Archive for September 20, 2016

Kvinnan, masken och den brinnande frågan

Expressens bild av händelsen på Göteborgsderbyt där en kvinna blev slagen, enligt uppgift

Som ofta innan pallar man inte försöka förklara komplicerade saker för folk på 140 tecken – då blir det det här istället.

Debatten har ju böljat fram och tillbaka om hur Allsvenskan mår.

Min gode vän Robbie Lauler var först ut med en typisk Laul-polemik på sin blogg – han belyser många av de problemen som onekligen finns i svensk fotboll.

Det besvarades av Klacksparksredaktionen som består av Malin Hägg, Jeanette Rådström och Anna Pierre, och även i Tutto Balutto med Gusten Dahlin och Thomas Wilbacher.

Som ett brev på posten blev det Göteborgsderby och rapporter om att en kvinna hade blivit nedslagen och slagsmål hade utbröt på Bravida innan Häcken och Blåvitt spelade 2-2 i måndags.

Låt mig börja med att säga – jag gillar bengaler och jag tycker att lagstiftningen i Sverige som förbjuder pyroteknik är fånig.

Som med många andra grejer i det här fina landet finns det en överdriven säkerhetstänk där riskerna höjs till skyarna på väldigt svaga grunder, och att man inte har hittat en lösning är snarare ett bevis på att de som styr svensk fotboll inte vill hitta en.

Jag gillar också supporterkultur och ståplatsen.

När jag går på fotboll privat och inte jobbar står jag helst i klacken. Jag har gjort det med fans från Inter, Everton, Liverpool, West Ham, Chelsea, Birmingham City, Djurgården, AIK, Malmö, FC Köpenhamn, Bohemians, Galway United, Hadjuk Spilt och dussintals andra över hela Sverige och hela Europa.

Ska man se på fotboll så ska man helst se det därifrån.

Ofta gör jag det ensam, och jag har sällan eller aldrig känt att situationen var hotfull eller obehaglig och från de erfarenheterna förstår ju att det finns vissa oskrivna regler för det som händer där.

Men jag förstår också att frågan är bredare.

Och en sak som jag och de allra flesta är överens om är att man aldrig lyfter sin hand mot en kvinna.

Igår kväll blev det rabalder på Twitter eftersom jag ifrågasatt den maskerade “hjälten” som hade hamnat i slagsmål efter att ha enligt uppgift slagit en kvinna som försökte slita bort luvan han hade på sig.

Det dröjde inte länge innan rytteriet kom till undsättning – tweetsen kan sammanfattas så här: “Vafan trodde hon skulle hända? Hon får skylla sig själv.”

Givetvis var det nästan uteslutande Göteborgssupportrar.

Och visst kan man tycka så – men om man accepterar att det finns ett vedertaget kodex, att det finns oskrivna regler på såväl stå- som sittplats så borde den maskerade pajasen aldrig har varit där till att börja med.

De allra flesta supportrar förstår ju att i klacken accepteras ett visst beteende – det kan vara bengaler, det kan vara ramsor, det kan vara att man förväntas delta i tifo eller stå eller sitta vid vissa tidpunkter och så vidare.

Köper du klackbiljett så är det underförstått att du går med på det, eller åtminstone att du inte förhindrar det.

Men likaså är det på andra sektioner. Kort sagt så bränner man inte av bengaler på andra sektioner där folk inte är med på det.

Utan något som helst bevis så känner jag att den negativa hälsoeffekten av bengalrök är nog kraftigt överdriven av såväl svensk media som av de som styr sporten – men för många åskådare är det en obekväm upplevelse.

Det är därför de väljer biljetter långt bort från bengaler och de maskerade personerna som håller i dem, som “vanliga” supportrar upplever dem oftast som hotfulla, oavsett om man hejar på samma lag eller ej.

Och när en maskerade person dyker upp på en plats på läktaren annat än där hen hör hemma, och de “vanliga” supportrar runtomkring börjar misstänka att det kanske ska brännas i deras sektion, ja då kan hen inte vara förvånad när de andra reagerar kraftigt.

För även på sittplats finns det oskrivna regler om hur man ska bete sig. Och maskering och bengalbränning ingår i de flesta fall inte.

Jag skrev för ett bra tag sedan om hur den svenska fotbollsläktaren är bland de sista platserna där vissa som annars står längst ned i näringskedjan får utöva lite makt i ett samhälle som annars gör allt för att trycka ned dem.

Men vad gör man för att lösa det?

Jag har rest Europa runt med mina irländska brödrar och systrar i klacken och jag tycker att självpolisering är utan tvekan det absolut bästa vägen för fans att gå, precis som de irländska landslagssupportrarna gör, med stöd (helst på långt håll) av ordningsmakten.

