Why no-one really cares about Sweden

“Split on criminality and immigrants” – yesterday’s Expressen newspaper talking about what no-one is supposedly allowed to talk about in Sweden.

It’s not about Donald Trump.

It’s not about being the “rape capital of the world”

It’s not about riots in Rinkeby.

No-one cares about Sweden.

No-one cares about facts or statistics.

All they care about is winning the ideological battle over whether or not immigration – particularly Muslim immigration – is a bad thing or not.

I’m not going to bother regurgitating the statistics about why everyone from Donald Trump to Nigel Farage is clearly and empirically wrong about Sweden.

That has been done elsewhere, by the Swedish government among others.

I’m just going to share a few things that I have experienced.

Firstly – you might think so, but this is not new which is drug issues, since the rules of the drug usage differs from one country to another and sometimes it used to be much stricter than the other countries.

For almost three decades the Swedish far right – alleged nationalists and patriots – have in fact been telling anyone who would listen around the world that their country is a shithole.

It’s not a coincidence, or a mistake.

The same pattern has been seen in Norway and Denmark, and ultimately led to Anders Behring Breivik’s murderous rampage – a development brilliantly described by  Norwegian social anthropologist Sindre Bångstad in his book “Anders Breivik And The Rise of Islamophobia”.

This narrative didn’t just appear with Trump’s remarks – it’s been a trope of the far right for years.

Secondly, despite the protests of the far-right pearl-clutchers like spoof “Swedish national security expert” Nils Bildt on Fox News, you CAN talk about immigration, integration, criminality and the related issues.

In fact, for the last ten years or more, as the Sweden Democrats – the party who rose form the ashes of the neo-Nazi movement in 1989 – were given more and more of a platform, people have spoken of little else.

(According to various reports, Mr Bildt left Sweden in 1994 and was reportedly convicted of assaulting a law enforcement officer and public drunkenness by a Virginia court 20 years later and sentenced to a year in prison. A man of the same name was also sued by a credit card company for over $20,000 around the same time, suggesting that Mr Bildt is the same kind of violent criminal deadbeat immigrant he claims is a problem for Western societies).

The front page of yesterday’s Expressen newspaper, one of the country’s biggest tabloids, again featured immigration and integration all over its front page.

In short, that assertion is, like so much else in the debate, rubbish.

And it’s not just the right either – Conservative parties have lurched that direction, but even the supposedly centre-left Social Democrats in both Sweden and Denmark have lurched quickly and clumsily after them.

Thirdly, there are enormous problems in Sweden.

A young man was shot dead at the top of my street last autumn, and a teenage boy suffered a similar fate outside the school where my wife works. His brother was also seriously injured.

A grenade killed a young kid in Malmö, and a photographer was badly beaten in Rinkeby last Monday.

But in almost 18 years here I have never felt unsafe in Sweden – not in Malmö, not at the boxing club in Gothenburg, and certainly not in Stockholm, even during the famous riots in 2013.

Young people from the Stockholm suburbs I live in have problems finishing school and getting jobs. There is violence, there is crime, there are drugs.

This is a European city, with all the attendant social problems that entail.

But the far right – and indeed the Telegraph, the Irish Independent, the Spectator and other people who should know better, will tell you that this is simply because these people are immigrants.

They will tell you to ignore the prevalent socio-economic situations that have applied to first and second-generation immigrants that go back centuries – their place on the bottom rung of society’s ladder, their skills ignored and instead re-classed as cheap labour.

They will not refer to the social experiments that have seen health centres privatised and suburban centres gutted, or that schools allowed to make a profit hoover up kids whose parents hope for a better future for them, and then just warehouse them as state schools are forced to close due to lack of numbers.

They will not tell you about police targets that encourage the convicting of as many young offenders as possible, marking them for life for teenage misdemeanours and effectively shutting them out of the job market, leaving them no choice but to return to a life of crime.

They will not tell you about the dozens of fires at planned asylum centres over the last two years.

Instead they will make it all about race and immigration – and race is only relevant in criminology if you happen to be racist.

The only time race is a factor is when gunmen and murderers like Peter Mangs and “The Laser Man” John Ausonious chose their victims based on the colour of their skin, or when racists decide to set fire to a refugee centre.

After all, Niklas Lindgren, the “Haga Man” – one of Sweden’s most notorious serial rapists – did not commit his crimes because of his Swedish ethnicity.

He did it because he is a rapist.

Make no mistake – no-one cares about Sweden, and soon the international focus will shift back to the wall with Mexico, or expansionism in Ukraine, or whatever.

But no-one cares about facts.

All they care about is winning the ideological battle that says that a comprehensive and welcoming welfare state is in fact a disaster, and that Muslims are evil people intent on destroying Western civilisation.

It is, of course, nonsense.

But to racists, it is very important to be able to define and discuss things in terms of race – and, preferably, in terms of race only.

In allowing the debate to be framed in these terms and by “hearing them out”, mass media are doing exactly what is outlined in Bångstad’s book about Breivik.

(Ironically, the same day as the Sweden Democrats had an op-ed supporting Trump’s remarks published in the Wall Street Journal, one of their MPs was charged with embezzlement – SD parliamentarians are apparently twice as likely to have a criminal record as the average Swede).

They are allowing these ludicrous ideas – such as the idea that Sweden is anything other than an enormously advanced, rich and successful country that at the same time suffers the same social problems as virtually every modern European nation – to gain traction, uncriticised and unopposed.

And if Sweden can be painted in these terms, what hope do places like France and the UK have?

