Archive for Swedish Life

Vila i frid, krigaren Klas

Klas Ingesson, 1968 – 2014.

Sommaren 1994 var en bra sommar.

Jag fick en dejt i Dublin med en svensk barnflicka och en månad senare blev jag kär i svensk fotboll på köpet.

Båda förhållanden är lika starka nu som de var den sommaren de först började.

Fotbollsfeber rådde på Irland den sommaren och vi hade kvalificerat oss återigen för VM.

Det hade också Sverige och min nya flickvän försökte lära mig att uttala de svenska stjärnornas namn på ett korrekt sätt. Jag misslyckades för det mesta.

Men det gjorde inte Sverige. Runt om i världen pratades det om Dahlin och Andersson och Brolin, och Henrik Larsson, vår blivande hjälte i Celtic som de flesta irländare hejar på, presenterade sig för oss för första gången.

Men vi var många på Irland hade ögonen på en annan kille i det svenska landslaget. Klas Ingesson var blond med fina, raka tänder, men han påminde vi irländare väldigt mycket om oss själva.

En kämpe. En slitvarg. En som går all-in, oavsett vinden, värmen eller motstånd. En man som aldrig var besegrade på plan – men ibland rann klockan ut och han förlorade ändå.

Vilket är förstås en klyscha.

Klas Ingesson var så mycket mer än så. Man skaffar sig inte en proffskarriär i Belgien, Holland och framförallt Italien utan att kunna ett eller ett annat om fotboll också.

Ingessons spelförståelse och enkla spelsätt fick många att göra bedömningen att han var inget speciellt men det är omöjligt att tänka sig 94-laget utan honom. Han var väldigt speciell.

Han gav sitt lag hjärta, hjärna och lungor för att komplettera dess skicklighet och kreativitet.

Tjugo år senare var jag på väg för att täcka VM i Brasilien och det var dags för lite nostalgi.

Jag messade Klas, numera tränare i Elfsborg, i början på juni för att få till en intervju med honom om den härliga sommaren 1994.

Svaret som kom tillbaka fick mig att må illa.

Klas mådde inte bra. Cancern var tillbaka. Krigaren tvingades in i batalj en gång till.

- Jag skulle gärna ställa upp men jag är inte 100% efter operationen. Så om du kunde vänta till måndag tisdag nästa vecka så får jag en vecka till på mig. Mvh Klas, led meddelandet.

Det blev aldrig någon intervju.

Jag messade någon gång till från Brasilien och sedan låt jag den ligga.

Jag ville inte jaga en kille som gärna ville ställa upp men som behövde all energi för att bekämpa sin sjukdom.

Idag tog kampen slut.

Jag vägrar säga att Klas förlorade kampen mot cancer – cancer förtjänar inte en seger över en krigare som Klas.

Cancer kan ta de vi älskar ifrån oss men den får aldrig vinna.

I fallet Ingesson konstaterar jag istället att precis som i semifinalen mot Brasilien tog tiden slut innan Klas hann rätta till det.

Vila i frid, krigaren Klas Ingesson.

Sommaren 1994 och dig kommer jag aldrig att glömma.

Ode To A Herring Sandwich

Those outside of Sweden are often spared the joy of hearing the views of the members of the Sweden Democrats, but now that one of them has been elected deputy speaker of the Swedish Riksdag it is in both the wider public interest and in keeping with this blog’s intent to share thoughts on political communication to reproduce some of their more remarkable public utterances. 

So to mark the ascension of Björn Söder to the position of deputy speaker, I have translated a blog post from the original Swedish that apparently has since been deleted. 

Söder, a senior member of the Sweden Democrat party started by neo-Nazis among others in 1988, is a man of strong views – among them that homosexuality is an aberration and that Islam is the single greatest threat to Western civilisation.

His politics could accurately be described as the kind of cultural conservatism beloved of the likes of Anders Behring Breivik and UKIP. 

In this post, Söder proclaims his love for Swedish culture through the medium of a herring sandwich at the Malmö festival, before deploring the “dark clouds” of multiculturalism. 

Björn Söder – likes herring. Dislikes gays.

The sun shone and spread its pleasant rays over my shoulders. Though it was half past seven on a Wednesday night it felt like the heat had finally arrived.

It was, after all, one of the first warm evenings, even though it was in the month of August.

The train was already in the station. Everywhere there were people walking and running who were on their way to Malmö to take part in the festival. Along with my girlfriend and some friends, I got on the train.

Outside the Scania countryside passed by.

Wonderful.

Farms and houses looked like palaces and temples of the Swedish summer heat. The trees and fields appeared one after the other and stood in contrast to the clear blue sky.

Feeling a part of that environment felt wonderful.  My thoughts began to turn to my ancestors, who along with others had worked hard to create such a heavenly realm like this.

I could feel a little pride swell in me. A pride in being Swedish. To have been born Swedish. Of having ancestors who built Sweden.

My thoughts were interrupted. The train slowed down at Malmö Central Station. We got out of the train and walked towards the city center.

There was life everywhere. People went back and forth across the streets and the cars had trouble getting around. We were met by people from some company that was about to the dragon boat competition.

They sang and whistled and the people in front of them moved out of the way to avoid being trampled upon. We followed in their wake – this way we avoided the throng of others, and were on our way to watch the competition.

