Archive for September 28, 2015

Jämt stolpe ut om fotbollskulturen

Expressens bild av Erik Israelsson som knockades under derbyt mot AIK.

Så var vi där igen – kastade bengaler, uppskjutna avsparkar och “Låt Han Dö”-ramsor, terror i tunnelbanan.

Fotbollen som publiksport har dödförklarats igen – för femtioelfte gången bara den här säsongen.

Men allt fördömande i hela världen kommer inte att påverka beteendet.

Jag var inte på Tele2 igår men jag har varit i situationen många gånger tidigare.

Jag har suttit otåligt många gånger och väntat på avspark under bengalbränningar.

Jag har sett en Stockholmsklubbs firma gå till attack utanför Råsunda.

Jag har sprungit gatlopp med huliganer i Köpenhamn.

Men mig veterligen har ingen av de inblandade slagit upp tidningen dagen därpå och tänkt “Ojsan, det där var ju inte snällt gjort av mig. Dags att vända bladet kanske?”

Många kollegor var snabba att tycka till igår angående AIK-ramsan efter Erik Israelsson föll handlös till marken på Tele2, och det har de förstås rätt att göra.

Problemet är att de som sjunger sådana ramsor bryr sig inte ett skit om vad som skrivs.

Det förstärker snarare deras bild av båda media och fotbollsetablissemanget.

(Och förresten – om du tror att AIK-fans ville att Israelsson skulle dö på riktigt så borde du nog börja med lite självrannsakan innan vi fortsätter den här diskussionen.)

Det hela är absolut inte unikt – jag ser samma mönster i alla konflikter från Nordirland (som Olof Lundh nämner idag i sin blogg) till Husbykravallerna.

Mönstret är enkelt.

I rusning efter fördömandet missar man att ställa den mest väsentliga frågan – varför händer det här i ett förhållandevis fridfullt och välmående land som Sverige?

Jag vet inte säkert men jag misstänker att i likhet med alla konflikter handlar det om makt och maktlöshet.

Och det är rätt uppenbart att svenska fotbollsfans känner sig maktlösa.

De känner sig maktlösa inför en modern fotboll som handlar om pengar och inte tillhörighet.

De känner sig maktlösa inför en poliskår som har lätt att ta till övervåld bara för att man är fotbollssupporter.

De känner sig maktlösa inför en massmedia som bestämmer debattens villkor och ramar utan att de själva kan eller får bidra.

Män – och den överväldigande majoriteten av de inblandade är ju män – som känner sig för det mesta maktlösa i samhället har ett revir kvar, och det är fotbollsläktaren.

Där kan de ha sina maktstrukturer och få utlopp för sina upphetsade och våldsamma känslor.

Där kan de bete sig på ett sätt som inte går någon annan stans i Sverige i en folkmassa som vill göra likadant.

Där kan de uttrycka sin förakt mot ett fotbollsetablissemang och en media som i sin tur föraktar dem.

Gör de rätt att göra det i ett demokratiskt samhälle?

Är det OK att utsätta andra för fara eller rädsla?

Självklart inte.

Inget i deras beteende rättfärdigas av maktlösheten.

Men återigen – att bara påpeka det och inte leta orsaken till det är meningslöst.

Och om man inte letar ordentligt efter orsaken kommer man aldrig att hitta en fungerande lösning.

Ett bra exempel är Nordirland som Olof drog upp i sin blogg.

Det var först när man började prata förutsättningslöst med båda sidorna i konflikten att det började lösa sig.

Är problemet helt löst? Nej.

Men våldet är för det mesta borta.

Att påpeka eller fördöma fotbollsfans kommer inte att göra någon som helst skillnad.

Det gör inte hellre någon skillnad att prata med dem just nu heller.

Det enda långsiktiga sättet att lösa fotbollens problem med våld är att lyssna på vad fotbollsfans säger och sedan agera utifrån det.

Det betyder inte att man ska ge med sig om allt eller tillåta vad som helst – snarare tvärtom.

Men det är där man måste börja.

För om man fortsätter med ett vakuum av maktlöshet på läktaren kommer den att fyllas ånyo med våld, hat och vårdslöshet.

