag messade Klas, numera tränare i Elfsborg, i början på juni för att få till en intervju med honom om den härliga sommaren 1994.

Svaret som kom tillbaka fick mig att må illa.

Klas mådde inte bra. Cancern var tillbaka. Krigaren tvingades in i batalj en gång till.

- Jag skulle gärna ställa upp men jag är inte 100% efter operationen. Så om du kunde vänta till måndag tisdag nästa vecka så får jag en vecka till på mig. Mvh Klas, led meddelandet.

Det blev aldrig någon intervju.

Jag messade någon gång till från Brasilien och sedan låt jag den ligga.

Jag ville inte jaga en kille som gärna ville ställa upp men som behövde all energi för att bekämpa sin sjukdom.

Idag tog kampen slut.

Jag vägrar säga att Klas förlorade kampen mot cancer – cancer förtjänar inte en seger över en krigare som Klas.

Cancer kan ta de vi älskar ifrån oss men den får aldrig vinna.

I fallet Ingesson konstaterar jag istället att precis som i semifinalen mot Brasilien tog tiden slut innan Klas hann rätta till det.

Vila i frid, krigaren Klas Ingesson.

Sommaren 1994 och dig kommer jag aldrig att glömma.

Comments are closed.