Archive for Sport

Immortality awaits McGregor in the Garden, but there are no guarantees

Those who have visited the Land of the Free and the Home of the Brave often get a rude awakening on their arrival in New York.

Instead of the outstretched arm of the Statue of Liberty with her torch raised to welcome them, there is usually a long, winding queue for passport control.

Not so this week as I waltzed through Newark Airport and straight up to gate 49, where a clean-shaven young man inspected my newly-minted passport with both courtesy and studied detachment.

“What is the purpose of your visit, sir?”

“To watch the UFC and the NBA.”

He nodded approvingly.

Fingerprints and photographs taken, he snapped the passport shut.

“You’re all set. Let’s hope our boy wins on Saturday,” he said, his face cracking into a wide smile.

“Our boy” is Conor McGregor, and if the Irish once ruled New York, from the firehouses and the police precincts to City Hall and back, he is claiming it back at Madison Square Garden on Saturday night, but the stakes are arguably higher than they ever were in Las Vegas.

Interest in McGregor is at fever pitch, but Eddie Alvarez, whom he faces as he seeks to become the first two-weight champion in the history of the UFC, is no slouch.

McGregor has seemed swept up in the hype this week, his manic behaviour at Thursday’s press conference a perfect example of a man highly strung, so close to achieving his dream, yet still vulnerable to failure.

No customised Rolls Royce or Gucci fur coat could hide the fact that, on Saturday, it will be Reebok shorts, four-ounce gloves and a gate that snaps shut when the moment of truth arrives – and that is all that matters.

If he wins, his legend will be complete, and the much-touted major announcement he has promised after the fight will take on even greater significance.

He will effectively control the UFC for the foreseeable future, reversing the master-and-servant relationship that once saw him beg Dana White for sixty grand; instead, White will be forced to go to McGregor on his knees if he wishes to keep the company steamrollering forward on the back of its most notorious fighter.

Lose, and the questions that were prompted by his defeat to Nate Diaz in March will once again echo around the sport.

Ronda Rousey and others may have done the spadework, but McGregor is undeniably the sport’s biggest truly cross-cultural global icon, but there is a huge risk that, with tens of millions in the bank and a promotion that has little choice but to bend to his demands, that McGregor will find himself surrounded by yes men – and that could signal the beginning of the end.

Those who have known him a long time say he has changed – he has become a brand, a one-man global industry with spin-offs and offshoots, with a bottom line and bills to pay, and expensive tastes to satisfy.

Honed over a decade or more, he knows his craft inside the octagon better than anyone else.

Given his meteoric rise, it would be foolish to assume that his mastery of the outside world – of the business of fighting and celebrity and investing – is at the same level, although the iron control he exerts over his brand and his support staff would suggest he is a fast learner, at least in terms of minimising the risk to himself.

It is unlikely that we will ever again see an open-hearted interview which allows us to see into the soul of the man – instead, we will be treated to staged videos and set-piece interviews where the answers are decided in advance, and are entirely independent of the questions.

He is uncouth and vulgar at times, but McGregor is no fool – he knows that the prospect of getting punched and kicked in the head for a living is not going to be attractive forever, and even at this stage he probably has his exit strategy mapped out.

Whatever that strategy is, it is surely based on the presumption that he will win this iconic fight in this iconic venue on Saturday, cementing his legend and opening up a world of wealth, fame and possibilities, financial and otherwise, beyond even his wildest dreams.

There is talk of movies, a boxing match with Floyd Mayweather and even a brief but lucrative move to professional wrestling and the WWE.

But the difference between the UFC and professional wrestling is a stark one – nothing in the octagon is scripted, and one clean shot could lay waste to whatever plans McGregor may have.

And you can be sure Eddie Alvarez is planning an entirely different ending.

Johaug dopade sig – allt annat är ointressant

Det finns något väldigt underligt i hur vi behandlar de som fuskar inom idrotten.

I vissa fall döms ju ut personer innan de ens åker dit medan i andra kan en utövares urin bestå av hundra procent testosteron och ändå ber vi om nåd för dem – varför?

Anledning till att ämnet kommer upp igen är att Theres Johaug har testat positiv för ett förbjudet preparat och att skandinavisk media skruvar på sig för att hitta en utväg.

Bland andra har två av Sveriges särklass bästa sportjournalister, Thomas Wilbacher och Patrik Ekwall, skrivit att vi måste ge henne en chans, ge henne “the benefit of the doubt”, att det finns säkert en rimlig förklaring för det positiva testet.

Min fråga är – varför?

Varför ska vi köpa just hennes ursäkt om att hon tog en kraftig steroid, helt omedvetet?

Varför ska hon komma undan när alla aktiva i alla sporter i hela världen vet ju att det är de som är ytterst ansvariga för det de stoppar i sig – inte läkaren eller tränaren eller någon annan?

Varför ska det skillnad mellan henne och, säg, Abeba Aregawi – i ett fall där Patrik Ekwall tidigare konstaterade att:

… allra först säger vi att idrottsstjärnor alltid ansvarar för sin egen kropp och för vad de väljer att stoppa i den.

Det gällde Linda Haglund, Ludmila Enquist, Ricky Bruch, Tomas Johansson, Andreas Gustafsson, Adil Bouafif och det gäller i allra högsta grad Abeba Aregawi.

Det är aldrig någon annans fel.

Varför ska vi då ha en dubbelmoral vad det gäller en skidåkerska som vi vet åker i ett landslag där aktiva har fått astmamedicin utan att vara sjuka?

Man blir ombedd hela tiden att ha nyanser i den här diskussionen – problem är att det finns inga nyanser, inga gråa zoner, inga frågetecken enligt WADA.

Den aktiva är själv ansvarig.

Punkt.

Det är inte en åsikt.

Det är fakta.

