Super League the inevitable result of greed eating the game

Gary Neville, who somehow during 30 years in football never noticed the capitalism

A sleepy spring Sunday was rudely interrupted by the news that Europe’s biggest clubs are considering breaking away and forming their own 12-team Super League, and somehow people were surprised.

The charge to the barricades set up to defend the game was led by none other than Gary Neville, a man who became a millionaire thanks to his ability to kick a ball while advertising products to fans in Indonesia.

Seemingly completely without irony Neville, who never thought to question why he found himself on pre-season tours of Asia as a player, built his barricade on the platform of Sky Sports, the organisation which, perhaps more than any other, sent us hurtling into the vortex of hyper-capitalism that is now inevitably consuming the last vestiges of a once-lovable sport.

This has happened before, and when it did, it was called the Premier League and the Champions League – this time it will be called the Super League, and if you think for one second that the billionaire owners of your favourite team care what you think, think again.

For almost a century the most important people in the professional game were the fans who came through the turnstiles every Saturday. There were no betting firms paying millions to have their logos on the front of the club’s shirt; at best a wealthy local businessman would pump money into the team as a gesture of goodwill, a way of rewarding those who worked in his factory or mine by providing them with a bit of entertainment on a Saturday.

For those who couldn’t get into the grounds, radio and newspapers reigned. Live games on TV were few and far between, and men sat in smokey pubs in deep discussions about the merits of Di Stefano and Duncan Edwards, Stanley Matthews and John Giles, in many cases without ever having actually seen them play.

The FA Cup in England brought about the possibility of a giant being slain, and the World Cup brought together the best players from all over the globe in a glorious celebration of the game.

That all changed in the late 1970s and early 1980s with the advent of multi-channel and cable TV. Clubs and fledgling satellite broadcasters realised that there were huge sums to be made from televising as many games as possible; in doing so, the players and their shirts could become walking billboards, generating ever-more revenue as fans around the globe tuned in to watch.

The top English clubs threatened to break away, and the Premier League was born. Europe followed soon after, and the European Cup was restructured into a lucrative league format, eventually gerrymandered into the current virtually closed structure that strangles the chances of any smaller club establishing themselves without the largesse of a new billionaire owner.

All of a sudden, the terraces – whose collected expenditure on tickets and pies and Bovril had previously kept clubs afloat for decades – no longer mattered. Standing on the Kop or in the Stretford End went from being a working-class pastime to something only Norwegian tourists could afford to do on a regular basis.

More and more billionaires with no local ties came into the game, leveraging their cash in return for respectability and laundering their reputations, and fans turned a blind eye, like happy frogs content to give these wealthy scorpions a ride across the river, confident they would never be stung.

But on a Sunday in mid-April, they were stung, and there’s no going back. What these fans have yet to realise is that they ceased to matter a long time ago.

The moment we realise we are past it is a tough one for all of us, and many of us don’t even notice until it’s long past. Thus it is with football.

If you’re over 40, football’s billionaires no longer care about you. You are the past. You have bought into the hype and paid your money. You’ve spent upwards of €100 on a t-shirt produced for pennies in the Far East, and they’ve made you into a walking advertising hoarding in the process.

They’ve sold you the lie that West Brom against Burnley is worth watching, and even if you haven’t fully bought it, you still paid for it.

The truth is that, in the modern game, an awful lot of top-flight games are completely irrelevant. No-one cares about Brighton against Fulham, or Sheffield United against anybody, even the big teams. The viewing figures around the globe are pathetic, and the top clubs have finally realised that they no longer want to share either the revenue or the limelight with the minnows.

Added to this is the change of demographics. Just as the Yuppies weren’t prepared to stand on a terrace and risk some docker or factory worker pissing their lunchtime pints down their leg, the next generation don’t want to watch football the way previous generations did.

They want to see highlights, action, skill, excitement. They want to see one top-rank brand taking on another in an exciting game with the best players in the world doing things the rest of us can only dream of.

They want to see 90 seconds of a game, not 90 minutes. And they definitely don’t want to see Burnley.

The Super League will give them all this. a select few global brands playing meaningful games week in, week out, the live rights sold for a king’s ransom, the near-live rights almost equally valuable and sold to banks or mobile phone operators or betting companies for use in their social media channels.

Fans will pay subscriptions to over-the-top TV streaming services that pretend to give them insight into the club and its machinations, all the while marketing everything from airlines to dictatorships to them.

At the highest level, football is no longer a game, and it hasn’t been since Lennart Johansson came up with the idea of the Champions League to keep the greed of Europe’s giants in check. These clubs – once founded and supported by members – are now financial giants in their own right, huge corporations whose primary purpose is to generate revenues and profits, not joy or victory.

You don’t like it, but you’re not the target market. The target market is people looking for a quick thrill and who don’t mind watching a pre-roll ad or seeing a logo plastered all over whatever viral clip it is they are trying to watch.

If your’e a fan of the laughably-titled “Big Six” in England, your love of your club is not important any more. All that is important is money, and the endless pursuit of it and control of how it is made by clubs and governing bodies.

Consumed by capitalism and greed, football has been a zombie for three decades – the Super League is simply the logical conclusion of what the cancer of greed has done to the game, and try as we might, it cannot be stopped.

Irish football as we knew it is dead

The solution to Irish football’s decline is not to fire Stephen Kenny – it is to keep him, and fire everyone else at the FAI.

The biggest-selling Irish-published book in 2020 was “Champagne Football”, which told in great detail the story of the destruction of Irish football thanks, in no small part, to the utter incompetence and hubris of a man now known in football circles as John “Fucking” Delaney.

Anyone who read that book cannot have been surprised by the 1-0 loss against Luxembourg; the only surprise is that it wasn’t by more.