 

Refugee relief is not a numbers game

So far the focus of Ireland’s response has been to concentrate on how many Ireland can actually take in – this despite the elephant in the room that is direct provision – and not what will happen once they get here.

First we had Simon Coveney’s pathetic opening bid if 600.

But, like a bad poker player assumed to be bluffing, he was quickly forced to raise it to 1000.

The latest bid comes from the smouldering remains of the Labour Party, with Joan Burton apparently saying that Ireland can take 5000 refugees.

What nobody seems to be saying is what we will do with them when they arrive here.

As with everything else in Ireland, there is no long-term plan, just a knee-jerk reaction.

Whether we take in one or 100,000, we need to have a concrete plan, a process to ensure that those who do come to Ireland are given a better life than what they currently have, and not simply warehoused in direct provision – or worse still, sluiced out into a society that neither cares about them nor wants them.

I live in a suburb in northern Stockholm where I see the results of failed integration every day.

This failure is not down to those who have come here; it is down to a society that either doesn’t know what to do with them, or in many instances doesn’t want anything to do with them at all.

Last Monday evening I sat in one of Stockholm’s most classic downtown cafés with Mahad.

Mahad speaks seven languages and is a qualified doctor – two of the languages he speaks are Arabic and Somali, a pair of mother tongues that very few in the Swedish medical profession can claim to master.

When I look around the suburbs of Kista, Husby, Akalla, Rinkeby, Tensta and Hjulsta I am struck by how his skills should be a goldmine – but rather than employ him and allow him to treat patients in their own language, he is locked into a bureaucratic nightmare.

First, his credentials had to be evaluated – after a year, he was told that he must compliment them and take tests here in Sweden, despite reading the same books and carrying out the same procedures as any EU-educated doctor.

Then he must learn Swedish – he speaks it competently already but doesn’t consider himself as fluent as he is in his other seven languages – and then he must negotiate a labour market that, while seemingly open to all, is suspiciously closed to those with a similar background to his.

There is an unspoken, structural racism at work – why take the black African unknown quantity, when you can take the blonde, blue-eyed person from up the road? Okay, their qualifications and experience might not be as good, but at least you know what you’re getting…

That is Mahad’s experience at this moment, and he is just one of many that Sweden has failed to integrate.

I see it in journalism too – white, middle-class people populating the press boxes and the press conferences, asking questions in white, middle-class tones about issues that affect white, middle-class lives.

A brown face with a microphone is perceived as an uppity outsider, rather than a breath of fresh air – Sweden tends to avoid conflict, so the critical voices of brown people are silenced by simply not inviting to the party in the first place.

And then, to add insult to injury, when they can’t find a job, we call them lazy and use them as a reason not to offer sanctuary to others.

The vicious circle is complete.

Time and again last Monday night, Mahad stressed to me that he doesn’t want handouts from the state – he is grateful for what he has been given, but he simply wants to be allowed to practice his profession, contribute to society and have a dignified life in a country that is safe.

Ireland risks going the same way.

Have Coveney or Burton or anyone else in the Irish government considered exactly how they are going to help refugees into Irish society?

How will they learn the English language? How will they be exposed to Ireland’s customs and culture?

How will they learn about hurling and craic and dodging responsibility for everything, the three core things all Irish people hold dear?

How will they be integrated into a labour market destroyed by the economic collapse and further fragmented by the free labour scam that is Jobbridge?

Unfortunately for our politicians, refugees are not simply there to be taken in to  score compassionate political points for parties who have shown no compassion for their voters.

They have needs and wants like everyone else.

It takes effort. It takes compassion. And in the short and medium term, it takes money too.

In many cases – such as my friend and team-mate Hashem, whose mother was killed by Assad’s bombs in Damascus and who fled across the sea to Greece and then on to Sweden – they need time to heal their psychological and physical wounds.

They need support, and they need a process in place to ensure that they can once again begin to live their lives with the dignity that they have been robbed of in their home countries.

Lurking, as always, in the background, are the racists who will pounce on any opportunity to spew bile on those born abroad.

You only have to look at the Facebook page of Identity Ireland (who claim to be a political party and have launched as such, but are so inept that they haven’t managed to register) to see how the spores of hatred flower in the darkness.