It was now eight o’clock and my stomach began to rumble for food. During festivals usually it’s not a problem finding something to eat, and it wasn’t a problem this time either – if you want to eat something exotic and foreign, of course.

Everywhere there were foreign food. Latin food, tacos, busesca, falafel, Indian delicacies, Thai dishes, Nigerian specialties, kebab and more.

But where was the Swedish food? Is the traditional Swedish cooking so bad and boring that no one wants it? I searched frantically.

I had decided that if I could not find anything Swedish to eat then my stomach would have to put up with being hungry.

Suddenly. I saw a small light in the otherwise dark surroundings. “Herring Sandwiches” was written on the sign. I walked up with urgent steps. Past all the food stalls that smelled of garlic.

I felt a joy. The joy of that there was still Swedish food to be had. I threw down a twenty-crown note for my sandwich.

I received it and felt the wonderful smell of herring. Well worth the price, I let the sandwich disappear down my gullet, and a few moments later felt the satisfaction in my stomach.

Surely there is one and two other bright spots here at the festival, I thought, and proceeded to saunter.

After looking around for about another hour, we decided to head for home. You could feel the air getting slightly cooler and damper now that the sun had gone down.

We went over to Gustav Adolf Square. Outside McDonald’s, dark clouds gathered. By all accounts, it was probably a meeting place, or rather, a haunt for all the world’s different peoples – except the Swedes, of course.

Where the Swedes were gone I do not know. Then we crossed the square and went into a pedestrian area, and it was clear to me that the Swedes had fled the field.

Everywhere there were big black clouds in the otherwise clear night. The sound of the South American and Indian music mixed with languages from around the world, and the feeling that you were in a land far, far away grew.

Nowhere was there a bright cloud to be seen. The dark clouds hung everywhere.

My stomach was turning upside down and the tears started running down my cheeks. The pride in being Swedish that I had felt earlier in the evening had now given way to a hate inside.

Not a hatred of the people who were there, but a hatred of the decision-makers who caused it as my eyes now beheld. These decision-makers had not shown my ancestors any respect.

They had not taken any account of what the Swedish people – including me – thought. They had done what they wanted. They wanted to create a multicultural society.

With the tears on my cheeks, I hurried past through the darkness along with the others.

The evening had now changed from a warm, bright summer evening to a cold and dark night.

We got on the train to go home. The train was full of people. Many others had apparently also planned to go home.

I understand them.

Välkommen till förorten, där vi fortfarande är “dom”

Peter Kadhammar skrev något i Aftonbladet idag som fick många att reagera.

Inte jag. Jag är van. Jag bara suckar.

Men jag tänkte påpeka några saker om vi-och-dem reportaget han skrev efter att ha hängt på torget med en röstfiskande minister i kanske en kvart.

Jag bor i Kista. Jag för inte Husbys talan.

Men jag vistas där så gott som dagligen på simhallen, på baskethallen, på fotbollsplaner, i skolor, på frisören.

De första – och viktigaste – att påpeka är att Husby känns inte alls som “Mellanöstern eller Nordafrika.”

Med ICA-butiken, T-banastationen, biblioteket och pizzahaket känns det påfallande likt – Sverige, konstigt nog.

(Det kanske hade sett ännu mer svenskt ut hade så många verksamheter inte stängts ned och flyttats till andra orter men det är en annan fråga.)

Känns Husby som ett annat land kan det väl bero på vad du har för förväntningar när du kom dit.

Det kan bero på att du ser hudfärgen först och inte läraren, eleven, taxichaffisen, sjuksköterskan eller lagerarbetaren.

(Och förresten – Nordafrika? Somalia, Eritrea och Etiopien, där en hel del Husbybor har sina rötter, ligger i Östafrika. Men låt aldrig fakta komma i vägen för en snappy mening.)

Lite längre bort på Ärvinge bollplan i Kista eller på vår älskade Kvarnbacka BP känns det inte heller som något annat land.

Även om vi drömmar om Camp Nou och Bernabeu är det här samma miljö som fostrade flera stjärnor i Allsvenskan innan de gick vidare till Premier League, Serie A och La Liga.

Här drömmar vi om att vara som Zlatan och Henok och Robin Quaison.

Här drömmer vi om att spela i det svenska landslaget, några stationer bort i Solna.

Och när vi träffas och lirar med Kista Galaxy tänker vi inte “jag är irländare, jag är iranier eller kurd eller eritrean eller serb eller norrman.”

Vi tänker bara “vi är ett fotbollslag.”

Här tittar vi inte över axeln och ser om vi uppfyller normen för en svensk idrottsförening.

Vi går inte omkring och tänker till oss själva: “Är jag integrerad nu? Är vi  tillräckligt integrerade? Slutar de döma oss nu?”

Vi bara kör.

Och uppe på Husbys bibliotek på onsdagar när det är läxhjälp (ett projekt Galaxy startade, utan någon hjälp från vare sig media eller ministrar) tittar vi inte på personalen eller ungarna och tänker “hon har blond hår, och de svarthåriga är bakom väggen,” saker som Peter märkt när han var på besök.

Istället lyssnar vi på ungdomarna och ser till att ge dem den hjälp vi kan med läxorna. Oavsett bakgrund.