Och att be folk att tillämpa domstolens regler – att det ska bevisas utom all rimlig tvivel – är inte heller aktuellt. WADAs regelverk är solklar.

Det är upp till den aktiva att visa antingen att de inte hade stoffet i kroppen, eller att de hade en medicinsk anledning att ha det där.

Det har varit mycket snack om TUEs på senare tid och det är solklart att de som behöver medicin för att tävla ska absolut få ta det enligt det regelverket som finns (även om den också kan utnyttjas, men det är en annan femma).

Men att vi ska köpa Johaugs tårar bara för att köper inte jag.

Likt Patrik och säkert Thomas också har jag intervjuat aktiva som har ljugit mig rakt upp i ansiktet om dopning.

Jag har hört alla ursäkter, från att de har ätit kött som blev smittad med steroider i Kina till att de tog en oskyldig kosttillskott som hade blivit förorenade.

Jag har hört om olika krämer och hostmediciner (ofta innehållandes kraftiga ämnen som av en ren slump höjer prestationen hos en idrottare) som man har tagit helt oskyldigt, för att sedan åka dit på ett pissprov.

Jag har hört dem be om att få B-provet analyserat, när detta resultat ytterst, ytterst sällan visar sig vara annorlunda från A-provet.

För den som verkligen vill se med ett nyanserat öga – se bara på hennes ihåliga förklaringen. Där snackar vi duktigt med nyanser.

Sanningen är att det tog sekunder att googla fram en varning om att krämen som Johaug använde var på “banned list”.

USADA har också en “hotline” man kan ringa och till och med en app man kan ha i luren om man vill kolla om en medicin är OK eller inte.

Det finns hur många sätt som helst att ta reda på om något är förbjudet eller inte – och så finns det alternativet av att inte ta något alls om du inte vet vad det innehåller.

Och även om man nu köper Johaugs förklaring – var drar vi gränsen då?

Är det helt plötsligt läkaren som är ansvarig för hennes provresultat? Förbundet? Sponsorerna?

Dopningsregelverket är långt i från perfekt och även i dag finns det de som kommer runt det ganska enkelt.

Men det ser ut som det gör av en anledning – att det yttersta ansvaret måste ligga någonstans, och det är bestämt att det ska läggas på utövaren.

Om hon verkligen, verkligen har tagit det av ett misstag så tycker jag förstås synd om henne. Men det är ytterst osannolikt att en elitidrottare i den absoluta toppen av sin sport kunde göra ett så grovt fel helt omedvetet.

De man sällan pratar om är de andra hon tävlar mot – vem ser ut för deras intressen? De uteblivna pallplatserna och sponsorpengarna?

Om det är nyanser vi är ute efter så kan vi och ska vi och måste vi bena ut hur systemet funkar och vad som ska göras för att förenkla och förbättra det så att inte oskyldiga idrottare åker dit.

En bekant till mig som är journalist ställde gång på gång på gång frågor till och om en elitidrottare då han visste att idrottaren dopade sig. Till slut slutade folk att lyssna på journalisten.

Han blev av till och med av med jobbet eftersom juristerna sa, vecka ut och vecka in, att tidningen han jobbade på riskerade åklagas för förtal om han fortsatt på samma spår och de publicerade det han skrev.

Han gav sig inte.

Journalisten i frågan heter Paul Kimmage.

Idrottaren heter Lance Armstrong.

Det är därför vi ska fortsätta ställa frågor.

Men egentligen är det ju exakt som Patrik en gång skrev.

Det är aldrig någon annans fel.

 

 

 

Kvinnan, masken och den brinnande frågan

Expressens bild av händelsen på Göteborgsderbyt där en kvinna blev slagen, enligt uppgift

Som ofta innan pallar man inte försöka förklara komplicerade saker för folk på 140 tecken – då blir det det här istället.

Debatten har ju böljat fram och tillbaka om hur Allsvenskan mår.

Min gode vän Robbie Lauler var först ut med en typisk Laul-polemik på sin blogg – han belyser många av de problemen som onekligen finns i svensk fotboll.

Det besvarades av Klacksparksredaktionen som består av Malin Hägg, Jeanette Rådström och Anna Pierre, och även i Tutto Balutto med Gusten Dahlin och Thomas Wilbacher.

Som ett brev på posten blev det Göteborgsderby och rapporter om att en kvinna hade blivit nedslagen och slagsmål hade utbröt på Bravida innan Häcken och Blåvitt spelade 2-2 i måndags.

Låt mig börja med att säga – jag gillar bengaler och jag tycker att lagstiftningen i Sverige som förbjuder pyroteknik är fånig.

Som med många andra grejer i det här fina landet finns det en överdriven säkerhetstänk där riskerna höjs till skyarna på väldigt svaga grunder, och att man inte har hittat en lösning är snarare ett bevis på att de som styr svensk fotboll inte vill hitta en.

Jag gillar också supporterkultur och ståplatsen.

När jag går på fotboll privat och inte jobbar står jag helst i klacken. Jag har gjort det med fans från Inter, Everton, Liverpool, West Ham, Chelsea, Birmingham City, Djurgården, AIK, Malmö, FC Köpenhamn, Bohemians, Galway United, Hadjuk Spilt och dussintals andra över hela Sverige och hela Europa.

Ska man se på fotboll så ska man helst se det därifrån.

Ofta gör jag det ensam, och jag har sällan eller aldrig känt att situationen var hotfull eller obehaglig och från de erfarenheterna förstår ju att det finns vissa oskrivna regler för det som händer där.

Men jag förstår också att frågan är bredare.

Och en sak som jag och de allra flesta är överens om är att man aldrig lyfter sin hand mot en kvinna.

Igår kväll blev det rabalder på Twitter eftersom jag ifrågasatt den maskerade “hjälten” som hade hamnat i slagsmål efter att ha enligt uppgift slagit en kvinna som försökte slita bort luvan han hade på sig.