If what has happened in Norway, Denmark and now Sweden is anything to go by, there is no happy ending in sight. These ideas are not going to go away.

Call it fake news, call it propaganda, call it what you like – the ideological battle is currently being won by the far right pretty much everywhere you look.

This is happening, and it’s not going to get better until it gets a whole lot worse, as evidenced with the rise of far-right politics and leaders in the likes of Russia, Poland, Hungary and the United States of America.

Kvinnan, masken och den brinnande frågan

Expressens bild av händelsen på Göteborgsderbyt där en kvinna blev slagen, enligt uppgift

Som ofta innan pallar man inte försöka förklara komplicerade saker för folk på 140 tecken – då blir det det här istället.

Debatten har ju böljat fram och tillbaka om hur Allsvenskan mår.

Min gode vän Robbie Lauler var först ut med en typisk Laul-polemik på sin blogg – han belyser många av de problemen som onekligen finns i svensk fotboll.

Det besvarades av Klacksparksredaktionen som består av Malin Hägg, Jeanette Rådström och Anna Pierre, och även i Tutto Balutto med Gusten Dahlin och Thomas Wilbacher.

Som ett brev på posten blev det Göteborgsderby och rapporter om att en kvinna hade blivit nedslagen och slagsmål hade utbröt på Bravida innan Häcken och Blåvitt spelade 2-2 i måndags.

Låt mig börja med att säga – jag gillar bengaler och jag tycker att lagstiftningen i Sverige som förbjuder pyroteknik är fånig.

Som med många andra grejer i det här fina landet finns det en överdriven säkerhetstänk där riskerna höjs till skyarna på väldigt svaga grunder, och att man inte har hittat en lösning är snarare ett bevis på att de som styr svensk fotboll inte vill hitta en.

Jag gillar också supporterkultur och ståplatsen.

När jag går på fotboll privat och inte jobbar står jag helst i klacken. Jag har gjort det med fans från Inter, Everton, Liverpool, West Ham, Chelsea, Birmingham City, Djurgården, AIK, Malmö, FC Köpenhamn, Bohemians, Galway United, Hadjuk Spilt och dussintals andra över hela Sverige och hela Europa.

Ska man se på fotboll så ska man helst se det därifrån.

Ofta gör jag det ensam, och jag har sällan eller aldrig känt att situationen var hotfull eller obehaglig och från de erfarenheterna förstår ju att det finns vissa oskrivna regler för det som händer där.

Men jag förstår också att frågan är bredare.

Och en sak som jag och de allra flesta är överens om är att man aldrig lyfter sin hand mot en kvinna.

Igår kväll blev det rabalder på Twitter eftersom jag ifrågasatt den maskerade “hjälten” som hade hamnat i slagsmål efter att ha enligt uppgift slagit en kvinna som försökte slita bort luvan han hade på sig.

Det dröjde inte länge innan rytteriet kom till undsättning – tweetsen kan sammanfattas så här: “Vafan trodde hon skulle hända? Hon får skylla sig själv.”

Givetvis var det nästan uteslutande Göteborgssupportrar.

Och visst kan man tycka så – men om man accepterar att det finns ett vedertaget kodex, att det finns oskrivna regler på såväl stå- som sittplats så borde den maskerade pajasen aldrig har varit där till att börja med.

De allra flesta supportrar förstår ju att i klacken accepteras ett visst beteende – det kan vara bengaler, det kan vara ramsor, det kan vara att man förväntas delta i tifo eller stå eller sitta vid vissa tidpunkter och så vidare.

Köper du klackbiljett så är det underförstått att du går med på det, eller åtminstone att du inte förhindrar det.

Men likaså är det på andra sektioner. Kort sagt så bränner man inte av bengaler på andra sektioner där folk inte är med på det.

Utan något som helst bevis så känner jag att den negativa hälsoeffekten av bengalrök är nog kraftigt överdriven av såväl svensk media som av de som styr sporten – men för många åskådare är det en obekväm upplevelse.

Det är därför de väljer biljetter långt bort från bengaler och de maskerade personerna som håller i dem, som “vanliga” supportrar upplever dem oftast som hotfulla, oavsett om man hejar på samma lag eller ej.

Och när en maskerade person dyker upp på en plats på läktaren annat än där hen hör hemma, och de “vanliga” supportrar runtomkring börjar misstänka att det kanske ska brännas i deras sektion, ja då kan hen inte vara förvånad när de andra reagerar kraftigt.

För även på sittplats finns det oskrivna regler om hur man ska bete sig. Och maskering och bengalbränning ingår i de flesta fall inte.

Jag skrev för ett bra tag sedan om hur den svenska fotbollsläktaren är bland de sista platserna där vissa som annars står längst ned i näringskedjan får utöva lite makt i ett samhälle som annars gör allt för att trycka ned dem.

Men vad gör man för att lösa det?

Jag har rest Europa runt med mina irländska brödrar och systrar i klacken och jag tycker att självpolisering är utan tvekan det absolut bästa vägen för fans att gå, precis som de irländska landslagssupportrarna gör, med stöd (helst på långt håll) av ordningsmakten.

Men anledning att det funkar är att bland irländarna finns det en allmän förståelse för vad som är acceptabelt beteende.

I det här fallet i Göteborg är det rätt uppenbart att killen var på fel plats vid fel tidpunkt och det är det – inte att kvinnan försökt riva bort masken eller något annat – som står till grunden för vad som skedde därefter.