På läxhjälpen finns det tjejer i slöja och killar i mjukisbyxor som kommer från plugget eller basket, fotbollsproffs och finansnissar som är bra på matte och företagare och annat folk som är bra på språk.

Alla hjälps åt. Ingen frågar vart du kommer ifrån. Ingen bryr sig om ditt hår är blond eller svart.

Och det är egentligen det som är grejen, Peter.

Kom du till Husby för att hitta den perfekta bilden av segregationen i Stockholm så kom du till fel plats.

För vi är så integrerade och sammanflätade med varandra som vi bara kan bli, oavsett om vi vill det eller inte.

Vi är grannar, lagkamrater, vi har barn som går i samma skolor, vi tar samma t-bana in till stan.

Det kanske är därför alla andra – i tidningarna, i stadsdelsnämnden, i riksdagen – vill se oss som segregerade.

För att se förorterna som de är går ju inte. Rädslan för en samlad styrka i Stockholms utkanter accepterar inte bilden av en förort enad i sitt utanförskap – då skulle det krävas större åtgärder för att det skulle spridas till resten av samhället.

För det krävs resurser, samtal, uppoffringar.

Och i det fallet är det lättare att ge intrycket att vi fortfarande är “dom” och strunta vidare i de riktiga problemen som förorterna har.

 

Fem frågor svenska journalister bör ställa om Husby

Åtta polisbilar vid Trondheimsgatan i Husby, där en (!) man greps misstänkt för rattfylleri och olovlig körning.

Hej alla glada journalistkollegor!

Hoppas ni hade det jätteroligt på valvakorna i Stockholm i söndags!

Medan ni var och provade på snittarna blev det faktiskt lite nyheter här i förorterna också.

Det var ju inte så mycket – många rapporterade om “våldsamt upplopp” och sådant men hade flera kanske varit på plats istället för på olika fina hotell och festvåningar i stan så hade ni sett det själva.

Det var nämligen inga våldsamma upplopp.

Inte från Husbyborna i alla fall. Inte den här gången.

Men som många nyhetshändelser så skapade det en del frågor som samhället – och med det menar jag folk som inte bor på Kungsholmen, Söder eller i Nacka – fortfarande behöver svar på.

Har ni tid den här veckan så kan ni kanske ställa dem – numret till polisens talesperson har ni väl.

1. Polisen säger i deras rapport att den unge mannen som senare greps “kunde misstänkas vara påverkad” - men hur gjordes den bedömningen?

Sa polisen det bara för att ha en anledning att stoppa honom? Spelade den unge mannens hudfärg någon roll i bedömningen av misstänkt rattfylleri?

2. Polisen sa att den misstänkte gjorde motstånd när han skulle gripas – men alla vittnen på plats som jag och flera andra pratade med sa att han inte gjorde någonting alls. Vem talar sanningen?

3. Varför drog en polis sitt tjänstevapen? Är det praxis när man ska kontrollera någon för rattfylleri?

4. I rapporten står det att det “kastades stenar mot dem (polisen) från en gångbro” – men i de videoinspleningar som finns så varken syns eller hörs det någon stenkastning.

Inte heller reagerar varken polisen eller folkmassan på ett sätt som skulle styrka det påståendet – så varför sägs det?

5. Polisen sa också på söndag att flaskor hade kastats – men när jag anlänt till platsen och tog bilden ovan fanns det varken plastflaskor eller glassplitter på marken. De polishundpatruller på plats verkade inte ha några problem med glassplitter heller.

I videoklippen varken syns eller hörs glasflaskor som krossas, vilket de ju gör när de kastas. Städade polisen upp direkt efter att den misstänkte fördes bort, eller hur gick det till? Kastades det några flaskor överhuvudtaget, eller kan det vara så att man måste motivera varningsskottet på något sätt?

Jag sticker inte under stolen med att jag inte gillar att rapportera från Husby. Jag känner för mycket folk i Kista och Husby, jag bor och spelar fotboll här och min opartiskhet skulle ifrågasättas – med all rätt, om händelserna ska granskas på ett korrekt sätt.

Men i de frågorna jag ställer ovan hittar ni inga av mina värderingar – det är bara frågor som jag själv hade ställt för att etablera sanningen om det här hade hänt i en annan förort.

Ett år efter kravallerna – som startades efter att polisen gav ut felaktig information om en dödsskjutning – befann vi oss i samma situation igen. Polisen gjorde ett ingripande som bedömdes av många som övervåld. Informationen som följde från polisens sida verkar vara minst sagt bristfällig.

Så det är inte för sent för er att börja ställa dessa frågor.

Men mitt tips är att inte vänta för länge.

Dags för media att granska sig själva över Husby

Snart i en e-bok store nära dig.

Just nu skriver jag febrilt för att få klart en e-bok om Kista Galaxy som kommer ut på måndag – ett år på dagen sedan kravallerna startade en station bort från mig på blåa linjen.

Boken täcker säsongen 2013 och såklart täcks också kravallerna. Det var en stor händelse som påverkade orten och laget väldigt mycket.

Jag var en av de första journalisterna – kanske den enda – på plats i Husby på söndagen strax efter allt började.

Det är därför jag blir förvånade att nu, ett år senare, görs samma misstag i rapportering kring Husby, senast igår i Uppdrag Granskning.