Yet the millions watching at home were seemingly operating under the delusion that Ireland should, for some reason, be thumping the likes of Luxembourg by two or three goals.

The question to ask all these people is – why?

Ireland has, at the moment, not one single player coveted by any decent club in Europe. And after a decade and a half of stinking up the international game with putrid anti-football, we should be grateful that we’re allowed to play with the rest at all.

We are reaping what we sowed in the usual cesspit of corruption and incompetence that is Irish public life, and we should get used to the idea that things are going to get worse before they get better.

Yet still the fans gather and sing “The Fields Of Athenry”, that anthem of the gaslit that for generations has been our only achievement of note at the finals of a major tournament while the others got on with the task of actually playing the game.

Changing the manager after the Luxembourg result would not make one iota of difference, as results are now irrelevant, and they have been for quite some time.

To mangle a quote by Bill Shankley, winning is no longer a matter of life or death – it is much less important than that.

A cancer of incompetence is feeding on the cadaver of Irish football, metastasized by the whispering traitors who would sell their own mothers for a selfie with a well-known player and a grubby bit of power.

As such, the game can no longer be judged by what happens on the pitch, at any level.

It is, in every way, not fit for purpose.

24 hours after Ireland, with its population of five million, were beaten by Luxembourg, Denmark (population 5.8 million) were beating Moldova 8-0.

The Danes have a league with a hugely lucrative TV deal and teams that regularly qualify for the group stages of major European competitions.

The League Of Ireland has a one-camera set-up for most matches on a dodgy streaming platform – and in at least one ground, that camera is placed in an area no fans are allowed, so decrepit is the stadium in question.

There is never any guarantee that the teams that start the league campaign will actually get to finish it. The paucity of resources available to it are a stain on what was once a proud football nation whose domestic league produced players that went on to play for Liverpool and Manchester United.

On the coaching side, we continue to suffer from Dutch “erm” disease, where anyone with a Netherlands passport is considered a soccer savant, regardless of the evidence of our own eyes and ears.

We persist in talking of six-year-olds as elite prospects, despite all the evidence that such thinking is a mountain of sparkly unicorn shite dreamed up by weak-minded idiots who know nothing about either children or football.

The Football Association of Ireland has long been a triumphant failure of style over substance, despite having none of the former.

It’s a sporting Ponzi scheme that has ripped the dreams from the bosom of loyal fans while pissing on players and telling them it’s raining, all led by a golden shower of shysters who, staggeringly, are still free men despite an incompetence bordering on the criminal

The Irish men’s soccer team does not need a new manager – the current one is about the only one who has talked any sense at all in the organisation in the last ten years.

Instead it needs the corporate version of an oncologist to weed out and destroy the cancer of vested interests and the assorted sleeveens that have been allowed to usurp the game that used to be ours.

Irish football as we knew it is dead, and what has replaced it is no longer worth having.

Kobe Bryant, 1978 – 2020

PR people usually want you to talk about whatever it is they are doing PR for.

Not Kobe Bryant.

Eleven days ago in Los Angeles, he wanted to talk about sports and winning and shutting up and getting on with it and just being the best that you can be.

I had seen him play in the Staples Centre on his farewell tour a year or two ago, lighting up the Golden State Warriors to hand them one of only nine defeats they suffered in a record-breaking season.

Now, in the LA sunshine of that Wednesday morning, he was retired, a businessman with his burning love of soccer, basketball and winning still very much intact. If you want to get the best practice, perfect installation spot is essential for basketball hoops.

Knowing that time would be limited, my colleague Rory and I considered carefully what we would ask him. WE skipped questions about the Hall Of Fame, instead asking about the Lakers, the Houston Astros sign-stealing scandal that might have cost the LA Dodgers the World Series, and Zlatan Ibrahimovic leaving Los Angeles to sign for AC Milan.

The PR people were in a hurry, but Kobe wasn’t. He wanted to talk.

He wanted to talk about his love of soccer, how growing up in Italy he learned to appreciate the beauty of the game, the ebb and flow, the details of what makes a play great in a sport vastly different from basketball.

He waved away the idea that the Dodgers should have been handed a World Series ring because the Astros cheated – in Kobe’s world, winning was done on the basketball court or the field of play, not the courthouse or some administrator’s office.

Looking fit enough to have suited up and taken on the visiting Clevealnd Cavaliers the night before, he was a man at ease with himself. His tendency to be prickly and soft-spoken was nowhere to be seen – he was a man glad to have a new context in which to talk about his love of sport.

Although his legacy on the court is a simple one – one of the greatest of all time – his legacy off the court is more complex.

A 2003 allegation of rape was eventually dealt with away from prying eyes and though his public statements on the matter recognised that the woman in question did not feel that what happened between them was consensual, there was no escaping the damage to his reputation – but in Kobe’s case, it was eventually repaired.

His death leaves us with a vacuum – one of the all-time greats of the game, he was beginning to find a new niche for himself as a powerful business broker in a global game that made his name known in every corner of the world, giving him enormous drawing power.

As the PR people tried to cut interviews short, Kobe kept talking until he was done. He wanted to make sure we got what we needed, that we understood his love of basketball and soccer and baseball, and how winning is the only thing that matters.

He wanted us to see him as someone new off the court, but someone inextricably linked to who he was on it.

Little did we know that it would be the last time we would see him at all.

Rest in peace, Kobe.

Immortality awaits McGregor in the Garden, but there are no guarantees

Those who have visited the Land of the Free and the Home of the Brave often get a rude awakening on their arrival in New York.

Instead of the outstretched arm of the Statue of Liberty with her torch raised to welcome them, there is usually a long, winding queue for passport control.

Not so this week as I waltzed through Newark Airport and straight up to gate 49, where a clean-shaven young man inspected my newly-minted passport with both courtesy and studied detachment.