Att andra supportrar skyller på kvinnan och inte killen säger sitt – jag respekterar deras lojalitet, men jag håller absolut inte med deras resonemang.

Om ståplats vill ha respekt av sittplats måste det vara ömsesidig. Svårare än så är det inte.

Och är vi inte mogna nog för att erkänna när våra egna gör fel, då finns det inte mycket hopp för en långsiktig lösning för de flesta frågorna som berör ståplatssupportrarna – de som ger fotbollen den passionen som gör den unik och sevärd.

Än sämre får de som vill tysta ståplatserna helt vatten på sin kvarn. Och det gynnar varken de som står eller de som sitter.


Dags att visa våldsamma supportrar OCH tomma tyckarna det röda kortet

När man avhumaniserar fotbollssupportrar kan precis vad som helst händer.

I 27 år har en skara fotbollssupportrar fått leva med stämpeln av att vara medskyldiga i det som orsakade 96 dödsfall bland de sina.

Enligt tidningen The Sun hade de inte bara varit fulla och våldsamma, de hade rånat och till och med pissat på de döda.

I veckan fick supportrarna till Liverpool Football Club upprättelse efter 27 år.

Det var inte deras fel.

De hade inte gjort någonting.

Det var faktiskt ordningsmakten i form av polisen som hade skapat situationen där 96 fotbollssupportrar fick sätta livet till.

Därför att de inte ansågs som mänskliga utan som en pöbel, ett pack, ett slödder som skulle omgärdas och drivas som boskap.

Ändå in i döden.

I Storbrittanien, inte minst inom poliskåren och media, har man lärt sig en läxa.

Emellanåt kastas det en banger på en fotbollsmatch i Sverige och man blir nästan söndertrampad i rusningen för att bevisa att vi inte har lärt oss någonting.

EN individ agerar, men hela fotbollen ställs till svars.

Det kulminerar i det här utbrottet av fullständig idioti i Expressen idag och nu får det vara nog.

Nu är det dags för de som inte vet något om vare sig fotboll eller rättssystemet att hålla käften.

“Fotbollen” har inget ansvar för att någon kastar en banger.

Den ende som har ett ansvar i den situationen är kastaren själv.

Inte hellre är det upp till övriga supportrar på läktaren att ingripa eller säga att de inte håller med, lika lite som samhället förväntar sig att man ska ingripa när någon rånar en bank med en AK47.

Inte hellre har den som inte tar avstånd något som helst ansvar.

Att tiga är inte att ta ställning, att på något sätt ger ett tyst stöd till våldsverkarna.

Att tiga är att tiga. Punkt.

Så länge de inte uppmuntra våldsverkarna har inte fotbollsklubbar något som helst ansvar för vad som händer på stan när de spelar matcher, lika lite som Bruce Dickinson bär ett ansvar om jag slår någon på käften utanför Pub Anchor efter att ha sett Iron Maiden spela på Friends.

Och lika lite som Bruce ska ha polisnotan för min käftsmäll så ska inte folbollsklubbar behöva betala för att ordningsmakten ska hålla just ordningen, även under stora evenemang.

Hos den överväldigande majoritet av fotbollssupportrar finns det ingen acceptans av vare sig läktarvåld eller inkastade föremål.

Det är ytterst, ytterst få som håller på med dumheter på läktaren men ändå krävs det att kollektivet ska ta ansvar och bestraffas om och när något händer – ett krav som till och med ställs av kunniga sportjournalister som borde veta bättre.

Problemet med fotbollsvåld (och våld i allmänhet) är, spaltmetrarna av tomma tyckandet till trots, att det inte finns några enkla lösningar.

Det är en komplex fråga som handlar inte minst om mansnormer, missbruk och självbilden hos våldsbenägna unga män.

Det är inte något som som går att fixa med en banderoll, eller en manifestation.

Eller en patetisk fucking krönika i Expressen.

Intresant nog så har jag träffat genom åren väldigt många unga män som är dragna till huliganism och läktarkultur men som är som mest ytligt intresserad av det som händer på plan – och som är ofta till och med direkt okunniga om vad som händer där.

För dem är det stamtillhörigheten och olika typer av rusning som lockar, inte taktik eller teknik.

Och även om de kan ställa till det med enorma problem (de har genom åren demolerat en restaurang ägt av en god vän till mig flera gånger) är de lyckligtvis väldigt få.

Den överväldigande majoritet av de som är involverade i fotbollen, som spelare och tränare och supportrar, är goda medborgare.

Jag vågar konstatera att tränarna i orterna där jag bor och vistas har hållit ned belastningen på kriminalvården rejält genom sitt dagliga engagemang för våra problembarn.

Men när det kastas smällare ska alla dras över en kam.

När det vankas bråk ska alla jagas med batong.

När något går snett så kan vi alla buntas ihop och ta skulden.

Nu fan är det nog med det.

Det är precis den attityden som låter samhället slippa sitt ansvar och lägga det  istället på de som har minst makt att göra något åt det i ögonblicket.

Det är den attityden som ger skulden till de som faktiskt var offren i Hillsborough.

Man får väl hoppas att det inte tar 27 år för det svenska samhället att inse att fotbollen är en tillgång snarare än en belastning och att våldet finns trots allt fotboll gör istället för tvärtom.

Och man får hoppas att vi aldrig ser en situation där kollektiv bestraffning eller skuldbeläggning går det omöjligt att gå på en match.

Inte för att man är rädd för våldsverkarna, utan för att man är rädd att ordningsmakten och rättssystemet har redan dömt oss alla som skyldiga till brott som ytterst få är ansvariga för.