Jag skickade faktiskt material i form av bilder och video jag hade till programteamet och erbjöd att hjälpa till. Jag skickade också en länk till en bloggpost där jag förklarar mina invändningar mot den journalistiken som skedde i Husby i samband med upploppen.

Materialet togs emot men jag hörde ingenting.

Trots att jag bor i Kista, trots att jag spelar fotboll och är med i ledarstaben i Galaxy, trots att jag vistas i någon av sporthallarna där varje dag, trots att jag är journalist så var jag helt ointressant.

Programmet sänds igår kväll.

Jag är inte besviken att jag inte var med. Men jag ifrågasätter varför Husbybornas sida fick så lite utrymme i programmet.

Istället fick vi återigen höra polisens sida – visserligen med viss nya fakta – och att Megafonen låg bakom allting.

Ta det sista först – det presenterades inget bevis för att Megafonen hade något som helst att göra med kravallerna. Noll.

Och varför presenterades inte detta bevis?

Därför att det finns inte. Tro mig, jag har letat.

I Husby hörs den tesen endast från politiker och polisen som själva har haft en hand i att skapa det kaos som rådde på gatan för ett år sedan.

På gatan gillar de flesta idén med Megafonen, men det finns ingen som är beredd att gå ut och göra upplopp i deras namn.

Men det hade journalisterna vetat om de hade spenderat tid i Husby och lärt känna de som bor där, vilket de drar sig för.

Det är lättare att sätta upp en “vi-och-dem” och sen när “dem” inte medverkar kan de anklagas hejvilt för allt möjligt.

Ska man verkligen granska varför något har hänt så måste man hitta lösningar även om vissa nyckelpersoner inte ställer upp på intervju.

Man kan börja med att fråga sig varför de inte vill medverka – kan det vara så att de har noll förtroende för en journalistkår som lämnade Husby för ett år sedan men nu är tillbaka som ett brev på posten när det negativa ska tas upp igen?

Kan det vara så att deras engagemang i allt ifrån läxhjälp till utbytardagar för oönskade julklappar helt ignoreras till förmån för obekräftade rykten från hemliga rapporter?

Jag reagerade också på bildmaterialet som används. På söndagen var det mest från mobilkameror och polisens egna kameror – kanske solklart eftersom ingen videojournalist var på plats.

Men resten av dagarna var de det, och det verkar som en hel del av materialet filmades från bakom polisens linjer. Tvungna att välja och kanske påverkade av sin egen rapportering valde journalisterna polisens sida, där det kändes tryggt.

Jag var i London förra veckan på ännu en säkerhetskurs där ämnen som kidnappning och kravaller upptogs.

Det praktiska med allt från hur man släcker elden från en bensinbomb som träffar en till vad man ska göra om man blir tagen som gisslan i Syrien avhandlades.

Bland journalisterna i kaffepausen kom ämnet upp – i ett upplopp, när det börjar spara ur, vilken sida välja du?

Mitt svar kom reflexmässigt och det var exakt likadant som i Husby för ett år sedan.

Jag väljer alltid att rapportera från motsatta sidan från polisen.

Inte för att jag ogillar polisen, eller för att jag stödjer de som gör upplopp – jag är journalist, jag har inga egna åsikter när det kommer till rapportering.

Nej, jag väljer den andra sidan därför att polisens sida kommer fram oavsett vart jag ställer mig – men det gör inte den andra sidan, i detta fall Husbybornas.

Och om inget annat så är gårdagens Uppdrag Granskning ett ytterligare bevis att det är så än idag, ett år senare, vad det gäller Husby. Polisens sida kom fram.

Så innan ettårsfrosseriet för kravallerna drar igång – media, granska er själva först och främst.

“Ensam En Stjärna – ett år av kvadraten, kravaller och kärlek med Kista Galaxy” publiceras nu på måndag. 

Så mycket mer än bara fotboll

“Kista? Hur FAN kan du flytta till Kista? Det är ju stök där hela tiden!”

“Sen har du Husby precis bredvid – har du bil? Den kommer inte att vara kvar länge vettu, bilar bränns ju hela tiden där.

“Det är fan livsfarligt.”

2002 när vi skulle köpa var första lägenhet fick jag höra sådana åsikter många gånger om, allt som oftast från folk som aldrig ens hittat ned till t-banans blåa linje.

De stoppade mig inte från att köpa och än idag bor jag kvar i 164, men ärligt?

Det påverkade lite grann.

I början var jag en smula orolig för att gå på en turnering som “Vem Äger Förorten” eller minnesturneringen för de unga fotbollsspelarna i området som hade gått bort för tidigt.

Jag ville inte riktigt ta med mig kameran eller bilen dit men vet du vad? Tar jag grejerna till Östermalms IP så tar jag dem till Ärvinge. Punkt slut.

Jag måste lita på folk – det är upp till dem om de vill leva upp till fördomen eller inte.

På sådana turneringar är det rappa käft som gäller, mycket testosteron, mycket prestige. Det var roligt men rörigt.

Och jag? Jag var den vita outsidern från Irland som inte riktigt platsade. Vissa tittade på mig och tänkte “socialarbetare”, eller “snut”, eller “svenne-sosse som inte har något annat att göra på lördag”.

