Jämt stolpe ut om fotbollskulturen

Expressens bild av Erik Israelsson som knockades under derbyt mot AIK.

Så var vi där igen – kastade bengaler, uppskjutna avsparkar och “Låt Han Dö”-ramsor, terror i tunnelbanan.

Fotbollen som publiksport har dödförklarats igen – för femtioelfte gången bara den här säsongen.

Men allt fördömande i hela världen kommer inte att påverka beteendet.

Jag var inte på Tele2 igår men jag har varit i situationen många gånger tidigare.

Jag har suttit otåligt många gånger och väntat på avspark under bengalbränningar.

Jag har sett en Stockholmsklubbs firma gå till attack utanför Råsunda.

Jag har sprungit gatlopp med huliganer i Köpenhamn.

Men mig veterligen har ingen av de inblandade slagit upp tidningen dagen därpå och tänkt “Ojsan, det där var ju inte snällt gjort av mig. Dags att vända bladet kanske?”

Många kollegor var snabba att tycka till igår angående AIK-ramsan efter Erik Israelsson föll handlös till marken på Tele2, och det har de förstås rätt att göra.

Problemet är att de som sjunger sådana ramsor bryr sig inte ett skit om vad som skrivs.

Det förstärker snarare deras bild av båda media och fotbollsetablissemanget.

(Och förresten – om du tror att AIK-fans ville att Israelsson skulle dö på riktigt så borde du nog börja med lite självrannsakan innan vi fortsätter den här diskussionen.)

Det hela är absolut inte unikt – jag ser samma mönster i alla konflikter från Nordirland (som Olof Lundh nämner idag i sin blogg) till Husbykravallerna.

Mönstret är enkelt.

I rusning efter fördömandet missar man att ställa den mest väsentliga frågan – varför händer det här i ett förhållandevis fridfullt och välmående land som Sverige?

Jag vet inte säkert men jag misstänker att i likhet med alla konflikter handlar det om makt och maktlöshet.

Och det är rätt uppenbart att svenska fotbollsfans känner sig maktlösa.

De känner sig maktlösa inför en modern fotboll som handlar om pengar och inte tillhörighet.

De känner sig maktlösa inför en poliskår som har lätt att ta till övervåld bara för att man är fotbollssupporter.

De känner sig maktlösa inför en massmedia som bestämmer debattens villkor och ramar utan att de själva kan eller får bidra.

Män – och den överväldigande majoriteten av de inblandade är ju män – som känner sig för det mesta maktlösa i samhället har ett revir kvar, och det är fotbollsläktaren.

Där kan de ha sina maktstrukturer och få utlopp för sina upphetsade och våldsamma känslor.

Där kan de bete sig på ett sätt som inte går någon annan stans i Sverige i en folkmassa som vill göra likadant.

Där kan de uttrycka sin förakt mot ett fotbollsetablissemang och en media som i sin tur föraktar dem.

Gör de rätt att göra det i ett demokratiskt samhälle?

Är det OK att utsätta andra för fara eller rädsla?

Självklart inte.

Inget i deras beteende rättfärdigas av maktlösheten.

Men återigen – att bara påpeka det och inte leta orsaken till det är meningslöst.

Och om man inte letar ordentligt efter orsaken kommer man aldrig att hitta en fungerande lösning.

Ett bra exempel är Nordirland som Olof drog upp i sin blogg.

Det var först när man började prata förutsättningslöst med båda sidorna i konflikten att det började lösa sig.

Är problemet helt löst? Nej.

Men våldet är för det mesta borta.

Att påpeka eller fördöma fotbollsfans kommer inte att göra någon som helst skillnad.

Det gör inte hellre någon skillnad att prata med dem just nu heller.

Det enda långsiktiga sättet att lösa fotbollens problem med våld är att lyssna på vad fotbollsfans säger och sedan agera utifrån det.

Det betyder inte att man ska ge med sig om allt eller tillåta vad som helst – snarare tvärtom.

Men det är där man måste börja.

För om man fortsätter med ett vakuum av maktlöshet på läktaren kommer den att fyllas ånyo med våld, hat och vårdslöshet.

 

Comments are closed.