Tears over Sweden’s closing of the door as Palme’s ghost looks on

It’s raining here in Malmö. It’s cold and damp and it gets dark early.

But for many of those travelling across Europe to get here, the cold, dark days are only beginning.

Yesterday the Swedish government announced that they are to yet again tighten controls on asylum seekers and those seeking refuge from the violence of Islamic fundamentalists, whom, in the wake of Charlie Hebdo and the Paris attacks, we supposedly all stand united against.

But it is here, in the self-proclaimed “humanitarian superpower” that is Sweden, that the limits of our European sense of solidarity are laid bare.

Perhaps naively, Sweden has continued to accept refugees at an astounding rate, while the rest of Europe coldly looked on.

Complaining of the financial burden of helping men, women and children fleeing from the most appalling violence, the rest of Europe – which had no problem instantly finding billions and billions of euros to bail out banks for the losses caused by their boundless greed – didn’t flinch.

The Swedes lost the humanitarian stand-off.

There would be no compassion.

There would be no solidarity.

There would be no bailout for the victims of the wars they didn’t start.

Instead, there would be closed borders and ID checks and limited rights of residency, more layers of anguish and uncertainty heaped on people who only desire safety and security.

All the while, the “christians” of Europe gear up to hit the shops in an orgy of spending to celebrate the birth of a Middle Eastern man born in a stable his parents found themselves sleeping in because there was no room at the inn.

The irony is utterly lost on them.

Yesterday’s announcement by prime minister Stefan Löfvén and vice premier Åsa Romson was probably one of the hardest political statements either has ever had to make.

A Social Democrat and a Green respectively, it goes against everything that their parties supposedly stand for.

And yet there should be no sympathy for them.

Romson’s tears were genuine, but they help no-one but herself.

True, the costs of 190,000 people coming to this country this year alone are astronomical.

True, the job of integrating them into one of the most segregated societies in Europe will be enormous.

True, it is easier to close the borders rather than to keep fuelling the fire of the opposition racists in the Riksdag – and not just the brownshirts of the Sweden Democrats.

I know it is anathema in modern politics, but sometimes you actually have to stand up for what you believe in, however uncomfortable that might be, rather than simply abandoning your principles at the first sign of hardship.

But this is what Europe now demands.

Syriza’s pleas for economic justice were ignored as they were brow-beaten into neoliberal compliance.

Ireland’s meek acceptance of the pillaging of the resources of its people is another fine example.

Sweden’s desire for social justice were equally ignored, and now they too are forced to tow the line that ensures that the rich stay rich, and the rest are left with their noses pressed against the glass.

Before dawn on Monday morning I found myself walking past the spot where Olof Palme was gunned down by an unknown assassin almost 30 years ago.

The reason many of you reading this recognise his name is because Palme wasn’t afraid to stand up for his principles internationally, famously and publicly taking the Americans to task for the Vietnam War.

His murder remains unsolved due in part to the fact that he had so many enemies – men and women of principle often do.

His ambition was to build a Swedish “people’s home”, a place of safety and security and dignity for all – his own mother arrived in Sweden as a refugee in 1915, so needless to say his vision included them as well.

Like Palme himself, that noble vision is now dead, as conspicuous consumption replaces compassion and sharing and solidarity are abandoned in favour of the European status quo.

Sweden, the Social Democrats and the Greens now face an existential crisis of the kind not seen since Palme’s murder – if it is not to stand up for the weakest in society, then why exist at all?


Can we talk about racism yet, Sweden?

I’ve been here long enough to know confronting things head-on is not the done thing, but it’s already too late.

We need to talk about racism, Sweden.

Not just the big-picture, Jimmie-and-the-bootboys racism of the Sweden Democrats, or the lurch to the right of the not-so-Christian Democrats and the small-l liberals.

We need to talk about the everyday racism that means that we talk about “immigrant suburbs,” and not just suburbs.

We need to talk about the silent racism that leads to “schools with a high percentage of pupils from non-Swedish backgrounds,” and not just schools.

We need to talk, not of immigration, but of integration.

Because the first will happen anyway.

The second is up to us all.

On a day when Ahmed Hassan’s mother spoke of her love for her slain son, and Lavin Eskander’s friends spoke of his love for his job as an assistant at the school in Trollhättan where he was murdered, it’s about time we started talking about racism.

Anton Lundin Pettersson murdered both of them simply because they weren’t white.

It doesn’t get more racist than that.

But it doesn’t stop there.

How this crime is being reported to the world drips with racism – maybe not the aggressive kind that led Pettersson to kill, but racism all the same.

It is the kind of racism that sets the tone and the agenda, and that writes the first – and often the only – draft of history.

The kind of racism that calls him a “lone wolf”, when a brown person would have been called a “terrorist”.

The kind of racism that says he was dressed as Darth Vader, and not as a Nazi stormtrooper.

The kind of racism that fails to mention his military march around the school looking for victims.

It is the kind of racism that makes people in media and politics appeal for calm when they themselves, by their ethnicity, are safe in the knowledge that they are not, and never will be, the target of such attacks.

It is the kind of racism that sees no connection between the burning-down of planned refugee centres, the government’s change of heart in terms of granting temporary rather than permanent asylum, and the murder of schoolchildren.

It’s all connected.

In 2011, Jens Stoltenberg’s memorable answer to Breivik’s terror was “more openness, more democracy.”

But Norway’s answer was to vote him out of power and instead replace him with the “right-wing populist” – or, in simple terms, racists – of Fremskrittspartiet.