Istället för granne och fotbollsfan.

Sanningen är att vi båda hade några fördomar om varandra.

Jag kom över mina genom att inse att det jag hade hört om ungdomar från Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Hallonbergen var fullständigt fel.

Vi hade mer gemensamt än vad vi visste om.

Det var killar från en bakgrund ganska likt det jag hade i Dublin – en tuff ort där kanske alla bodde i rådhus men ingen fan hade det fett.

Jag kom från en ort som aldrig fick nämnas vid nattklubbsdörren eller i jobbansökan.

Vi skämdes inte för det, men att nämna det var som att porta sig själv från nattklubben eller jobbet, så istället sa vi namnet på den finare orten precis bredvid.

Det skämdes vi för.

När man inser hur mycket man har gemensamt glömmer man snabbt bort skillnaderna.

Och kan man snacka fotboll i förorten har man genast ett gemensamt språk.

Så ni som var så sjukt intresserade av bilbränderna i Husby – kom till Spånga IP nu på lördag när “Vem Äger Förorten” äger rum.

Ni som var så rädda för att vistas där som journalister när kravallerna hände – kom ni också. Och ta med kamerorna och bandspelarna.

Kommer ni dit som privatpersoner eller journalister så kommer ni äntligen att få se den verkliga bilden av ungdomen i förorten – ambitiösa, fräcka, kaxiga, skickliga, roliga, välorganiserade, vältaliga, smarta och vänliga.

Som alla ungdomar i Sverige, med andra ord.

Nu på lördag parkerar vi alla vara fördomar så kan vi mötas på plan och på läktaren i fotbollens tecken.

Ingenting kan jämna ut samhället som en boll i storlek fem.

Tjockleken på din plånbok skyddar dig aldrig från att bli tunnlad av en spinkig kille i tunna gympaskor.

På plan är vi alla lika.

Det blir inte vackrare än så.

 

 

 

Dags att prata MED Husby, och inte bara OM det

En bil brinner i Husby, 20:e maj 2013.

Sveriges media är nu på plats i Husby och det är bra – nu är de perfekt placerade för att prata med Husby, och inte bara om det.

Skrev inte ett ord i natt. Få tweets blev det också.

Gjorde en snabb intervju med Expressens livesändning och sen blev bortjagad av ett gäng som trodde att jag var polis.

Jag visste redan innan att det fanns en ganska stor chans att det skulle hända – är man lång, vit, har ryggsäck och cyklar så är det en risk man tar.

När jag dumpade cykeln och kom tillbaka sket jag i mikrofoner och kameror och allt vad det heter. Det kryllades av tidningsfolk, kameror och mikrofoner ändå.

Istället gick jag till Husby Torg med vänner. Jag stannade till och pratade med folk jag kände – vissa som hade varit med och kastat sten, vissa som beklagade hela grejen.

Jag lyssnade med de aktivister i området som försöker gå balansgång mellan de olika grupper i en sjuk instabil situation. Jag såg på när någon tände eld på en bildäck och en sandlåda, vilket drog fram polisen så vi fick springa nedför backen mot Kista. Så gick det i flera timmar.

I natt gick det att prata med alla förutom de mest övertända och upphetsade i Husby, men när jag läser och lyssnar idag ser jag samma sak överallt – polisens talesman. Reinfeldt. Olika politiker och tyckare. Någon enstaka röst från Megafonen.

Nu är alla i Husby, men väldigt få pratar med Husby.

Visst har alla gjort vox pops med tanter och gubbar men de har tyvärr inte så mycket att tillföra.

Och Megafonen har haft presskonferens, men deras kommunikationsstrategi har brustit rejält på två fronter.

För det första ska man vara mycket mer noggrant med språkbruket – även om allting peka på att så är fallet, även om man ha bildbevis och vittnen så ska man aldrig gå så långt så att man anklagar polisen för mord.

Gör du det så får du genast resten av Sverige emot dig och allt du säger efter det kommer att behandlas som otrovärdig hajp.

Sedan att retweeta bilder på brinnande bilar och leta länkar för egna framträdande på Al Jazeera framstås som oseriöst.

Vill man bli tagen på allvar behöver man inte fördöma folk till höger och vänster – men man måste bete sig på ett allvarligt sätt, åtminstone utåt.

Från de diskussioner jag har haft med stenkastare, vänner, bekanter, lagkamrater i Kista Galaxy och aktivister i området så har det kommit fram en otroligt komplex bild av varför kravallerna pågår över huvud taget.

Även om vissa är bara med för adrenalinkicken så är det minoriteten. De allra flesta är riktigt förbannade över en hel del annat som har skett i samhället. De känner sig mindre värda.

Och när polisen gick loss (i deras ögon) och sköt en psykisk sjuk man till döds istället för att gripa honom (och sedan gav ut felaktig information om skjutningen) – ja, då brast det.

Men det ser man inte i tidningen. Man hör inte det heller på radio. Och det gör väl inte resten av Sverige heller.

Det är dags att börja prata med de som är arga, båda de som kastar sten och de som står bredvid.

De som är passivt med i upploppet – de som ser på utan att själva ta till våld men känner sig ändå lika uppgivna och arga som kastarna – är lösningen på lång sikt.