Det dröjde inte länge innan rytteriet kom till undsättning – tweetsen kan sammanfattas så här: “Vafan trodde hon skulle hända? Hon får skylla sig själv.”

Givetvis var det nästan uteslutande Göteborgssupportrar.

Och visst kan man tycka så – men om man accepterar att det finns ett vedertaget kodex, att det finns oskrivna regler på såväl stå- som sittplats så borde den maskerade pajasen aldrig har varit där till att börja med.

De allra flesta supportrar förstår ju att i klacken accepteras ett visst beteende – det kan vara bengaler, det kan vara ramsor, det kan vara att man förväntas delta i tifo eller stå eller sitta vid vissa tidpunkter och så vidare.

Köper du klackbiljett så är det underförstått att du går med på det, eller åtminstone att du inte förhindrar det.

Men likaså är det på andra sektioner. Kort sagt så bränner man inte av bengaler på andra sektioner där folk inte är med på det.

Utan något som helst bevis så känner jag att den negativa hälsoeffekten av bengalrök är nog kraftigt överdriven av såväl svensk media som av de som styr sporten – men för många åskådare är det en obekväm upplevelse.

Det är därför de väljer biljetter långt bort från bengaler och de maskerade personerna som håller i dem, som “vanliga” supportrar upplever dem oftast som hotfulla, oavsett om man hejar på samma lag eller ej.

Och när en maskerade person dyker upp på en plats på läktaren annat än där hen hör hemma, och de “vanliga” supportrar runtomkring börjar misstänka att det kanske ska brännas i deras sektion, ja då kan hen inte vara förvånad när de andra reagerar kraftigt.

För även på sittplats finns det oskrivna regler om hur man ska bete sig. Och maskering och bengalbränning ingår i de flesta fall inte.

Jag skrev för ett bra tag sedan om hur den svenska fotbollsläktaren är bland de sista platserna där vissa som annars står längst ned i näringskedjan får utöva lite makt i ett samhälle som annars gör allt för att trycka ned dem.

Men vad gör man för att lösa det?

Jag har rest Europa runt med mina irländska brödrar och systrar i klacken och jag tycker att självpolisering är utan tvekan det absolut bästa vägen för fans att gå, precis som de irländska landslagssupportrarna gör, med stöd (helst på långt håll) av ordningsmakten.

Men anledning att det funkar är att bland irländarna finns det en allmän förståelse för vad som är acceptabelt beteende.

I det här fallet i Göteborg är det rätt uppenbart att killen var på fel plats vid fel tidpunkt och det är det – inte att kvinnan försökt riva bort masken eller något annat – som står till grunden för vad som skedde därefter.

Att andra supportrar skyller på kvinnan och inte killen säger sitt – jag respekterar deras lojalitet, men jag håller absolut inte med deras resonemang.

Om ståplats vill ha respekt av sittplats måste det vara ömsesidig. Svårare än så är det inte.

Och är vi inte mogna nog för att erkänna när våra egna gör fel, då finns det inte mycket hopp för en långsiktig lösning för de flesta frågorna som berör ståplatssupportrarna – de som ger fotbollen den passionen som gör den unik och sevärd.

Än sämre får de som vill tysta ståplatserna helt vatten på sin kvarn. Och det gynnar varken de som står eller de som sitter.

 

If the media won’t take part, McGregor will take over

Conor McGregor’s hand is raised in victory following his epic battle with Nate Diaz

Last week, an Irish athlete won one of the most epic contests ever seen in his chosen sport, and yet for a variety of reasons, it barely caused a ripple in the media consciousness.

In a bloody battle that raged for the full 25 minutes, the initiative ebbing and flowing between its two protagonists, the Notorious Conor McGregor finally emerged victorious.

In doing so, he avenged his March defeat to Nate Diaz and put himself once again at the pinnacle of mixed martial arts, redeeming both himself and the somewhat erroneous reputation of the Fighting Irish.

This is no longer a niche sport, confined to dingy hotel function rooms and fight clubs – it is a $4 billion business that is only going to get bigger.

For me, McGregor’s win beat Barry McGuigan’s victory over Eusebio Pedroza, and even eclipsed Steve Collins’ run of wins at super-middleweight back when he, Chris Eubank and Nigel Benn struggled for supremacy in boxing.

It was one of the most exhilarating sporting events I have ever seen live, if not the most exhilarating.

But with Pat Hickey behind bars and a myriad of other sports to cover, plus a nine-hour time difference from Las Vegas, it seemingly got lost, slipping through the cracks and never really getting the credit or coverage it deserved.

Considering the fact that, together with Joe Callaghan, Petesy Carroll and a select few others, I was responsible for spreading the news about one of the most remarkable victories in Irish sporting history, it might seem strange that I am bemoaning the lack of coverage.

But it’s worth looking a little more closely at how one of the big global sports stories of last week – one that over a million US TV viewers paid almost $70 each to watch – was covered.

Petesy is a stalwart of the Irish MMA beat – enormously knowledgeable on every level, well-connected, he wrote for a variety of websites and contributed to Newstalk, among others.

Joe was kept busy writing for the Irish Independent, the Irish Examiner, and the RTE website.

As the elder lemon, I was tasked with bringing the fight game to the mainstream, writing for the Irish Times and the Reuters news agency (I also filmed the weigh-ins and the press conference for the latter), and covering the event on radio for the BBC and RTE.

The coverage of the build-up cannot be faulted – the pitched battle at the David Copperfield Theatre in the MGM Grand ensured the headlines there – but it was the aftermath that felt abrupt and unsatisfying.

It would be understandable if the fight had been a turgid, clinch-heavy affair with little drama, but with Diaz downed early in the first and McGregor seemingly out on his feet at the end of the third, this was a fight that you couldn’t take your eyes off.