In Denmark and Finland, the race towards racism continued untrammelled by Breivik’s bad press. Even Denmark’s Social Democrats tried on the brown shirt, but to no avail, as they desperately tried to cling to power.

And in Sweden it happened too, as Jimmie and his party, born of the neo-Nazi movement, grew inexorably to the point where almost one in five could consider voting for his merry band of besuited fascist thugs.

We have to talk about racism. We have to talk about immigration. We have to talk about fear.

But to do so we have to stop talking about immigrants as threats and start seeing them as people.

We have to challenge the narratives created in the dark belly of the Internet, where hatred germinates out of lies and memes.

Because it is the dehumanising of individuals, the grouping-together so beloved of racists that leads young men to arm themselves with swords and kill based on skin colour.

I live in a multicultural area, but Pettersson would not have stabbed me or my children, simply because we are white.

But he would have stabbed some of my friends and some of my children’s friends, because they are not.

We bear no collective guilt for the actions of Pettersson, but we owe it to those who died to confront the elephant in the the room that is everyday racism – even if it is our own racism.

Because it is that – and not extremism – that makes Sweden one of the world’s most segregated places.


Jämt stolpe ut om fotbollskulturen

Expressens bild av Erik Israelsson som knockades under derbyt mot AIK.

Så var vi där igen – kastade bengaler, uppskjutna avsparkar och “Låt Han Dö”-ramsor, terror i tunnelbanan.

Fotbollen som publiksport har dödförklarats igen – för femtioelfte gången bara den här säsongen.

Men allt fördömande i hela världen kommer inte att påverka beteendet.

Jag var inte på Tele2 igår men jag har varit i situationen många gånger tidigare.

Jag har suttit otåligt många gånger och väntat på avspark under bengalbränningar.

Jag har sett en Stockholmsklubbs firma gå till attack utanför Råsunda.

Jag har sprungit gatlopp med huliganer i Köpenhamn.

Men mig veterligen har ingen av de inblandade slagit upp tidningen dagen därpå och tänkt “Ojsan, det där var ju inte snällt gjort av mig. Dags att vända bladet kanske?”

Många kollegor var snabba att tycka till igår angående AIK-ramsan efter Erik Israelsson föll handlös till marken på Tele2, och det har de förstås rätt att göra.

Problemet är att de som sjunger sådana ramsor bryr sig inte ett skit om vad som skrivs.

Det förstärker snarare deras bild av båda media och fotbollsetablissemanget.

(Och förresten – om du tror att AIK-fans ville att Israelsson skulle dö på riktigt så borde du nog börja med lite självrannsakan innan vi fortsätter den här diskussionen.)

Det hela är absolut inte unikt – jag ser samma mönster i alla konflikter från Nordirland (som Olof Lundh nämner idag i sin blogg) till Husbykravallerna.

Mönstret är enkelt.

I rusning efter fördömandet missar man att ställa den mest väsentliga frågan – varför händer det här i ett förhållandevis fridfullt och välmående land som Sverige?

Jag vet inte säkert men jag misstänker att i likhet med alla konflikter handlar det om makt och maktlöshet.

Och det är rätt uppenbart att svenska fotbollsfans känner sig maktlösa.

De känner sig maktlösa inför en modern fotboll som handlar om pengar och inte tillhörighet.

De känner sig maktlösa inför en poliskår som har lätt att ta till övervåld bara för att man är fotbollssupporter.

De känner sig maktlösa inför en massmedia som bestämmer debattens villkor och ramar utan att de själva kan eller får bidra.

Män – och den överväldigande majoriteten av de inblandade är ju män – som känner sig för det mesta maktlösa i samhället har ett revir kvar, och det är fotbollsläktaren.

Där kan de ha sina maktstrukturer och få utlopp för sina upphetsade och våldsamma känslor.

Där kan de bete sig på ett sätt som inte går någon annan stans i Sverige i en folkmassa som vill göra likadant.

Där kan de uttrycka sin förakt mot ett fotbollsetablissemang och en media som i sin tur föraktar dem.

Gör de rätt att göra det i ett demokratiskt samhälle?

Är det OK att utsätta andra för fara eller rädsla?

Självklart inte.

Inget i deras beteende rättfärdigas av maktlösheten.

Men återigen – att bara påpeka det och inte leta orsaken till det är meningslöst.

Och om man inte letar ordentligt efter orsaken kommer man aldrig att hitta en fungerande lösning.

Ett bra exempel är Nordirland som Olof drog upp i sin blogg.

Det var först när man började prata förutsättningslöst med båda sidorna i konflikten att det började lösa sig.

Är problemet helt löst? Nej.

Men våldet är för det mesta borta.

Att påpeka eller fördöma fotbollsfans kommer inte att göra någon som helst skillnad.

Det gör inte hellre någon skillnad att prata med dem just nu heller.

Det enda långsiktiga sättet att lösa fotbollens problem med våld är att lyssna på vad fotbollsfans säger och sedan agera utifrån det.

Det betyder inte att man ska ge med sig om allt eller tillåta vad som helst – snarare tvärtom.

Men det är där man måste börja.

För om man fortsätter med ett vakuum av maktlöshet på läktaren kommer den att fyllas ånyo med våld, hat och vårdslöshet.


Vågar ni kalla Zlatans mobbning för vad det är, SvFF?

Friends Arena…?

Så var det september igen, barnen är tillbaka i skolan och landslagsfotbollen börjar. Samma gamla mönster upprepas, år ut och år in.