Medan medierna står och filmar och intervjuar polis och politiker så hörde jag en skön diskussion från en välbärgade ort från södra sidan stan. Det skulle vara skrattretande  om det inte var så allvarligt.

-”Och de i Husby då – vad bråkar de om nu då?”

- ”Jag hörde att de har höjt hyrorna där och det är därför alla är upprörda.”

- ”Jaså du. Det finns väl knappast någon som betalar sin egen hyra där i alla fall.”

Det är där vi är just nu i bevakningen.

Det är ett tecken på att kunskapsnivån i Stockholm och i landet är inte särskilt hög.

Och där bär vi som journalister en stor del av ansvaret.

Mot Husby igen då, i en förhoppning på förbättrade retorik from politiker, polis och aktivister, och fördjupande reportage från journalister.

Jag kanske kommer att rapportera lite ikväll, men för det mesta kommer jag att fortsätta lyssna. Det verkar vara det som ger mest i situationen.

This ain’t over yet.

Journalister bevittnar bara en sida av en delad Sverige

I predict a riot…

Söndagskväll var en kväll i Stockholm som visade två sidor av en delad Sverige.

Nationalsången ekade runt Globen och de tusentals på läktaren jublade när Sverige lyfte VM-bucklan i hockey på hemma is.

På väg till tunnelbana var glädjen påtaglig – för en gångs skull pratade främlingar med varandra i Stockholmsnatten.

Sen kom sms:et. ”Det är kaos i Husby.”

Som frilansjournalist är det bara att hoppa in i bilen och åka. Hockeystoryn var över, men natten var fortfarande ung.

Någon minut efter midnatt kom jag till Husby Torg där polis med hundar stod och vaktade butiker med krossade rutor.

Då var det lugnt, men snart såg jag en soptunna omkull på marken. Det var första tecknet jag såg på vad som hade skett.

”Vad hände?” frågade jag en polis i vit kravallhjälm utanför ICA, en gammaldags träbatong vid sin sida.

”Ja minsann, vissa tyckte det var väl kul att bränna bilar, krossa rutor och kasta sten på polisen. Det var väl det.”

Och det var det väl, enligt polisen och – skulle det visa sig – de flesta i svensk media.

Jag gick vidare för att få reda på hur Husbyborna själva uppfattade det.

På vägen stannade jag till och fotade skadegörelsen vid ingången till tunnelbanastationen.

- ”Du där! Vad fotar du för nåt?!”

- ”Glassplitter.”

- ”Du vet att de har bränt bilar, va? Kanske bättre att fota dem istället?”

Runt hörnet nere mot gatan såg jag några vänner som bor mitt i Husby. Jag har en hel del vänner där då jag har bott i Kista i snart elva år och varit involverat med båda de lokala fotbollsklubbarna.

Polisen stod och vaktade bron över gatan. Nedanför stod en utbrand bil bredvid en skylt som hade svartnats av röken.  Stämningen var inte hotfull.

Samma fråga till de som hade samlats – ”vad hände?”

”Det var kaos. Polisen gick till attack med hundar mot kvinnor och barn och allt!”

”Du, jag fick ett slag på armen från en batong. De var som galningar, de slog allt som var i vägen. De skickade hundar också.”

Bara några meter från polisen stod alla och drog sina historier om vad som hade hänt någon timme innan, men stämningen var allt annat än hotfull.

Vi garvade om en kille som hade sprungit bort från polisen. Han sprang vilse i ett skogsparti och kunde inte hitta tillbaka.

Eller om en polis som stormade ned för en liten kulle i centrum med batongen i högsta hugg – som sedan tappade fotfäste och rullade ned som en femåring.

Som journalist hade jag egentligen kommit till platsen för sent. Sådana uppgifter som i upplopsberättelsarna går sällan att bekräfta i efterhand – det är därför man vill alltid se händelseförloppet med sina egna ögon.

Men jag gick ju i all fall ett steg längre än de flesta journalister. Jag var faktiskt på plats och frågade.

Och det jag inte såg någonstans under den timmen jag var där var en annan journalist, eller TV-team, eller fotograf. Varför?

Var de rädda? Trodde de det var ett krigszon? Att deras bilar skulle brännas upp eller deras utrustning förstöras?

”Ingen bryr sig. Ingen vill komma hit,” sa Husbyborna.

Vid den tiden sade polisen att de inte visste vad det var som låg bakom skadegörelsen. Det tog mig ungefär två minuter att få reda på.

En 69-årig man som gick till attack mot polis med en kniv hade skjutits ihjäl i Husby någon vecka tidigare. Husbyborna var upprörda över det som de anser var övervåld, och att deras begäran om en oberoende utredning har möts med tystnad.

När jag gick tillbaka till min bil runt 0100 kollade jag för första gången på Twitter – och där var det. Bland den vanliga vardagsrasismen som verkar vara helt acceptabelt i dagens Sverige såg man ikonerna för de stora mediekoncernen.

”Är ni på plats i #Husby? Kontakta oss!”

Så istället för att åka ut och titta med sina egna ögon hade Sveriges media bestämt sig för att täcka storyn på avstånd.

Jag mejlade några redaktioner men ingen kontaktade mig.