Though pretty much everyone in the arena (or at least everyone who wasn’t from Stockton, California) gave the win to McGregor, there was still a sense of nervous anticipation as the results from the judges’ scorecards were read out.

McGregor won, and the subsequent press conference, which he entered on crutches, was an emotional affair, his voice cracking as he revealed how important the fight and the result was for him.

Strange, then, that there was little interest in the video I had of the post-fight press conference, and indeed the lack of post-fight discussion in some of the major media outlets.

I did contribute a report to RTE Sport, but the more wide-reaching Marian Finucane show, which had me on for the guts of half an hour after the March defeat, didn’t seem to cover it at all, aside form a couple of questions as a preview late on Saturday.

Nor did RTE come looking for the video. Neither did Reuters.

Why is this relevant? Because it tells us a lot about how editorial decisions are made, what influences them and how budgets are spent.

Mixed martial arts still hasn’t gained the acceptance enjoyed by amateur boxing, or the genteel respect of golf.

But how many world champions does Ireland have at anything?

How many sports can boast a stable like the Straight Blast Gym, which had two winners on Saturday night’s card and which is teeming with prospects for the future?

MMA is a sport fervently followed by young to middle-aged fans, many of them urban working class males.

In other words, the very class of people most often denied access to the airwaves and the pages of our finer publications.

The class of people from which McGregor himself emerged.

In our burgeoning media culture of interns and working for “exposure”, it is a class of people who are an endangered species in our newsrooms.

But whereas once upon a time McGregor and everyone else would simply have to accept that fact, that is no longer the case, as demonstrated late in the week.

Having fallen out with the UFC, McGregor launched his own media channel, The Mac Life, and the publication of a remarkable behind-the-scenes video from UFC 202 instantly made other media redundant.

This is nothing new. Zlatan Ibrahimovic is one of many footballers who uses an app to communicate directly with fans, and plenty of athletes and personalities leverage their social media presence to boost themselves, but McGregor has taken it to a new level.

Combining his enormous social media reach with more traditional media such as the “Man’s Work” short doc, he will get his message out there to his fans, whether more mainstream outlets help him or not.

But at a time when they are struggling to remain relevant, the more traditional players need to question their editorial decisions now more than ever, lest they be left behind in a changing landscape.

This doesn’t just apply to McGregor either – from news to politics to sport, new players, new issues and subjects are emerging, as are new ways of disseminating them.

The new voices that are so badly needed to round out the discourse will make themselves heard, one way or another.

And the media house that doesn’t recognise that what once was a one-way broadcast business has now become a conversation with media consumers has a very dark – and short – future ahead of it.

 

 

Dags att visa våldsamma supportrar OCH tomma tyckarna det röda kortet

När man avhumaniserar fotbollssupportrar kan precis vad som helst händer.

I 27 år har en skara fotbollssupportrar fått leva med stämpeln av att vara medskyldiga i det som orsakade 96 dödsfall bland de sina.

Enligt tidningen The Sun hade de inte bara varit fulla och våldsamma, de hade rånat och till och med pissat på de döda.

I veckan fick supportrarna till Liverpool Football Club upprättelse efter 27 år.

Det var inte deras fel.

De hade inte gjort någonting.

Det var faktiskt ordningsmakten i form av polisen som hade skapat situationen där 96 fotbollssupportrar fick sätta livet till.

Därför att de inte ansågs som mänskliga utan som en pöbel, ett pack, ett slödder som skulle omgärdas och drivas som boskap.

Ändå in i döden.

I Storbrittanien, inte minst inom poliskåren och media, har man lärt sig en läxa.

Emellanåt kastas det en banger på en fotbollsmatch i Sverige och man blir nästan söndertrampad i rusningen för att bevisa att vi inte har lärt oss någonting.

EN individ agerar, men hela fotbollen ställs till svars.

Det kulminerar i det här utbrottet av fullständig idioti i Expressen idag och nu får det vara nog.

Nu är det dags för de som inte vet något om vare sig fotboll eller rättssystemet att hålla käften.

“Fotbollen” har inget ansvar för att någon kastar en banger.

Den ende som har ett ansvar i den situationen är kastaren själv.

Inte hellre är det upp till övriga supportrar på läktaren att ingripa eller säga att de inte håller med, lika lite som samhället förväntar sig att man ska ingripa när någon rånar en bank med en AK47.

Inte hellre har den som inte tar avstånd något som helst ansvar.

Att tiga är inte att ta ställning, att på något sätt ger ett tyst stöd till våldsverkarna.

Att tiga är att tiga. Punkt.

Så länge de inte uppmuntra våldsverkarna har inte fotbollsklubbar något som helst ansvar för vad som händer på stan när de spelar matcher, lika lite som Bruce Dickinson bär ett ansvar om jag slår någon på käften utanför Pub Anchor efter att ha sett Iron Maiden spela på Friends.

Och lika lite som Bruce ska ha polisnotan för min käftsmäll så ska inte folbollsklubbar behöva betala för att ordningsmakten ska hålla just ordningen, även under stora evenemang.

Hos den överväldigande majoritet av fotbollssupportrar finns det ingen acceptans av vare sig läktarvåld eller inkastade föremål.

Det är ytterst, ytterst få som håller på med dumheter på läktaren men ändå krävs det att kollektivet ska ta ansvar och bestraffas om och när något händer – ett krav som till och med ställs av kunniga sportjournalister som borde veta bättre.

Problemet med fotbollsvåld (och våld i allmänhet) är, spaltmetrarna av tomma tyckandet till trots, att det inte finns några enkla lösningar.

Det är en komplex fråga som handlar inte minst om mansnormer, missbruk och självbilden hos våldsbenägna unga män.

Det är inte något som som går att fixa med en banderoll, eller en manifestation.