“What is the purpose of your visit, sir?”

“To watch the UFC and the NBA.”

He nodded approvingly.

Fingerprints and photographs taken, he snapped the passport shut.

“You’re all set. Let’s hope our boy wins on Saturday,” he said, his face cracking into a wide smile.

“Our boy” is Conor McGregor, and if the Irish once ruled New York, from the firehouses and the police precincts to City Hall and back, he is claiming it back at Madison Square Garden on Saturday night, but the stakes are arguably higher than they ever were in Las Vegas.

Interest in McGregor is at fever pitch, but Eddie Alvarez, whom he faces as he seeks to become the first two-weight champion in the history of the UFC, is no slouch.

McGregor has seemed swept up in the hype this week, his manic behaviour at Thursday’s press conference a perfect example of a man highly strung, so close to achieving his dream, yet still vulnerable to failure.

No customised Rolls Royce or Gucci fur coat could hide the fact that, on Saturday, it will be Reebok shorts, four-ounce gloves and a gate that snaps shut when the moment of truth arrives – and that is all that matters.

If he wins, his legend will be complete, and the much-touted major announcement he has promised after the fight will take on even greater significance.

He will effectively control the UFC for the foreseeable future, reversing the master-and-servant relationship that once saw him beg Dana White for sixty grand; instead, White will be forced to go to McGregor on his knees if he wishes to keep the company steamrollering forward on the back of its most notorious fighter.

Lose, and the questions that were prompted by his defeat to Nate Diaz in March will once again echo around the sport.

Ronda Rousey and others may have done the spadework, but McGregor is undeniably the sport’s biggest truly cross-cultural global icon, but there is a huge risk that, with tens of millions in the bank and a promotion that has little choice but to bend to his demands, that McGregor will find himself surrounded by yes men – and that could signal the beginning of the end.

Those who have known him a long time say he has changed – he has become a brand, a one-man global industry with spin-offs and offshoots, with a bottom line and bills to pay, and expensive tastes to satisfy.

Honed over a decade or more, he knows his craft inside the octagon better than anyone else.

Given his meteoric rise, it would be foolish to assume that his mastery of the outside world – of the business of fighting and celebrity and investing – is at the same level, although the iron control he exerts over his brand and his support staff would suggest he is a fast learner, at least in terms of minimising the risk to himself.

It is unlikely that we will ever again see an open-hearted interview which allows us to see into the soul of the man – instead, we will be treated to staged videos and set-piece interviews where the answers are decided in advance, and are entirely independent of the questions.

He is uncouth and vulgar at times, but McGregor is no fool – he knows that the prospect of getting punched and kicked in the head for a living is not going to be attractive forever, and even at this stage he probably has his exit strategy mapped out.

Whatever that strategy is, it is surely based on the presumption that he will win this iconic fight in this iconic venue on Saturday, cementing his legend and opening up a world of wealth, fame and possibilities, financial and otherwise, beyond even his wildest dreams.

There is talk of movies, a boxing match with Floyd Mayweather and even a brief but lucrative move to professional wrestling and the WWE.

But the difference between the UFC and professional wrestling is a stark one – nothing in the octagon is scripted, and one clean shot could lay waste to whatever plans McGregor may have.

And you can be sure Eddie Alvarez is planning an entirely different ending.

Johaug dopade sig – allt annat är ointressant

Det finns något väldigt underligt i hur vi behandlar de som fuskar inom idrotten.

I vissa fall döms ju ut personer innan de ens åker dit medan i andra kan en utövares urin bestå av hundra procent testosteron och ändå ber vi om nåd för dem – varför?

Anledning till att ämnet kommer upp igen är att Theres Johaug har testat positiv för ett förbjudet preparat och att skandinavisk media skruvar på sig för att hitta en utväg.

Bland andra har två av Sveriges särklass bästa sportjournalister, Thomas Wilbacher och Patrik Ekwall, skrivit att vi måste ge henne en chans, ge henne “the benefit of the doubt”, att det finns säkert en rimlig förklaring för det positiva testet.

Min fråga är – varför?

Varför ska vi köpa just hennes ursäkt om att hon tog en kraftig steroid, helt omedvetet?

Varför ska hon komma undan när alla aktiva i alla sporter i hela världen vet ju att det är de som är ytterst ansvariga för det de stoppar i sig – inte läkaren eller tränaren eller någon annan?

Varför ska det skillnad mellan henne och, säg, Abeba Aregawi – i ett fall där Patrik Ekwall tidigare konstaterade att:

… allra först säger vi att idrottsstjärnor alltid ansvarar för sin egen kropp och för vad de väljer att stoppa i den.

Det gällde Linda Haglund, Ludmila Enquist, Ricky Bruch, Tomas Johansson, Andreas Gustafsson, Adil Bouafif och det gäller i allra högsta grad Abeba Aregawi.

Det är aldrig någon annans fel.

Varför ska vi då ha en dubbelmoral vad det gäller en skidåkerska som vi vet åker i ett landslag där aktiva har fått astmamedicin utan att vara sjuka?

Man blir ombedd hela tiden att ha nyanser i den här diskussionen – problem är att det finns inga nyanser, inga gråa zoner, inga frågetecken enligt WADA.

Den aktiva är själv ansvarig.


Det är inte en åsikt.

Det är fakta.

Och att be folk att tillämpa domstolens regler – att det ska bevisas utom all rimlig tvivel – är inte heller aktuellt. WADAs regelverk är solklar.

Det är upp till den aktiva att visa antingen att de inte hade stoffet i kroppen, eller att de hade en medicinsk anledning att ha det där.

Det har varit mycket snack om TUEs på senare tid och det är solklart att de som behöver medicin för att tävla ska absolut få ta det enligt det regelverket som finns (även om den också kan utnyttjas, men det är en annan femma).