Runt halv tre sa jag meddelade jag på Twitter att jag skulle lägga mig, att ingen i media verkade intresserade av Husby mer än vad polisen hade att säga.

Då ringde det från en kvällstidning. Kritiken på sociala medier hade sparkat igång dem och nu när jag vaknar på morgonen har de gjort en del reportage, men än verkar det som det mesta görs från bakom skrivbordet i centrala Stockholm.

Anledning till att jag känner att jag kan gå fritt och säkert i Husby och i Stockholm med kamerautrustning är att jag har varit där förut. Jag känner folk och har deras tillit. Båda jag och de känner sig trygga.

Dyker du bara upp mitt upp i kravaller omringat av en massa okända och arga ansikten är det klart att du kommer att känna dig hotad.

Men har du varit där innan och visat intresse för dessa områden och de problem de lider av så kommer du istället att få rapportera fritt.

At ha sådana förkunskaper och nätverk kallas för journalistik.

Men de journalistiska resurser lades tydligen vid Globen och fontänen vid Sergels Torg, och inte i natt när det brann i Husby.

Problemet nu är att medierna gick nästan uteslutande på polisens och räddningstjänstens uppgifter.

Det är inte mycket som sägs om övervåldet, eller varför upploppet ägde rum. Genom att sitta på kontoret och låta polisen styra diskussionen så tillåter journalisterna att polisen kontrollerar narrativet.

I bristen på journalister som går ut och vittnar själva så styr de berättelsen. Att det kommer någon form av självrannsakan om anklagelser av övervåld sen är ju inte troligt.

Och nästa gången en bil brinner någonstans i en förort får vi samma onyanserade bild. Det händer när journalister sitter bakom ett skrivbord och inte vågar eller har viljan att gå ut i fältet och rapportera själva.

 

 

 

 

 

 

Sveriges mixade zoner är just det- mixade

Innan och under Sverige-Irlands VM-kval försökte jag vara en god journalistisk kollega – jag hjälpte till med lite uppgifter om de olika lag, hjälpte folk komma i kontakt med varandra, bjöd på de stories jag inte hann med att skriva eller filma eller sälja själv.

Det mesta mottogs varmt – journalister lever på uppgifter, kontakter och idéer. Men ibland blev det inget av en bra idé.

En av dessa var att irländska medierna skulle kanske ta ett snack med några av de svenska kvinnor som följer och täcker landslaget. Den irländska presskåren – tillsynes utan en enda kvinna i ledet – tackade nej genom att ignorare förslaget helt.

Jag nämner det nu då Medierna i P1 igår tog upp ämnet kvinnor i sportjournalistik och varför damfotboll inte täcks i samma utsträckning som herrsporten.

Lyssna: Medierna 20130406 11:03

Sportbladets Robert Laul har fått en del kritik då han har sagt att frågan är uttjatade och att det handlar om nyhetsvärdering. Han menar att i dagsläget får inte damfotboll på klubbnivå större täckning då det är inte så många som är intresserade.

Att då ge den mer täckning i tidningen vore ett politiskt beslut- vi är journalister, inte damfotbollens PR-byrå.

Som frilansare kan jag bara intyga att han har rätt – även om jag politiskt sett hade gärna haft mer täckning för damfotboll så är sanning att om jag väljer att jobba med damfotboll så kan jag inte sälja materialet. Ingen ville ha det.

Med ett kommande EM i Sverige har det aldrig varit lättare att få tag på damfotbollens svenska profiler – Pia Sundhage och Lotta Schelin är tillgängliga för media på ett sätt som Erik Hamrén och Zlatan kommer aldrig att vara.

Båda två har varit fantastisk proffsiga – Pias personlighet tillsammans med det faktum att hennes tid i USA har gjort att hon behärskar engelska på ett sätt som bidrar till fantastiska intervjuer.

Jag har varit på flera olika events med damlandslaget och erbjudit täckning till alla möjliga uppdragsgivare men den bittra sanningen är att jag har inte sålt en enda text, bild eller videosnutt.

Inte ens UEFA – som var ruggigt sugna på lite internationell uppmärksamhet – vill ha videotäckning när biljetterna till Dam-EM släpptes i februari.

Som frilansare måste jag göra en nyhetsvärdering – är det bättre för mg att gå på ett jippo men Sundhage eller att täcka en Elfsborg-match och snacka med Anders Svensson? För det mesta är Pia mer underhållande än Anders men chanserna är större att jag säljer det Anders har att säga.

Vad det gäller antalet kvinnor i journalistkåren ser det bättre ut, om än inte bra.

På mixedzonen på Sveriges herrlandslagsmatcher och i Allsvenskan ser man en hel del kvinnor som arbetar – även om man vill se flera så är det en bra början. Jag kan inte föra deras talan men jag känner att de är respekterade och jag har aldrig sett någon bristande respekt från de manliga kollegorna.

Jag har själv två tjejer på åtta och sex. Båda fotbollen och journalistik har gett mig så mycket i mitt liv och jag hoppas att de delar mitt intresse, på eller utanför planen.

Men det är, som Robert Laul säger, min politiska inställning. Det är inte min uppgift att lösa det men jag kommer ändå med ett förslag.

Vad det gäller täckning av damfotboll kan vara hundra journalister ute på Tyresös hemmamatcher men ändå vill ingen köpa det vi producerar.