Eller en patetisk fucking krönika i Expressen.

Intresant nog så har jag träffat genom åren väldigt många unga män som är dragna till huliganism och läktarkultur men som är som mest ytligt intresserad av det som händer på plan – och som är ofta till och med direkt okunniga om vad som händer där.

För dem är det stamtillhörigheten och olika typer av rusning som lockar, inte taktik eller teknik.

Och även om de kan ställa till det med enorma problem (de har genom åren demolerat en restaurang ägt av en god vän till mig flera gånger) är de lyckligtvis väldigt få.

Den överväldigande majoritet av de som är involverade i fotbollen, som spelare och tränare och supportrar, är goda medborgare.

Jag vågar konstatera att tränarna i orterna där jag bor och vistas har hållit ned belastningen på kriminalvården rejält genom sitt dagliga engagemang för våra problembarn.

Men när det kastas smällare ska alla dras över en kam.

När det vankas bråk ska alla jagas med batong.

När något går snett så kan vi alla buntas ihop och ta skulden.

Nu fan är det nog med det.

Det är precis den attityden som låter samhället slippa sitt ansvar och lägga det  istället på de som har minst makt att göra något åt det i ögonblicket.

Det är den attityden som ger skulden till de som faktiskt var offren i Hillsborough.

Man får väl hoppas att det inte tar 27 år för det svenska samhället att inse att fotbollen är en tillgång snarare än en belastning och att våldet finns trots allt fotboll gör istället för tvärtom.

Och man får hoppas att vi aldrig ser en situation där kollektiv bestraffning eller skuldbeläggning går det omöjligt att gå på en match.

Inte för att man är rädd för våldsverkarna, utan för att man är rädd att ordningsmakten och rättssystemet har redan dömt oss alla som skyldiga till brott som ytterst få är ansvariga för.

 

Honour Carvalho’s memory by ignoring MMA vultures

A picture of Joao Carvalho taken from the Team Nobrega Facebook page.

Long before Joao Carvalho expired on Monday night, the vultures were circling.

And as soon as news broke that the 28-year-old Portuguese mixed martial artist had passed away as a result of injuries sustained in a bout in Dublin’s National Stadium on Saturday night, they swooped.

In no time at all, social and mainstream media were filled with the empty-headed squawking of the ignorant and ill-informed – those whose need to be heard is always at its greatest when their expertise is at its most non-existent.

There were radio interviews and hot takes online, using words like “savagery”, “thuggery” and, in one utterly bizarre instance, “legalised killing” – needless to say, that particular article was among the most read.

One Irish radio station headlined their discussion “Death in the Cage,” the minor detail that Carvalho died in hospital some 48 hours later seemingly lost on them.

But then again, what use is knowledge, facts and informed opinion when you can have revulsion, ignorance and hyperbole instead?

Most laughable of all are the sports journalists who question whether or not MMA is a sport at all, a stance so archaic and pathetic at this point that it’s not even worth engaging with.

There are a lot of people who don’t like mixed martial arts. They find the violence, the blood, and in many cases the athletes themselves repulsive.

I get that.

Luckily, no-one is asking them to watch it, and fewer still who actually follow the sport have any interest in hearing the opinions of the uninitiated on it.

And while everyone is entitled to an opinion, no-one is entitled to their own facts.

Though a young and undeniably violent sport, mixed martial arts has so far proved to be no more dangerous than boxing, and it takes its responsibility to the athletes very seriously.

According to credible reports there were three doctors and seven medics at the National Stadium when Carvalho was injured – far more than I have ever seen in many nights spent at amateur boxing nights there in the nineties.

Big organisations such as the UFC regularly bar fighters from fighting for varying lengths of time following an injury, with particular attention paid to concussions.

The UFC – the flagship of organised MMA – also invests in research into head trauma and brain injury, as well as other injury-prevention programs in an effort to better understand what is happening and to protect its athletes.

Given the nature of the sport, the bar for stopping an MMA fight is undeniably set quite high, but it is also very simple – in all serious fighting organisations, the rules state that as soon as one of the combatants cannot “intelligently defend” themselves, the fight is over.

You will see or hear none of this from the vultures who use Carvalho’s death to advance their agenda against a sport they don’t understand and know little or nothing about.

To listen to them, you would think that Carvalho was the latest warrior to enter a graveyard filled to overflowing with the cadavers of young fighters.

Nothing could be further from the truth – does anyone really think that mixed martial arts would be experiencing such explosive growth if its participants were dying like flies?

That there is an enormous element of snobbery in the current wave of criticism should come as no surprise – the hoi polloi have never really understood the attraction of combat sports, the bizarre concoction of violence and chivalry, and what they term the bloodlust of the crowd.

They will tell you the participants are too stupid and too greedy to realise the dangers they are exposing themselves to; but at the risk of stating the blindingly obvious, no-one knows more about the risk of fighting than the fighters themselves.

The commentariat reduce the audience to braying simpletons who just want to see blood fly.

That they might be intelligent people who actually understand what it is they are seeing – in contrast to the empty-headed rent-a-quotes that are invited on talk shows or to fill column inches – is a notion easily dismissed.

That the fans actually have a deep respect and appreciation for the participants, for their mentality and technical skill and toughness, is brushed aside in favour of the Colosseum narrative – give the proles blood and gore, it’s all they understand.

I have always been interested in boxing and martial arts, and first became interested in MMA after reading “A Fighter’s Heart” by Sam Sheridan.

The rise of Conor McGregor and the UFC in general in recent years is something that fascinates me, especially given the fact that the UFC was perilously close to bankruptcy on several occasions.

It is undoubtedly a brutal business, but one of the most breathtaking fights I have seen was between Rory McDonald and Robbie Lawler.