Men att vi ska köpa Johaugs tårar bara för att köper inte jag.

Likt Patrik och säkert Thomas också har jag intervjuat aktiva som har ljugit mig rakt upp i ansiktet om dopning.

Jag har hört alla ursäkter, från att de har ätit kött som blev smittad med steroider i Kina till att de tog en oskyldig kosttillskott som hade blivit förorenade.

Jag har hört om olika krämer och hostmediciner (ofta innehållandes kraftiga ämnen som av en ren slump höjer prestationen hos en idrottare) som man har tagit helt oskyldigt, för att sedan åka dit på ett pissprov.

Jag har hört dem be om att få B-provet analyserat, när detta resultat ytterst, ytterst sällan visar sig vara annorlunda från A-provet.

För den som verkligen vill se med ett nyanserat öga – se bara på hennes ihåliga förklaringen. Där snackar vi duktigt med nyanser.

Sanningen är att det tog sekunder att googla fram en varning om att krämen som Johaug använde var på “banned list”.

USADA har också en “hotline” man kan ringa och till och med en app man kan ha i luren om man vill kolla om en medicin är OK eller inte.

Det finns hur många sätt som helst att ta reda på om något är förbjudet eller inte – och så finns det alternativet av att inte ta något alls om du inte vet vad det innehåller.

Och även om man nu köper Johaugs förklaring – var drar vi gränsen då?

Är det helt plötsligt läkaren som är ansvarig för hennes provresultat? Förbundet? Sponsorerna?

Dopningsregelverket är långt i från perfekt och även i dag finns det de som kommer runt det ganska enkelt.

Men det ser ut som det gör av en anledning – att det yttersta ansvaret måste ligga någonstans, och det är bestämt att det ska läggas på utövaren.

Om hon verkligen, verkligen har tagit det av ett misstag så tycker jag förstås synd om henne. Men det är ytterst osannolikt att en elitidrottare i den absoluta toppen av sin sport kunde göra ett så grovt fel helt omedvetet.

De man sällan pratar om är de andra hon tävlar mot – vem ser ut för deras intressen? De uteblivna pallplatserna och sponsorpengarna?

Om det är nyanser vi är ute efter så kan vi och ska vi och måste vi bena ut hur systemet funkar och vad som ska göras för att förenkla och förbättra det så att inte oskyldiga idrottare åker dit.

En bekant till mig som är journalist ställde gång på gång på gång frågor till och om en elitidrottare då han visste att idrottaren dopade sig. Till slut slutade folk att lyssna på journalisten.

Han blev av till och med av med jobbet eftersom juristerna sa, vecka ut och vecka in, att tidningen han jobbade på riskerade åklagas för förtal om han fortsatt på samma spår och de publicerade det han skrev.

Han gav sig inte.

Journalisten i frågan heter Paul Kimmage.

Idrottaren heter Lance Armstrong.

Det är därför vi ska fortsätta ställa frågor.

Men egentligen är det ju exakt som Patrik en gång skrev.

Det är aldrig någon annans fel.




Kvinnan, masken och den brinnande frågan

Expressens bild av händelsen på Göteborgsderbyt där en kvinna blev slagen, enligt uppgift

Som ofta innan pallar man inte försöka förklara komplicerade saker för folk på 140 tecken – då blir det det här istället.

Debatten har ju böljat fram och tillbaka om hur Allsvenskan mår.

Min gode vän Robbie Lauler var först ut med en typisk Laul-polemik på sin blogg – han belyser många av de problemen som onekligen finns i svensk fotboll.

Det besvarades av Klacksparksredaktionen som består av Malin Hägg, Jeanette Rådström och Anna Pierre, och även i Tutto Balutto med Gusten Dahlin och Thomas Wilbacher.

Som ett brev på posten blev det Göteborgsderby och rapporter om att en kvinna hade blivit nedslagen och slagsmål hade utbröt på Bravida innan Häcken och Blåvitt spelade 2-2 i måndags.

Låt mig börja med att säga – jag gillar bengaler och jag tycker att lagstiftningen i Sverige som förbjuder pyroteknik är fånig.

Som med många andra grejer i det här fina landet finns det en överdriven säkerhetstänk där riskerna höjs till skyarna på väldigt svaga grunder, och att man inte har hittat en lösning är snarare ett bevis på att de som styr svensk fotboll inte vill hitta en.

Jag gillar också supporterkultur och ståplatsen.

När jag går på fotboll privat och inte jobbar står jag helst i klacken. Jag har gjort det med fans från Inter, Everton, Liverpool, West Ham, Chelsea, Birmingham City, Djurgården, AIK, Malmö, FC Köpenhamn, Bohemians, Galway United, Hadjuk Spilt och dussintals andra över hela Sverige och hela Europa.

Ska man se på fotboll så ska man helst se det därifrån.

Ofta gör jag det ensam, och jag har sällan eller aldrig känt att situationen var hotfull eller obehaglig och från de erfarenheterna förstår ju att det finns vissa oskrivna regler för det som händer där.

Men jag förstår också att frågan är bredare.

Och en sak som jag och de allra flesta är överens om är att man aldrig lyfter sin hand mot en kvinna.

Igår kväll blev det rabalder på Twitter eftersom jag ifrågasatt den maskerade “hjälten” som hade hamnat i slagsmål efter att ha enligt uppgift slagit en kvinna som försökte slita bort luvan han hade på sig.

Det dröjde inte länge innan rytteriet kom till undsättning – tweetsen kan sammanfattas så här: “Vafan trodde hon skulle hända? Hon får skylla sig själv.”

Givetvis var det nästan uteslutande Göteborgssupportrar.