Däremot om det var 10,000 åskadare på plats på varje match i Damallsvenskan, och alla skulle köpa tidningen varje dag för att läsa om det, då skulle det se annorlunda ut.

Titta nästa gången du går på ett evenemang – ser du folk på läktaren så är pressboxen sällan tomt. Men om det är glest på läktaren blir det glest i tidningen också.

Så ni som vill se mer damsport i tidningen, rösta med fötterna – köp årskort och ta med familjen på matcherna. Det kommer inte att hända över en natt men så småningom kommer det att ändras.

Min vecka som fri-Lance korrespondent

- Du är i Oslo idag alltså! Fan vad bra! Då vill vi ha cirka åttahundra ord samt ett par bilder över de två dagarna, det går väl bra va?!

- Visst. Vad erbjuder Ni för det?

- Jo du, då blir det då det vanliga frilansgaget då, vilket är femtio pund sammanlagt. Tyvärr kan vi inte täcka några andra kostnader heller.

klick

Det där samtalet hade jag för ett par veckor sedan.

En redaktör i Storbrittanien tyckte alltså att det var OK att jag som frilans skulle åka till en av världens dyraste städer på egen hand och sedan i princip ge honom material för det minsta möjliga pengen.

Jag hade inget annat jobb just då, men jag tackade nej ändå.

Det går inte att jobba som multimedia journalist för de pengarna.

Men kredd ska killen ha – han erbjöd i alla fall något.

Så var inte fallet förra veckan när Lance Armstrong skulle till slut erkänna det vi alla visste – att han hade dopat sig under alla dessa år.

Efter att ha skrivit om det för Aftonbladet i höstas (och fått bra betalt måste det sägas) tänkte jag tipsa övriga medier att jag fanns till hands om de behövde något. Och det gjorde de.

Telefonen ringde het och från tisdag förmiddag till sent fredag kväll blev det ett otroligt flängande i bilen fram och tillbaka.

Det var inte Kobladet från Skitköping heller – det var tunga namn som ringde, ställde frågor, undrade om man hade tid att komma in och prata.

Visst, sa jag. Jobb är jobb, och man går dit det finns.

Jag gick upp 0730 på torsdagen och jobbade rakt igenom till sent på natten på fredagen.

Det kom en del erbjudanden från utlandet också, men den gången tackade jag nej till dessa – svenskarna hade varit ut i god tid, och jag hade inte en minut över till att göra något annat.

Jag ringde runt i princip hela världen för att få reda på vad som sades och gjordes, vem som satt bekväm och vem som var orolig.

Jag pratade cykelsport, dopning, brott, straff, OS och medicinsk historia med allt från journalister och professorer till ex-proffs och cykelfans, allt för att kunna ge läsarna, lyssnarna och tittarna det absolut bästa och senaste information.

Alla var ju otroligt glada. Det spelade ingen roll att jag pratar för fort, jag var fantastiskt – kunnig, påläst, bra analys på situationen. Mer en en gång sades det:

- Men vart har du varit tills nu då? Det här är inte sista gången du sitter här, det där blev ju klockrent.

Jag svarade att jag skulle gärna göra det – hittils har jag jobbat mest på engelska men det kändes helt OK att vara igång på svenska nu efter tretton år i landet.

Det värmde. Ärligt talat var Oslo lite av en frilansbesvikelse men jag räddade ändå läget genom att hitta lite andra vinklar.

Det kändes då bra att vara tillbaka i Stockholm och jobb bara strömmade in.

Men det var ett litet problem. När det väl var över var det bara en – en – av uppdragsgivarna som var beredd att betala för det jobb jag hade gjort.

En har erbjudit en rimlig peng som jag tar tacksamt emot. En annan har erbjudit milersättning som skulle kosta mer för revisorn att bokföra än jag skulle få ut.

En annan har inte erbjudit något alls.

Alla visste ju att frilansjournalistik är mitt yrke – det var så jag presenterades ju. Ingen berättade i förväg att jag skulle jobba gratis.

Att man inte är beredd att betala eller lägger ett skambud är ju en del av vardagen för frilansjournalister nuförtiden.

Men som ovan tacker jag oftast nej om inte jag tror det är värt det och jag har tid och lust. Alla jobbargratis då och då – mer än vi vill, och mer än vi erkänner – men i slutändan om man är proffs så måste man ha betalt för det man gör.

Hur det här kommer att sluta vet jag inte ännu.

Det är klart att i framtiden vill jag tillbaka i rutan och på radion och i tidningarna, och det kan även finnas en chans att jag kan och vill göra det gratis.

Men att jobba fyra dagar för olika svenska uppdragsgivare och bara en erbjuder en rimlig ersättning känns inte hållbart.

Jag får återgå till att skriva på engelska, producera TV och fundera på framtiden.

Jag ångrar inte att jag gjorde det dock – det var jättekul och spännande att vara med i den svenska mediafinrum, och säkert bra för min profil.

Men min profil kan inte ätas, och den går inte att överföra till Tre för att betala den saftiga mobilräkningen som väntar. Min bank har inte mig som kund för min profil. De vill att jag ska betala mitt bostadslån varje månad med något, och det går inte med profilen.

Det går bara med pengar.