Men anledning att det funkar är att bland irländarna finns det en allmän förståelse för vad som är acceptabelt beteende.

I det här fallet i Göteborg är det rätt uppenbart att killen var på fel plats vid fel tidpunkt och det är det – inte att kvinnan försökt riva bort masken eller något annat – som står till grunden för vad som skedde därefter.

Att andra supportrar skyller på kvinnan och inte killen säger sitt – jag respekterar deras lojalitet, men jag håller absolut inte med deras resonemang.

Om ståplats vill ha respekt av sittplats måste det vara ömsesidig. Svårare än så är det inte.

Och är vi inte mogna nog för att erkänna när våra egna gör fel, då finns det inte mycket hopp för en långsiktig lösning för de flesta frågorna som berör ståplatssupportrarna – de som ger fotbollen den passionen som gör den unik och sevärd.

Än sämre får de som vill tysta ståplatserna helt vatten på sin kvarn. Och det gynnar varken de som står eller de som sitter.

 

Five ways to put the “public” back into public service

Thankfully, I don’t get invited to too many media conferences any more.

I don’t have the time to attend, and I can’t afford to lose anymore friends in the business.

Still, it would have been fascinating to listen to new RTE DG Dee Forbes talking about the future of Ireland’s public service broadcaster, even if her comments fall far short of the revolution that is necessary to reboot it.

Dee spoke of the need to make more “frenemies”, for more collaboration and, of course, to cut costs.

All depressingly familiar to audiences and journalists alike – and probably the exact opposite of what is needed.

Unfortunately Dee’s comments portray someone who seems to have accepted the narrative that the problems of modern media are for journalists and program-makers to solve, not politicians or bean-counters.

But reform of RTE would go a long way towards righting the listing ship of Irish media – and in turn it might even restore the faith that many have lost in public service broadcasting.

In no particular order, here are some of the things I would do if literally every competent person in Irish media management died and somehow left me in charge of our public service broadcaster.

1. Get RTE out of the advertising market.

Ban everything – product endorsements, ad breaks, sponsored competitions, the works, and instead run it on government funding alone, through a combination of tax-payer’s money and the license fee.

No logos, no product placement – just public service.

It can’t be done?

Sure it can.

Here in Sweden, when two girls from the Stockholm Gaels appeared on state TV to talk about Gaelic football, the floor manager put a strip of gaffer tape over the logo on the O’Neills ball they had brought with them. There would be no free advertising there.

Getting RTE out of the market would open up an enormous revenue stream for private media outlets and remove the need for RTE to produce popular (and indeed populist) programming, and instead get it to focus on its public service mandate.

2. Switch the focus of the sales teams, with those currently involved in selling advertising selling Irish-developed content and concepts abroad. Long before the success of Nordic noir, “The Lyrics Board” was lighting up Scandinavian TV screens, although that may not entirely be a good thing.

3. With the removal of advertising as a driving force behind every decision, reassess the talent pool. There would no longer be a need to pay hundreds of thousands of euros to individuals, just because their names are synonymous with hundreds of thousands of listeners or viewers.

I firmly believe that those who work for public service broadcasters should be (very) well-paid, but even the top talent themselves would surely admit that things have gotten out of hand.

4. Become a centre of excellence for the broadcasters and producers of the future.

The two-day RTE radio documentary course I did a few years back, conducted by their award-winning staff in Montrose, totally changed my approach to how I work with radio, and that for the better. My work has become much, much better, which benefits both me and my listeners.

RTE’s crews, producers, directors and broadcasters are all top-of-the-line professionals – why not share their work ethic and methods with coming generations of journalists and technicians via paid six-month internships?

5. Finally, and perhaps most importantly, work with other media outlets and the government to create workable legislation and guidelines for the industry.

At the moment it is far too easy for powerful organisations and individuals to suppress the truth by sending a flurry of solicitor’s letters, or by leveraging the depth of their pockets knowing that neither RTE nor anyone else can afford to defend a case against them.

Equally, there is little alternative for those ordinary Joes and Josephines who have been wronged by media reporting to gain recompense.

Given that RTE acts to all intents and purposes like a commercial broadcaster, it’s easy to forget just how important public service broadcasting is to a democracy. It needs to be able to report without fear or favour on all aspects of Irish life, and to ensure that all aspects of Irish life are represented in its output.

At the moment it is basically Sky One with the Angelus, and that is far, far short of the kind of journalism and programming that some of the most talented people in broadcasting could deliver to a country that so desperately needs it.