If we fail to integrate Mahad and Hashem properly and instead force them into the lower socio-economic echelons of society, we are creating an instant conflict between them and others who battle for the meagre resources at the lower end of the scale.

This is where the visible racism occurs, but it is born of the invisible structural racism – and indeed the destruction of any protection offered in our labour market – that has happened long before they even got here.

Citizens of the EU have already spoken by their actions, welcoming refugees and insisting our politicians do more.

But these people have been failed by their own countries and we owe it to them not to fail them again.

We owe it to them to offer a life that is better than a Jordanian or Kenyan refugee camp.

Whether one or 100,000 come, we owe it to them to offer them a chance of a life that we ourselves would want to lead.

 

Vågar ni kalla Zlatans mobbning för vad det är, SvFF?

Friends Arena…?

Så var det september igen, barnen är tillbaka i skolan och landslagsfotbollen börjar. Samma gamla mönster upprepas, år ut och år in.

För vissa är det en skön tid där man återförenas med kompisarna.

För andra är det desto jobbigare. Istället för glädje, lek och skratt är det en tid av en evig klump i magen och en känsla av att inte duga.

Att bli dagligen hånad.

Att vara hatad för den man är.

Att vara mobbad.

Och idag gav Sveriges landslagskapten och landets största stjärna ett budskap till alla Sveriges barn.

Det är OK att mobba andra.

Så länge du tycker är störst, bäst och vackrast får du göra vad du vill.

Jag var inte med på presskonferensen där Zlatan återigen hånade Olof Lundh men jag har sett honom göra det förut.

Det förvånar mig inte – Zlatan är som han är, alfahanen som alla andra alfahanar önskar att de var.

Jag gillar hans humor, den glimten i ögat han har.

Men jag avskyr när det går över till mobbning av spelare, motståndare eller journalister.

Det är inte värdig en landslagskapten.

Men det som förvånar mig mest är att det Svenska Fotbollsförbundet inte har satt stopp för mobbningen av en av Sveriges mest framträdande fotbollsjournalister.

Jag känner inte Olof särskilt väl (inte Zlatan heller för den delen) men även om jag tyckte väldigt illa om honom så finns det ingen som helst anledning att acceptera att han behandlas så.

Men idag gjorde Zlatan det och SvFF satt bredvid och sa inget.

Varför? Jo, därför att, som alla andra vars tystnad låter mobbningen fortgå i varje skola, ort och arbetsplats i landet, ser de först till sina egna intressen.

Det är lättare att vara tyst, och låta offret bli mobbad, än att visa stake och säga ifrån.

Det är för jobbigt att ta striden med Zlatan.

Det är för känsligt – han kanske tar det illa upp och slutar spela i landslaget.

Det är något förbundet knappast har råd med.

Och det är ju något som ingen i förbundet – inte ens Erik Hamrén – har visat sig vara mogen för hittills.

Zlatan styr och ställer, högsta hönset på Sveriges största offentliga fritidsgård.

Gång efter annan har det Svenska Fotbollsförbundet visat sig vara bristfälligt i allt från genusfrågor till mångfaldsarbete.

I ett land i ständig förändring står gubbarna i kostymerna kvar med samma värderingar och verktyg som de har haft i ett sekel.

Men trots att SvFF stoppar huvudet i sanden närmar sig den Zlatanlösa framtiden  - han sa ju det själv under presskonferensen idag.

Och när den väl är framme är det för sent att börja prata om nya värderingar och respekt och allas lika värde igen.

Jag kan inte stötta det men på ett sätt kan jag förstå varför SvFF inte tar diskussionen med Zlatan om mobbning.

Men om inte ni vågar ta upp diskussionen med honom, gör oss åtminstone en tjänst.

Om ni ska fortsätta blunda inför det han gör, snälla sluta spela matcher på Friends Arena, eller byt namnet på nationalarenan helt och hållet.

Ingen – och framförallt inte ungar som går till skolan eller fotbollsträning varje dag med ont i magen – pallar längre med ironin.

En arena vars namn kommer från en anti-mobbningsorganisation har blivit en katedral till en Zlatan som öppet mobbar folk inom folksporten fotboll.

Är det så ni vill ha det, SvFF?