Och visst kan man tycka så – men om man accepterar att det finns ett vedertaget kodex, att det finns oskrivna regler på såväl stå- som sittplats så borde den maskerade pajasen aldrig har varit där till att börja med.

De allra flesta supportrar förstår ju att i klacken accepteras ett visst beteende – det kan vara bengaler, det kan vara ramsor, det kan vara att man förväntas delta i tifo eller stå eller sitta vid vissa tidpunkter och så vidare.

Köper du klackbiljett så är det underförstått att du går med på det, eller åtminstone att du inte förhindrar det.

Men likaså är det på andra sektioner. Kort sagt så bränner man inte av bengaler på andra sektioner där folk inte är med på det.

Utan något som helst bevis så känner jag att den negativa hälsoeffekten av bengalrök är nog kraftigt överdriven av såväl svensk media som av de som styr sporten – men för många åskådare är det en obekväm upplevelse.

Det är därför de väljer biljetter långt bort från bengaler och de maskerade personerna som håller i dem, som “vanliga” supportrar upplever dem oftast som hotfulla, oavsett om man hejar på samma lag eller ej.

Och när en maskerade person dyker upp på en plats på läktaren annat än där hen hör hemma, och de “vanliga” supportrar runtomkring börjar misstänka att det kanske ska brännas i deras sektion, ja då kan hen inte vara förvånad när de andra reagerar kraftigt.

För även på sittplats finns det oskrivna regler om hur man ska bete sig. Och maskering och bengalbränning ingår i de flesta fall inte.

Jag skrev för ett bra tag sedan om hur den svenska fotbollsläktaren är bland de sista platserna där vissa som annars står längst ned i näringskedjan får utöva lite makt i ett samhälle som annars gör allt för att trycka ned dem.

Men vad gör man för att lösa det?

Jag har rest Europa runt med mina irländska brödrar och systrar i klacken och jag tycker att självpolisering är utan tvekan det absolut bästa vägen för fans att gå, precis som de irländska landslagssupportrarna gör, med stöd (helst på långt håll) av ordningsmakten.

Men anledning att det funkar är att bland irländarna finns det en allmän förståelse för vad som är acceptabelt beteende.

I det här fallet i Göteborg är det rätt uppenbart att killen var på fel plats vid fel tidpunkt och det är det – inte att kvinnan försökt riva bort masken eller något annat – som står till grunden för vad som skedde därefter.

Att andra supportrar skyller på kvinnan och inte killen säger sitt – jag respekterar deras lojalitet, men jag håller absolut inte med deras resonemang.

Om ståplats vill ha respekt av sittplats måste det vara ömsesidig. Svårare än så är det inte.

Och är vi inte mogna nog för att erkänna när våra egna gör fel, då finns det inte mycket hopp för en långsiktig lösning för de flesta frågorna som berör ståplatssupportrarna – de som ger fotbollen den passionen som gör den unik och sevärd.

Än sämre får de som vill tysta ståplatserna helt vatten på sin kvarn. Och det gynnar varken de som står eller de som sitter.


If the media won’t take part, McGregor will take over

Conor McGregor’s hand is raised in victory following his epic battle with Nate Diaz

Last week, an Irish athlete won one of the most epic contests ever seen in his chosen sport, and yet for a variety of reasons, it barely caused a ripple in the media consciousness.

In a bloody battle that raged for the full 25 minutes, the initiative ebbing and flowing between its two protagonists, the Notorious Conor McGregor finally emerged victorious.

In doing so, he avenged his March defeat to Nate Diaz and put himself once again at the pinnacle of mixed martial arts, redeeming both himself and the somewhat erroneous reputation of the Fighting Irish.

This is no longer a niche sport, confined to dingy hotel function rooms and fight clubs – it is a $4 billion business that is only going to get bigger.

For me, McGregor’s win beat Barry McGuigan’s victory over Eusebio Pedroza, and even eclipsed Steve Collins’ run of wins at super-middleweight back when he, Chris Eubank and Nigel Benn struggled for supremacy in boxing.

It was one of the most exhilarating sporting events I have ever seen live, if not the most exhilarating.

But with Pat Hickey behind bars and a myriad of other sports to cover, plus a nine-hour time difference from Las Vegas, it seemingly got lost, slipping through the cracks and never really getting the credit or coverage it deserved.

Considering the fact that, together with Joe Callaghan, Petesy Carroll and a select few others, I was responsible for spreading the news about one of the most remarkable victories in Irish sporting history, it might seem strange that I am bemoaning the lack of coverage.

But it’s worth looking a little more closely at how one of the big global sports stories of last week – one that over a million US TV viewers paid almost $70 each to watch – was covered.

Petesy is a stalwart of the Irish MMA beat – enormously knowledgeable on every level, well-connected, he wrote for a variety of websites and contributed to Newstalk, among others.

Joe was kept busy writing for the Irish Independent, the Irish Examiner, and the RTE website.

As the elder lemon, I was tasked with bringing the fight game to the mainstream, writing for the Irish Times and the Reuters news agency (I also filmed the weigh-ins and the press conference for the latter), and covering the event on radio for the BBC and RTE.

The coverage of the build-up cannot be faulted – the pitched battle at the David Copperfield Theatre in the MGM Grand ensured the headlines there – but it was the aftermath that felt abrupt and unsatisfying.

It would be understandable if the fight had been a turgid, clinch-heavy affair with little drama, but with Diaz downed early in the first and McGregor seemingly out on his feet at the end of the third, this was a fight that you couldn’t take your eyes off.

Though pretty much everyone in the arena (or at least everyone who wasn’t from Stockton, California) gave the win to McGregor, there was still a sense of nervous anticipation as the results from the judges’ scorecards were read out.

McGregor won, and the subsequent press conference, which he entered on crutches, was an emotional affair, his voice cracking as he revealed how important the fight and the result was for him.