It was a bloody, thrilling, enthralling affair where McDonald had the upper hand and might have snatched a victory, but in the end the pain from yet another blow to an already-broken nose finally broke him, and the fight was stopped shortly afterwards.

Despite the fact that he lost, the respect I have for McDonald as a fighter and an athlete following that bout is enormous. He is quite simply one of the toughest men I’ve ever seen.

Nothing teaches you more about the effect of violence than getting punched in the face, and the paradox of fighting, and something often ignored, is that those who learn to fight often have the greatest respect for and awareness of the consequences of their actions.

There is little doubt that boxing and martial arts provide an excellent framework for young people to learn about themselves, in particular kids who might otherwise wind up on the wrong side of the tracks. MMA is no different.

In learning to fight to any competent degree, you also need to learn self-discipline, humility and respect for the craft and your opponent. If you don’t, sooner or later you’re likely to find yourself on the wrong end of a beating.

Paradoxically, by learning the damage one is capable of inflicting with one’s bare hands, many end up realising that, outside of competition, they never want to fight for real,

You don’t like the violence of MMA? Well, tough. There are plenty who do, and besides, the violence is only one part of what is a much more complex and layered sport.

There are plenty of people out there who find the pleated skirt of the tennis club, the creased slacks of the golf course or the rarified air of the Formula 1 pit lane equally provocative and repugnant, discriminating as they do against those who could never hope to afford to indulge in them as fans, let alone participants.

Not so the boxing and MMA gyms that will continue to spring up in the cities and the suburbs.

Fighting is, and always has been, rooted in the experience of the working class and the unemployed, from the National Stadium in Dublin and the dirt-floored Thai boxing rings of Bangkok to the Madison Square Garden and the MGM Grand in Las Vegas.

It provides the hierarchies, the discipline and the framework that many need to achieve their potential, in most cases without imposing a glass ceiling on them. If you’re good enough, and you work hard enough, you can progress, regardless of your accent or your education.

Despite the stated desire of the empty talking heads, mixed martial arts is not going away, and as such it is badly in need of further comprehensive research and strict regulation.

The death of any young athlete is an enormous tragedy, for his or her family, their friends and their sport.

But it is a profound insult to the memory of Joao Carvalho to suggest that he did not know what he was doing, or that he should not have been doing it.

He chose to be a warrior, he fought bravely and tragically, he paid the ultimate price.

His memory will not be honoured by banning the sport he gave his life for, or by denigrating those who practice or watch it, or by listening to the empty waffle of the dull and ignorant.

Instead, we owe it to him, and the current and coming generations of warriors, to make combat sports as safe as they can possibly be, while still retaining our respect and admiration for the fighter’s heart.

Vågar ni kalla Zlatans mobbning för vad det är, SvFF?

Friends Arena…?

Så var det september igen, barnen är tillbaka i skolan och landslagsfotbollen börjar. Samma gamla mönster upprepas, år ut och år in.

För vissa är det en skön tid där man återförenas med kompisarna.

För andra är det desto jobbigare. Istället för glädje, lek och skratt är det en tid av en evig klump i magen och en känsla av att inte duga.

Att bli dagligen hånad.

Att vara hatad för den man är.

Att vara mobbad.

Och idag gav Sveriges landslagskapten och landets största stjärna ett budskap till alla Sveriges barn.

Det är OK att mobba andra.

Så länge du tycker är störst, bäst och vackrast får du göra vad du vill.

Jag var inte med på presskonferensen där Zlatan återigen hånade Olof Lundh men jag har sett honom göra det förut.

Det förvånar mig inte – Zlatan är som han är, alfahanen som alla andra alfahanar önskar att de var.

Jag gillar hans humor, den glimten i ögat han har.

Men jag avskyr när det går över till mobbning av spelare, motståndare eller journalister.

Det är inte värdig en landslagskapten.

Men det som förvånar mig mest är att det Svenska Fotbollsförbundet inte har satt stopp för mobbningen av en av Sveriges mest framträdande fotbollsjournalister.

Jag känner inte Olof särskilt väl (inte Zlatan heller för den delen) men även om jag tyckte väldigt illa om honom så finns det ingen som helst anledning att acceptera att han behandlas så.

Men idag gjorde Zlatan det och SvFF satt bredvid och sa inget.

Varför? Jo, därför att, som alla andra vars tystnad låter mobbningen fortgå i varje skola, ort och arbetsplats i landet, ser de först till sina egna intressen.

Det är lättare att vara tyst, och låta offret bli mobbad, än att visa stake och säga ifrån.

Det är för jobbigt att ta striden med Zlatan.

Det är för känsligt – han kanske tar det illa upp och slutar spela i landslaget.

Det är något förbundet knappast har råd med.

Och det är ju något som ingen i förbundet – inte ens Erik Hamrén – har visat sig vara mogen för hittills.

Zlatan styr och ställer, högsta hönset på Sveriges största offentliga fritidsgård.

Gång efter annan har det Svenska Fotbollsförbundet visat sig vara bristfälligt i allt från genusfrågor till mångfaldsarbete.

I ett land i ständig förändring står gubbarna i kostymerna kvar med samma värderingar och verktyg som de har haft i ett sekel.

Men trots att SvFF stoppar huvudet i sanden närmar sig den Zlatanlösa framtiden  - han sa ju det själv under presskonferensen idag.

Och när den väl är framme är det för sent att börja prata om nya värderingar och respekt och allas lika värde igen.

Jag kan inte stötta det men på ett sätt kan jag förstå varför SvFF inte tar diskussionen med Zlatan om mobbning.

Men om inte ni vågar ta upp diskussionen med honom, gör oss åtminstone en tjänst.

Om ni ska fortsätta blunda inför det han gör, snälla sluta spela matcher på Friends Arena, eller byt namnet på nationalarenan helt och hållet.