För vissa är det en skön tid där man återförenas med kompisarna.

För andra är det desto jobbigare. Istället för glädje, lek och skratt är det en tid av en evig klump i magen och en känsla av att inte duga.

Att bli dagligen hånad.

Att vara hatad för den man är.

Att vara mobbad.

Och idag gav Sveriges landslagskapten och landets största stjärna ett budskap till alla Sveriges barn.

Det är OK att mobba andra.

Så länge du tycker är störst, bäst och vackrast får du göra vad du vill.

Jag var inte med på presskonferensen där Zlatan återigen hånade Olof Lundh men jag har sett honom göra det förut.

Det förvånar mig inte – Zlatan är som han är, alfahanen som alla andra alfahanar önskar att de var.

Jag gillar hans humor, den glimten i ögat han har.

Men jag avskyr när det går över till mobbning av spelare, motståndare eller journalister.

Det är inte värdig en landslagskapten.

Men det som förvånar mig mest är att det Svenska Fotbollsförbundet inte har satt stopp för mobbningen av en av Sveriges mest framträdande fotbollsjournalister.

Jag känner inte Olof särskilt väl (inte Zlatan heller för den delen) men även om jag tyckte väldigt illa om honom så finns det ingen som helst anledning att acceptera att han behandlas så.

Men idag gjorde Zlatan det och SvFF satt bredvid och sa inget.

Varför? Jo, därför att, som alla andra vars tystnad låter mobbningen fortgå i varje skola, ort och arbetsplats i landet, ser de först till sina egna intressen.

Det är lättare att vara tyst, och låta offret bli mobbad, än att visa stake och säga ifrån.

Det är för jobbigt att ta striden med Zlatan.

Det är för känsligt – han kanske tar det illa upp och slutar spela i landslaget.

Det är något förbundet knappast har råd med.

Och det är ju något som ingen i förbundet – inte ens Erik Hamrén – har visat sig vara mogen för hittills.

Zlatan styr och ställer, högsta hönset på Sveriges största offentliga fritidsgård.

Gång efter annan har det Svenska Fotbollsförbundet visat sig vara bristfälligt i allt från genusfrågor till mångfaldsarbete.

I ett land i ständig förändring står gubbarna i kostymerna kvar med samma värderingar och verktyg som de har haft i ett sekel.

Men trots att SvFF stoppar huvudet i sanden närmar sig den Zlatanlösa framtiden  – han sa ju det själv under presskonferensen idag.

Och när den väl är framme är det för sent att börja prata om nya värderingar och respekt och allas lika värde igen.

Jag kan inte stötta det men på ett sätt kan jag förstå varför SvFF inte tar diskussionen med Zlatan om mobbning.

Men om inte ni vågar ta upp diskussionen med honom, gör oss åtminstone en tjänst.

Om ni ska fortsätta blunda inför det han gör, snälla sluta spela matcher på Friends Arena, eller byt namnet på nationalarenan helt och hållet.

Ingen – och framförallt inte ungar som går till skolan eller fotbollsträning varje dag med ont i magen – pallar längre med ironin.

En arena vars namn kommer från en anti-mobbningsorganisation har blivit en katedral till en Zlatan som öppet mobbar folk inom folksporten fotboll.

Är det så ni vill ha det, SvFF?

Att göra skillnad är inte jämställt, SvFF

Är på semester men följde ivrigt de svenska tjejernas jakt på EM-guld på Twitter.

Oerhört glädjande och imponerande att de slog Spanien i finalen och att Sverige numera har två svenska ungdomslandslag som är europamästare samtidigt.

Dock är det jävligt förargelseväckande att tjejerna får snällt åka hem från Arlanda utan att firas på Kungsträdgården. Det som är rätt för ett U21-lag som vinner EM-guld är rätt för F19-lag som vinner detsamma. Punkt.

Och trots att de klantar till det i jämställdhetsfrågan gång efter annan har Svenska Fotbollsförbundet uppenbarligen inte lärt sig någonting.

Killarna får allt, tjejerna inget.

– Vi gör alltså då en skillnad mellan lagen hur vi tar hem dem, säger Håkan Sjöstrand på SvFF, och någonstans sitter en kommunikationsmedarbetare med huvudet i händerna redan då.

Bara i den mening är problemet uppenbart – i ett jämställt förbund ska man inte göra skillnad alls.

Jag vet att det finns olika klasser i representationslag, men för en gångs skull hade det inte varit trevligt med en plan som faktiskt visade lite jämställdhetstänk?

Överdrivet, kan man tycka, men har man gjort så oerhört många självmål i frågan som SvFF har gjort kan man börja med att hålla stolpen och inte släppa in något så här enkelt.

Bättre att krydda till det för mycket än att stå och försöka koka soppa på en spik när tösarna slår sönder nidbilderna och faktiskt vinner.

Man kan till exempel börja med att boka ett flygplan för att ta hem ett eventuellt mästarlag – precis som John Guidetti och Alex och Patrik och grabbarna fick.

Gå inte och fumla runt nu när det redan är avgjort. Vinner de inte? Ja, då avbokar man planet. Svårare än så är det inte.

Och passa på och snacka med Stockholms stad och boka Kungsträdgården också – även om inte en kotte sedan dyker upp så är det värt det för att visa laget samma respekt som grabbarna fick av förbundet (och för den delen statsministern).

Är man rädd för att ingen skulle komma? Var inte det, det är inte ert problem.