Strange, then, that there was little interest in the video I had of the post-fight press conference, and indeed the lack of post-fight discussion in some of the major media outlets.

I did contribute a report to RTE Sport, but the more wide-reaching Marian Finucane show, which had me on for the guts of half an hour after the March defeat, didn’t seem to cover it at all, aside form a couple of questions as a preview late on Saturday.

Nor did RTE come looking for the video. Neither did Reuters.

Why is this relevant? Because it tells us a lot about how editorial decisions are made, what influences them and how budgets are spent.

Mixed martial arts still hasn’t gained the acceptance enjoyed by amateur boxing, or the genteel respect of golf.

But how many world champions does Ireland have at anything?

How many sports can boast a stable like the Straight Blast Gym, which had two winners on Saturday night’s card and which is teeming with prospects for the future?

MMA is a sport fervently followed by young to middle-aged fans, many of them urban working class males.

In other words, the very class of people most often denied access to the airwaves and the pages of our finer publications.

The class of people from which McGregor himself emerged.

In our burgeoning media culture of interns and working for “exposure”, it is a class of people who are an endangered species in our newsrooms.

But whereas once upon a time McGregor and everyone else would simply have to accept that fact, that is no longer the case, as demonstrated late in the week.

Having fallen out with the UFC, McGregor launched his own media channel, The Mac Life, and the publication of a remarkable behind-the-scenes video from UFC 202 instantly made other media redundant.

This is nothing new. Zlatan Ibrahimovic is one of many footballers who uses an app to communicate directly with fans, and plenty of athletes and personalities leverage their social media presence to boost themselves, but McGregor has taken it to a new level.

Combining his enormous social media reach with more traditional media such as the “Man’s Work” short doc, he will get his message out there to his fans, whether more mainstream outlets help him or not.

But at a time when they are struggling to remain relevant, the more traditional players need to question their editorial decisions now more than ever, lest they be left behind in a changing landscape.

This doesn’t just apply to McGregor either – from news to politics to sport, new players, new issues and subjects are emerging, as are new ways of disseminating them.

The new voices that are so badly needed to round out the discourse will make themselves heard, one way or another.

And the media house that doesn’t recognise that what once was a one-way broadcast business has now become a conversation with media consumers has a very dark – and short – future ahead of it.



Dags att visa våldsamma supportrar OCH tomma tyckarna det röda kortet

När man avhumaniserar fotbollssupportrar kan precis vad som helst händer.

I 27 år har en skara fotbollssupportrar fått leva med stämpeln av att vara medskyldiga i det som orsakade 96 dödsfall bland de sina.

Enligt tidningen The Sun hade de inte bara varit fulla och våldsamma, de hade rånat och till och med pissat på de döda.

I veckan fick supportrarna till Liverpool Football Club upprättelse efter 27 år.

Det var inte deras fel.

De hade inte gjort någonting.

Det var faktiskt ordningsmakten i form av polisen som hade skapat situationen där 96 fotbollssupportrar fick sätta livet till.

Därför att de inte ansågs som mänskliga utan som en pöbel, ett pack, ett slödder som skulle omgärdas och drivas som boskap.

Ändå in i döden.

I Storbrittanien, inte minst inom poliskåren och media, har man lärt sig en läxa.

Emellanåt kastas det en banger på en fotbollsmatch i Sverige och man blir nästan söndertrampad i rusningen för att bevisa att vi inte har lärt oss någonting.

EN individ agerar, men hela fotbollen ställs till svars.

Det kulminerar i det här utbrottet av fullständig idioti i Expressen idag och nu får det vara nog.

Nu är det dags för de som inte vet något om vare sig fotboll eller rättssystemet att hålla käften.

“Fotbollen” har inget ansvar för att någon kastar en banger.

Den ende som har ett ansvar i den situationen är kastaren själv.

Inte hellre är det upp till övriga supportrar på läktaren att ingripa eller säga att de inte håller med, lika lite som samhället förväntar sig att man ska ingripa när någon rånar en bank med en AK47.

Inte hellre har den som inte tar avstånd något som helst ansvar.

Att tiga är inte att ta ställning, att på något sätt ger ett tyst stöd till våldsverkarna.

Att tiga är att tiga. Punkt.

Så länge de inte uppmuntra våldsverkarna har inte fotbollsklubbar något som helst ansvar för vad som händer på stan när de spelar matcher, lika lite som Bruce Dickinson bär ett ansvar om jag slår någon på käften utanför Pub Anchor efter att ha sett Iron Maiden spela på Friends.

Och lika lite som Bruce ska ha polisnotan för min käftsmäll så ska inte folbollsklubbar behöva betala för att ordningsmakten ska hålla just ordningen, även under stora evenemang.

Hos den överväldigande majoritet av fotbollssupportrar finns det ingen acceptans av vare sig läktarvåld eller inkastade föremål.

Det är ytterst, ytterst få som håller på med dumheter på läktaren men ändå krävs det att kollektivet ska ta ansvar och bestraffas om och när något händer – ett krav som till och med ställs av kunniga sportjournalister som borde veta bättre.

Problemet med fotbollsvåld (och våld i allmänhet) är, spaltmetrarna av tomma tyckandet till trots, att det inte finns några enkla lösningar.

Det är en komplex fråga som handlar inte minst om mansnormer, missbruk och självbilden hos våldsbenägna unga män.

Det är inte något som som går att fixa med en banderoll, eller en manifestation.

Eller en patetisk fucking krönika i Expressen.

Intresant nog så har jag träffat genom åren väldigt många unga män som är dragna till huliganism och läktarkultur men som är som mest ytligt intresserad av det som händer på plan – och som är ofta till och med direkt okunniga om vad som händer där.

För dem är det stamtillhörigheten och olika typer av rusning som lockar, inte taktik eller teknik.