Ingen – och framförallt inte ungar som går till skolan eller fotbollsträning varje dag med ont i magen – pallar längre med ironin.

En arena vars namn kommer från en anti-mobbningsorganisation har blivit en katedral till en Zlatan som öppet mobbar folk inom folksporten fotboll.

Är det så ni vill ha det, SvFF?

Att göra skillnad är inte jämställt, SvFF

Är på semester men följde ivrigt de svenska tjejernas jakt på EM-guld på Twitter.

Oerhört glädjande och imponerande att de slog Spanien i finalen och att Sverige numera har två svenska ungdomslandslag som är europamästare samtidigt.

Dock är det jävligt förargelseväckande att tjejerna får snällt åka hem från Arlanda utan att firas på Kungsträdgården. Det som är rätt för ett U21-lag som vinner EM-guld är rätt för F19-lag som vinner detsamma. Punkt.

Och trots att de klantar till det i jämställdhetsfrågan gång efter annan har Svenska Fotbollsförbundet uppenbarligen inte lärt sig någonting.

Killarna får allt, tjejerna inget.

- Vi gör alltså då en skillnad mellan lagen hur vi tar hem dem, säger Håkan Sjöstrand på SvFF, och någonstans sitter en kommunikationsmedarbetare med huvudet i händerna redan då.

Bara i den mening är problemet uppenbart – i ett jämställt förbund ska man inte göra skillnad alls.

Jag vet att det finns olika klasser i representationslag, men för en gångs skull hade det inte varit trevligt med en plan som faktiskt visade lite jämställdhetstänk?

Överdrivet, kan man tycka, men har man gjort så oerhört många självmål i frågan som SvFF har gjort kan man börja med att hålla stolpen och inte släppa in något så här enkelt.

Bättre att krydda till det för mycket än att stå och försöka koka soppa på en spik när tösarna slår sönder nidbilderna och faktiskt vinner.

Man kan till exempel börja med att boka ett flygplan för att ta hem ett eventuellt mästarlag – precis som John Guidetti och Alex och Patrik och grabbarna fick.

Gå inte och fumla runt nu när det redan är avgjort. Vinner de inte? Ja, då avbokar man planet. Svårare än så är det inte.

Och passa på och snacka med Stockholms stad och boka Kungsträdgården också – även om inte en kotte sedan dyker upp så är det värt det för att visa laget samma respekt som grabbarna fick av förbundet (och för den delen statsministern).

Är man rädd för att ingen skulle komma? Var inte det, det är inte ert problem.

Man bjuder in till fest, sedan är det upp till de inbjudna – den svenska sportpubliken – att välja om de vill fira tjejerna på samma sätt.

Och det är en hel del fotbollsfans, tjejer som killar, i Stockholmstrakten, som skulle dyka upp för att hedra dem. Om det skulle vara lika många eller fler än killarna spelar ingen roll – det är ingen tävling, det har de redan vunnit ju.

När man jobbar med sportjournalistik i norden är sommaren en tid med hög arbetsbelastning, och jag tar sällan semester. Men i år har jag gjort det och mycket tid har gått åt till att diskutera fotboll med min åttaåring.

Hon har blivit väldigt intresserade av spelet sista tiden. Vi bor i Kista där tanken är inte sällan att tjejer spelar basket och killar fotboll, men hon ger sig inte.

Hon följer AIK och i synnerhet famlijevännen Henok Goitoms karriär. Hon har varit på träningsanläggningen och träffat spelarna. Trots att hon pratar engelska hemma har hon än så långe inte vågat ställa sina frågor till Kenny Pavey och Dickson Etuhu, men den tiden kommer.

Hon lär sig ivrigt allt som sägs om och kring sporten.

Hon vill veta allt om ytor och linjer, om spelförståelse och tillslag, riktningsförändringar och att tänka ett steg före.

Och jag hoppas att jag snart kan förklara för henne att den riktningsförändringen hon och många andra tjejer i hennes ålder vill se har skett och att svensk fotboll värderar båda tjejer och killar lika mycket.

Jag hoppas snart att SvFF börjar tänka ett steg före i sitt jämställdhetsarbete.

För när guldet väl är vunnet är det för sent att börja diskutera dess värde – men det är väldigt lätt att nedgradera det genom att behandla tjejer och killar olika.

 

The sound of silence on Ireland’s terraces

Nothing to see here, lads…

In recent weeks, football has been rocked to its very foundations, and at long last there are whispers of change.

Except in Ireland.

In Ireland, FAI CEO John Delaney, who earns over €300,000 a year, revealed a secret payment of €5 million from an institutionally corrupt organisation (FIFA) that was kept secret from FAI members and the paying public.

That €5 million was the price of Ireland’s silence for an erroneous refereeing decision.

(In fact, it was ostensibly for “reputational damage” to the FAI – but if you’re stupid enough to ask to be the 33rd nation at the World Cup, you deserve all the ridicule you get.)

Unfortunately, there are more sinister goings-on at the FAI than a simple €5 million backhander, and pretty much all of them have to do with protecting its most powerful man.

Over the weekend came the revelation that a match program for the Scotland game was printed, and then pulped, and a new one produced, with references to transparency and accountability removed.

The remarks were contained in Delaney’s address to the Irish football family in the program.

A statement released by the FAI said that Delaney was “entirely unaware of this change to the programme.”

That statement is not even remotely credible.

Any communications executive – in this case former Ryanair spokesman Peter Sherrard, who was thrown under the bus in a statement released by the association – changing the words of the CEO in a document for public circulation, about a topic of global public interest, and without that CEO’s consent, can expect to be sacked on the spot.

Unawareness, it seems, can be used to explain away a myriad of inconsistencies.

When a video clip of him singing a Republican song was circulated online last year, Delaney’s solicitors – the favourite tool of the powerful (such as Delaney’s good friend Denis O’Brien) when it comes to steering the discourse about matters of public interest – contacted media outlets, saying that they would simply deny that it was their client in the video.