Man bjuder in till fest, sedan är det upp till de inbjudna – den svenska sportpubliken – att välja om de vill fira tjejerna på samma sätt.

Och det är en hel del fotbollsfans, tjejer som killar, i Stockholmstrakten, som skulle dyka upp för att hedra dem. Om det skulle vara lika många eller fler än killarna spelar ingen roll – det är ingen tävling, det har de redan vunnit ju.

När man jobbar med sportjournalistik i norden är sommaren en tid med hög arbetsbelastning, och jag tar sällan semester. Men i år har jag gjort det och mycket tid har gått åt till att diskutera fotboll med min åttaåring.

Hon har blivit väldigt intresserade av spelet sista tiden. Vi bor i Kista där tanken är inte sällan att tjejer spelar basket och killar fotboll, men hon ger sig inte.

Hon följer AIK och i synnerhet famlijevännen Henok Goitoms karriär. Hon har varit på träningsanläggningen och träffat spelarna. Trots att hon pratar engelska hemma har hon än så långe inte vågat ställa sina frågor till Kenny Pavey och Dickson Etuhu, men den tiden kommer.

Hon lär sig ivrigt allt som sägs om och kring sporten.

Hon vill veta allt om ytor och linjer, om spelförståelse och tillslag, riktningsförändringar och att tänka ett steg före.

Och jag hoppas att jag snart kan förklara för henne att den riktningsförändringen hon och många andra tjejer i hennes ålder vill se har skett och att svensk fotboll värderar båda tjejer och killar lika mycket.

Jag hoppas snart att SvFF börjar tänka ett steg före i sitt jämställdhetsarbete.

För när guldet väl är vunnet är det för sent att börja diskutera dess värde – men det är väldigt lätt att nedgradera det genom att behandla tjejer och killar olika.


The Nazis came for Expressen – but we will not be silenced

Yesterday they came for Expressen.

And I must speak up.

I saw Thomas Mattsson, the newspaper’s editor, a couple of weeks ago.

I was getting out of a taxi to go into their offices and take part in a web TV broadcast about the closing of the transfer window.

He was on his way home, another taxi standing waiting for him, its engine idling.

And as he left, his briefcase swinging loosely as he hurried from the revolving door to the kerb on a chilly night, I thought of how lucky we are to live in a society where, despite the Internet bubbling over with violent threats made against them by extremists. controversial figures like Mattsson do not fel the need for private security.

But on Friday they came for Thomas Mattsson.

And they came for my friends at Expressen.

Many European newspapers would rather not be reminded of their editorial equivocation in the face of Nazism in the 1930s and 1940s, but since 1944 Expressen has made a point of calling it out.

Mattsson is the latest in a long line of editors that has backed his journalists to the hilt as they dragged Nazism into the light.

And in a country where one in eight now vote for a party with its roots in the neo-Nazi movement, the work they do is more important than ever.

It is easy to get lost in the myth of Scandinavia as a peaceful paradise of social democracy – while that ideology has undoubtedly had an enormous effect on societal structures, there have always been those who feel that they have more in common with Hitler than Olof Palme.

Politics is seldom beautiful, but the reaction of Norwegian prime minister Jens Stoltenberg in the wake of Anders Behring Breivik’s murderous rampage in Oslo and Utøya was to call for “more openness, more democracy.”

That moment of political beauty quickly wilted for Stoltenberg when, at the next election, the Norwegian people used their votes to put the far-right, anti-immigrant Fremskrittspartiet – of which Breivik was previously a member – into power.

Freedom of speech – Thomas Matsson (Expressen) and Jan Helin (Aftonbladet) hold up a t-shirt calling for the freeing of Swedish-Eritrean journalist Dawit Isaak

The powerful surge in support for racist parties in Scandinavia makes the work of Mattsson and his main competitor Jan Helin at Aftonbladet all the more important.

Helin’s newspaper spent much of the week exposing public figures who spread hatred on the Internet via the country’s most popular forum Flashback. 

Over at Expressen Mattsson’s scribes were busy documenting the Swedish Resistance Movement (Svenska Motståndsrörelsen), many of whom have been convicted after attacking an anti-racist demonstration in Kärrtorp.

It was a bonanza week for lovers of in-depth reporting, but the latter’s work was ultimately more interesting, exposing the Nazis for what they are; far from being the “master race”, they are a collection of conspiracy theorists, Holocaust deniers, violent petty criminals and thugs, as evidenced by their reaction to Expressen’s reporting.

On Friday, three men connected to the Swedish Resistance Movement were arrested close to the Expressen offices, on suspicion of making threats against a group.

This was later expanded to include preparation to commit aggravated assault.

In short, the police believe that they were preparing to attack Expressen employees.

In my years of reporting in Scandinavia, I have gotten to know many of their reporters well, as well as reporters from many of the country’s media outlets.

I have stood in front of a camera with Axel on countless occasions, and waited in the sunshine at the bottom of an Olympic ski slope with Oscar.

I have played football against Robert Pires in Kiev with “Disco” Danne, and scouted bizarre photo locations in Dublin with Carl and Petter.

I have pitched reportage and program ideas of wildly varying quality to Anders and Daniel.

I have stood with Daniel S in mixed zones all over Sweden and talked about “The Shield.”

And outside the D4 hotel in Dublin we convinced Niall Quinn to photo-bomb our live reporting from Landsdown Road.

I have contributed to Expressen’s reporting from the Husby riots, appearing with Niklas on their Prime Time show.

Some are colleagues. Many are friends.

And I will report with them and for them again, on sport, news, politics, on Nazism, Islamism, emigration, immigration and everything in between.