Och även om de kan ställa till det med enorma problem (de har genom åren demolerat en restaurang ägt av en god vän till mig flera gånger) är de lyckligtvis väldigt få.

Den överväldigande majoritet av de som är involverade i fotbollen, som spelare och tränare och supportrar, är goda medborgare.

Jag vågar konstatera att tränarna i orterna där jag bor och vistas har hållit ned belastningen på kriminalvården rejält genom sitt dagliga engagemang för våra problembarn.

Men när det kastas smällare ska alla dras över en kam.

När det vankas bråk ska alla jagas med batong.

När något går snett så kan vi alla buntas ihop och ta skulden.

Nu fan är det nog med det.

Det är precis den attityden som låter samhället slippa sitt ansvar och lägga det  istället på de som har minst makt att göra något åt det i ögonblicket.

Det är den attityden som ger skulden till de som faktiskt var offren i Hillsborough.

Man får väl hoppas att det inte tar 27 år för det svenska samhället att inse att fotbollen är en tillgång snarare än en belastning och att våldet finns trots allt fotboll gör istället för tvärtom.

Och man får hoppas att vi aldrig ser en situation där kollektiv bestraffning eller skuldbeläggning går det omöjligt att gå på en match.

Inte för att man är rädd för våldsverkarna, utan för att man är rädd att ordningsmakten och rättssystemet har redan dömt oss alla som skyldiga till brott som ytterst få är ansvariga för.


Honour Carvalho’s memory by ignoring MMA vultures

A picture of Joao Carvalho taken from the Team Nobrega Facebook page.

Long before Joao Carvalho expired on Monday night, the vultures were circling.

And as soon as news broke that the 28-year-old Portuguese mixed martial artist had passed away as a result of injuries sustained in a bout in Dublin’s National Stadium on Saturday night, they swooped.

In no time at all, social and mainstream media were filled with the empty-headed squawking of the ignorant and ill-informed – those whose need to be heard is always at its greatest when their expertise is at its most non-existent.

There were radio interviews and hot takes online, using words like “savagery”, “thuggery” and, in one utterly bizarre instance, “legalised killing” – needless to say, that particular article was among the most read.

One Irish radio station headlined their discussion “Death in the Cage,” the minor detail that Carvalho died in hospital some 48 hours later seemingly lost on them.

But then again, what use is knowledge, facts and informed opinion when you can have revulsion, ignorance and hyperbole instead?

Most laughable of all are the sports journalists who question whether or not MMA is a sport at all, a stance so archaic and pathetic at this point that it’s not even worth engaging with.

There are a lot of people who don’t like mixed martial arts. They find the violence, the blood, and in many cases the athletes themselves repulsive.

I get that.

Luckily, no-one is asking them to watch it, and fewer still who actually follow the sport have any interest in hearing the opinions of the uninitiated on it.

And while everyone is entitled to an opinion, no-one is entitled to their own facts.

Though a young and undeniably violent sport, mixed martial arts has so far proved to be no more dangerous than boxing, and it takes its responsibility to the athletes very seriously.

According to credible reports there were three doctors and seven medics at the National Stadium when Carvalho was injured – far more than I have ever seen in many nights spent at amateur boxing nights there in the nineties.

Big organisations such as the UFC regularly bar fighters from fighting for varying lengths of time following an injury, with particular attention paid to concussions.

The UFC – the flagship of organised MMA – also invests in research into head trauma and brain injury, as well as other injury-prevention programs in an effort to better understand what is happening and to protect its athletes.

Given the nature of the sport, the bar for stopping an MMA fight is undeniably set quite high, but it is also very simple – in all serious fighting organisations, the rules state that as soon as one of the combatants cannot “intelligently defend” themselves, the fight is over.

You will see or hear none of this from the vultures who use Carvalho’s death to advance their agenda against a sport they don’t understand and know little or nothing about.

To listen to them, you would think that Carvalho was the latest warrior to enter a graveyard filled to overflowing with the cadavers of young fighters.

Nothing could be further from the truth – does anyone really think that mixed martial arts would be experiencing such explosive growth if its participants were dying like flies?

That there is an enormous element of snobbery in the current wave of criticism should come as no surprise – the hoi polloi have never really understood the attraction of combat sports, the bizarre concoction of violence and chivalry, and what they term the bloodlust of the crowd.

They will tell you the participants are too stupid and too greedy to realise the dangers they are exposing themselves to; but at the risk of stating the blindingly obvious, no-one knows more about the risk of fighting than the fighters themselves.

The commentariat reduce the audience to braying simpletons who just want to see blood fly.

That they might be intelligent people who actually understand what it is they are seeing – in contrast to the empty-headed rent-a-quotes that are invited on talk shows or to fill column inches – is a notion easily dismissed.

That the fans actually have a deep respect and appreciation for the participants, for their mentality and technical skill and toughness, is brushed aside in favour of the Colosseum narrative – give the proles blood and gore, it’s all they understand.

I have always been interested in boxing and martial arts, and first became interested in MMA after reading “A Fighter’s Heart” by Sam Sheridan.

The rise of Conor McGregor and the UFC in general in recent years is something that fascinates me, especially given the fact that the UFC was perilously close to bankruptcy on several occasions.

It is undoubtedly a brutal business, but one of the most breathtaking fights I have seen was between Rory McDonald and Robbie Lawler.

It was a bloody, thrilling, enthralling affair where McDonald had the upper hand and might have snatched a victory, but in the end the pain from yet another blow to an already-broken nose finally broke him, and the fight was stopped shortly afterwards.

Despite the fact that he lost, the respect I have for McDonald as a fighter and an athlete following that bout is enormous. He is quite simply one of the toughest men I’ve ever seen.