Except it was him.

But Delaney was, of course, “unaware” of the legal threats, as he was on an aeroplane at the time.

But despite his being indisposed on a plane, it seems taking to the air is not for everyone.

On Saturday, fans had gathered money together to organise a fly-over of Landsdowne Road by a light plane pulling a “Delaney Out!” banner.

In an even more sinister development, Gardaí – who have no jurisdiction in such matters – visited the Weston Airport where the plane was based in an “advisory” capacity, and reportedly cited health and safety concerns.

The plane never took off.

For the last two home games, fans – in particular those headed for the “singing section” at Landsdowne Road which provides much, if not all, of the atmosphere at Ireland games – have been searched on the way into the ground.

Banners and flags – especially those critical of the FAI or with “Delaney Out!” messages printed on them – have been confiscated.

On occasion, the reason being given was that the banners and flags weren’t “registered”, whatever that is supposed to mean.

The fans have, according to themselves, been surrounded in an intimidating fashion by security personnel during the games against England and Scotland.

The official FAI Twitter account has so far refused to engage with me on the issue – not uncommon when one’s media policy is basically the North Korean playbook.

The FAI simply see no reason to honestly answer valid questions put to them.
Much like Sepp Blatter.
Delaney is and has been enormously critical of Blatter, and especially of the geriatric Swiss administrator’s clinging to power when many want to see a new broom.

But instead of engaging with those who are critical of his failings – the free-fall of Irish football, its perilous financial state, and his own drunken ramblings around Europe while ostensibly representing the game in Ireland – Delaney seeks to silence them, in much the same way as Blatter seeks to shunt the elephants in the room behind the curtains.

Like Blatter, John Delaney should step aside, because like Blatter, more time is currently spent discussing John Delaney than the issues that face the organisation he is supposed to be running.

And as Ronald Reagan once memorably opined, “if you’re explaining, you’re losing.”

Both the FAI and Delaney seem to spend most of their time explaining things they have done, or ignoring things they should be explaining.

But like Blatter, John Delaney will not go voluntarily, or quietly.

Whether it is ego or greed that drives them, the rich and powerful, and their attendant sense of enormous entitlement, are not prone to bouts of soul-searching or self-awareness.

And despite the enormous preponderance of evidence to the contrary (his annual salary is three times more than the prize money the League of Ireland winners get), Delaney genuinely believes that he is doing a superb job administering football in Ireland.

For that professional hubris alone, he should resign.

Because if, like Blatter, he were to listen to the valid criticisms of the fans, he would see the enormous damage he has done to the game he claims to love, and quickly call full time on a reign of obfuscation, dubious finances and sporting failure.

Vila i frid, krigaren Klas

Klas Ingesson, 1968 – 2014.

Sommaren 1994 var en bra sommar.

Jag fick en dejt i Dublin med en svensk barnflicka och en månad senare blev jag kär i svensk fotboll på köpet.

Båda förhållanden är lika starka nu som de var den sommaren de först började.

Fotbollsfeber rådde på Irland den sommaren och vi hade kvalificerat oss återigen för VM.

Det hade också Sverige och min nya flickvän försökte lära mig att uttala de svenska stjärnornas namn på ett korrekt sätt. Jag misslyckades för det mesta.

Men det gjorde inte Sverige. Runt om i världen pratades det om Dahlin och Andersson och Brolin, och Henrik Larsson, vår blivande hjälte i Celtic som de flesta irländare hejar på, presenterade sig för oss för första gången.

Men vi var många på Irland hade ögonen på en annan kille i det svenska landslaget. Klas Ingesson var blond med fina, raka tänder, men han påminde vi irländare väldigt mycket om oss själva.

En kämpe. En slitvarg. En som går all-in, oavsett vinden, värmen eller motstånd. En man som aldrig var besegrade på plan – men ibland rann klockan ut och han förlorade ändå.

Vilket är förstås en klyscha.

Klas Ingesson var så mycket mer än så. Man skaffar sig inte en proffskarriär i Belgien, Holland och framförallt Italien utan att kunna ett eller ett annat om fotboll också.

Ingessons spelförståelse och enkla spelsätt fick många att göra bedömningen att han var inget speciellt men det är omöjligt att tänka sig 94-laget utan honom. Han var väldigt speciell.

Han gav sitt lag hjärta, hjärna och lungor för att komplettera dess skicklighet och kreativitet.

Tjugo år senare var jag på väg för att täcka VM i Brasilien och det var dags för lite nostalgi.

Jag messade Klas, numera tränare i Elfsborg, i början på juni för att få till en intervju med honom om den härliga sommaren 1994.

Svaret som kom tillbaka fick mig att må illa.

Klas mådde inte bra. Cancern var tillbaka. Krigaren tvingades in i batalj en gång till.

- Jag skulle gärna ställa upp men jag är inte 100% efter operationen. Så om du kunde vänta till måndag tisdag nästa vecka så får jag en vecka till på mig. Mvh Klas, led meddelandet.

Det blev aldrig någon intervju.

Jag messade någon gång till från Brasilien och sedan låt jag den ligga.

Jag ville inte jaga en kille som gärna ville ställa upp men som behövde all energi för att bekämpa sin sjukdom.

Idag tog kampen slut.

Jag vägrar säga att Klas förlorade kampen mot cancer – cancer förtjänar inte en seger över en krigare som Klas.

Cancer kan ta de vi älskar ifrån oss men den får aldrig vinna.

I fallet Ingesson konstaterar jag istället att precis som i semifinalen mot Brasilien tog tiden slut innan Klas hann rätta till det.

Vila i frid, krigaren Klas Ingesson.

Sommaren 1994 och dig kommer jag aldrig att glömma.