Because I will not be silenced.

And Expressen will not be silenced.

And nor will the rest of the journalists working hard to fulfil the democratic duty of the Third Estate.

There are undoubtedly journalists living in fear this morning, but the only fear I have is of living in a society where Nazis can go unquestioned and reporters can be silenced by their threats or their violence.

Yesterday, the Nazis came for Thomas Mattsson and my friends at Expressen.

In fact, they came for all journalists who would hold them to account.

But we stand together.

And we will not be silenced.



How Samhain lit up the dark for Swedish suicide charity

I’ve previously written for the Irish Times about the Samhain Celtic Festival in Stockholm and how it showcases the powerful array of talent in the Irish diaspora, combining it with a worthy cause.

What I probably haven’t written enough about is the effect that it can have on the wider community here.

This year, Galway native Brendan Grehan took Samhain a step further, but when he suggested to me that the recipient charity for 2014 was to be Suicide Zero, an organisation working to prevent suicide in Sweden, neither of us had any idea how far the ripples might reach.

Brendan, from Ballinasloe via Australia to Hässelby in Stockholm, has had his own struggles.

Brendan Grehan, organiser of Samhain 2014

An immensely talented young man, he has had to deal with the passing of his parents and the drudgery of demanding day jobs as tries to create a future for himself in a world where he often felt – and sometimes still feels – very alone.

But Brendan has music, in his mind and his blood and his soul, and it keeps him going. It helps him chase away the demons, and he made up his mind to help others find the same joy in it by sharing its benefits with those in a similar position.

The festival was started by the brilliant Brian Burns a few years back, going from strength to strength.

Wicklow man Brian passed on much of the responsibility for organising the 2014 version to Brendan.

One of those people is Eva, whose daughter Helena took her own life in January 2013, aged 21.

Brian Burns, founder of the Samhain Celtic Festival

In the blog post below, kindly reproduced from the Suicide Zero web site, she describes how she felt when Brendan stretched out the hand of friendship in his new community.

By some remarkable coincidence, the last trip Eva’s Helena made abroad was to our island, and , it was to Eva that Brendan spoke when he was looking for a charity to donate the Samhain proceeds to.

I have no religious faith at all, but in a way it’s hard not to see the invisible hand of the old Celtic god Taliesin – god of the bards, the poets, and of wisdom and knowledge – in what follows.

But the gods don’t solve our problems.

The gods don’t put their arms around our shoulders when we need help and support, treatment or just company.

The only ones that can do that are the people we meet every day – our family, our friends, our neighbours, and the services available to us when we our strength runs out.

The ones who can do that are people like Suicide Zero and Brendan, who, having has such help at various times himself, now helps others by being a bright, shining light in the darkness.

Isn’t that just awesome?

By Eva Wedberg

Eva Wedberg of Suicide Zero

“HELENA! Helena !!

Do you know what happened today?

I spoke to an Irish guy on the phone.

He plays in a band that wants to donate the proceeds from a gig to Suicide Zero and he called me up to get the account number where the money can be deposited.

We talked for a while. I was of course curious as to why the band chose to support Suicide Zero.

Many who wish to support the association have in some way been affected by suicide and mental illness.

This was the case with him too, so we talked for a while about it.

In English, Helena.

You would have been proud of me.

I just had to tell him that it meant so much extra for me to work with the Irish.

About how you were fascinated by Ireland.

I told him about your trip to Dublin in the fall of 2012, your last trip abroad. About the key rings with Irish motifs that you bought as gifts to daddy and I.

Finally I told him about the song Galway Girl, that you had as an alarm on your phone when you woke up in the mornings. The one where they sing about the girl whose “hair is black and her eyes are blue” – just like you.

The first song on my “Helena List” on Spotify.

I asked if he knew the song “Galway Girl”.

And can you imagine? The guy was from Galway.

So Helena: I’ve talked to a person who comes from Galway!

Isn’t that just awesome?! Are you jealous?



I was talking to an Irishman other day and we were just talking about what I wrote above. I have been so frustrated.

This was really something I wanted to tell Helena – to pick up the phone, and call and say: “You’ll never guess what happened today.”

I have been deceived by my subconscious; I seriously thought about how I could get the message to her.

Facebook, phone, letter, smoke signals, Morse?

There must be a way. I have to tell you – she will think it’s so funny. Or else she’d say something like: “Mum dearest, isn’t it time that you got a life?”

This happens sometimes.

Things I must tell Helena.

Things that I associate specifically with her, memories we have together, shared jokes.

Or things that only she can understand.

And I get so frustrated. You know that feeling – “I can’t wait till I can tell you about this or that”. One longs to see that person’s face.

To talk and to vent a while, laughing.

That feeling comes around about Helena, too, and I have to get it out somehow.

I’ve previously written that I talk to her anyway. And sometimes I write letters.

And just that I am writing about here.

The paradox is that much of what I want to tell you about is precisely because she does not exist.

As a result of the fact that I’ve lost her, part of my life has taken a different direction. I have met many dedicated and fantastic people after Helena.

I would tell her about all these people, if I could.

I realise that it is difficult to get the message to Helena as I would like, so I’m writing this instead.

I wasn’t the only one who knew how much Helena loved Galway Girl. She saw the movie PS I Love You many times, not least because Gerald Butler – “the hottest in the world,” according to her – sang the song in the film.

So to Helena’s friends and to you, dear reader – I’ve talked to a guy from Galway!!

Isn’t that just awesome?