Nothing teaches you more about the effect of violence than getting punched in the face, and the paradox of fighting, and something often ignored, is that those who learn to fight often have the greatest respect for and awareness of the consequences of their actions.

There is little doubt that boxing and martial arts provide an excellent framework for young people to learn about themselves, in particular kids who might otherwise wind up on the wrong side of the tracks. MMA is no different.

In learning to fight to any competent degree, you also need to learn self-discipline, humility and respect for the craft and your opponent. If you don’t, sooner or later you’re likely to find yourself on the wrong end of a beating.

Paradoxically, by learning the damage one is capable of inflicting with one’s bare hands, many end up realising that, outside of competition, they never want to fight for real,

You don’t like the violence of MMA? Well, tough. There are plenty who do, and besides, the violence is only one part of what is a much more complex and layered sport.

There are plenty of people out there who find the pleated skirt of the tennis club, the creased slacks of the golf course or the rarified air of the Formula 1 pit lane equally provocative and repugnant, discriminating as they do against those who could never hope to afford to indulge in them as fans, let alone participants.

Not so the boxing and MMA gyms that will continue to spring up in the cities and the suburbs.

Fighting is, and always has been, rooted in the experience of the working class and the unemployed, from the National Stadium in Dublin and the dirt-floored Thai boxing rings of Bangkok to the Madison Square Garden and the MGM Grand in Las Vegas.

It provides the hierarchies, the discipline and the framework that many need to achieve their potential, in most cases without imposing a glass ceiling on them. If you’re good enough, and you work hard enough, you can progress, regardless of your accent or your education.

Despite the stated desire of the empty talking heads, mixed martial arts is not going away, and as such it is badly in need of further comprehensive research and strict regulation.

The death of any young athlete is an enormous tragedy, for his or her family, their friends and their sport.

But it is a profound insult to the memory of Joao Carvalho to suggest that he did not know what he was doing, or that he should not have been doing it.

He chose to be a warrior, he fought bravely and tragically, he paid the ultimate price.

His memory will not be honoured by banning the sport he gave his life for, or by denigrating those who practice or watch it, or by listening to the empty waffle of the dull and ignorant.

Instead, we owe it to him, and the current and coming generations of warriors, to make combat sports as safe as they can possibly be, while still retaining our respect and admiration for the fighter’s heart.

Vågar ni kalla Zlatans mobbning för vad det är, SvFF?

Friends Arena…?

Så var det september igen, barnen är tillbaka i skolan och landslagsfotbollen börjar. Samma gamla mönster upprepas, år ut och år in.

För vissa är det en skön tid där man återförenas med kompisarna.

För andra är det desto jobbigare. Istället för glädje, lek och skratt är det en tid av en evig klump i magen och en känsla av att inte duga.

Att bli dagligen hånad.

Att vara hatad för den man är.

Att vara mobbad.

Och idag gav Sveriges landslagskapten och landets största stjärna ett budskap till alla Sveriges barn.

Det är OK att mobba andra.

Så länge du tycker är störst, bäst och vackrast får du göra vad du vill.

Jag var inte med på presskonferensen där Zlatan återigen hånade Olof Lundh men jag har sett honom göra det förut.

Det förvånar mig inte – Zlatan är som han är, alfahanen som alla andra alfahanar önskar att de var.

Jag gillar hans humor, den glimten i ögat han har.

Men jag avskyr när det går över till mobbning av spelare, motståndare eller journalister.

Det är inte värdig en landslagskapten.

Men det som förvånar mig mest är att det Svenska Fotbollsförbundet inte har satt stopp för mobbningen av en av Sveriges mest framträdande fotbollsjournalister.

Jag känner inte Olof särskilt väl (inte Zlatan heller för den delen) men även om jag tyckte väldigt illa om honom så finns det ingen som helst anledning att acceptera att han behandlas så.

Men idag gjorde Zlatan det och SvFF satt bredvid och sa inget.

Varför? Jo, därför att, som alla andra vars tystnad låter mobbningen fortgå i varje skola, ort och arbetsplats i landet, ser de först till sina egna intressen.

Det är lättare att vara tyst, och låta offret bli mobbad, än att visa stake och säga ifrån.

Det är för jobbigt att ta striden med Zlatan.

Det är för känsligt – han kanske tar det illa upp och slutar spela i landslaget.

Det är något förbundet knappast har råd med.

Och det är ju något som ingen i förbundet – inte ens Erik Hamrén – har visat sig vara mogen för hittills.

Zlatan styr och ställer, högsta hönset på Sveriges största offentliga fritidsgård.

Gång efter annan har det Svenska Fotbollsförbundet visat sig vara bristfälligt i allt från genusfrågor till mångfaldsarbete.

I ett land i ständig förändring står gubbarna i kostymerna kvar med samma värderingar och verktyg som de har haft i ett sekel.

Men trots att SvFF stoppar huvudet i sanden närmar sig den Zlatanlösa framtiden  – han sa ju det själv under presskonferensen idag.

Och när den väl är framme är det för sent att börja prata om nya värderingar och respekt och allas lika värde igen.

Jag kan inte stötta det men på ett sätt kan jag förstå varför SvFF inte tar diskussionen med Zlatan om mobbning.

Men om inte ni vågar ta upp diskussionen med honom, gör oss åtminstone en tjänst.

Om ni ska fortsätta blunda inför det han gör, snälla sluta spela matcher på Friends Arena, eller byt namnet på nationalarenan helt och hållet.

Ingen – och framförallt inte ungar som går till skolan eller fotbollsträning varje dag med ont i magen – pallar längre med ironin.

En arena vars namn kommer från en anti-mobbningsorganisation har blivit en katedral till en Zlatan som öppet mobbar folk inom folksporten fotboll.

Är det så ni vill ha det, SvFF?