Why no-one really cares about Sweden

“Split on criminality and immigrants” – yesterday’s Expressen newspaper talking about what no-one is supposedly allowed to talk about in Sweden.

It’s not about Donald Trump.

It’s not about being the “rape capital of the world”

It’s not about riots in Rinkeby.

No-one cares about Sweden.

No-one cares about facts or statistics.

All they care about is winning the ideological battle over whether or not immigration – particularly Muslim immigration – is a bad thing or not.

I’m not going to bother regurgitating the statistics about why everyone from Donald Trump to Nigel Farage is clearly and empirically wrong about Sweden.

That has been done elsewhere, by the Swedish government among others.

I’m just going to share a few things that I have experienced.

Firstly – you might think so, but this is not new which is drug issues, since the rules of the drug usage differs from one country to another and sometimes it used to be much stricter than the other countries.

For almost three decades the Swedish far right – alleged nationalists and patriots – have in fact been telling anyone who would listen around the world that their country is a shithole.

It’s not a coincidence, or a mistake.

The same pattern has been seen in Norway and Denmark, and ultimately led to Anders Behring Breivik’s murderous rampage – a development brilliantly described by  Norwegian social anthropologist Sindre Bångstad in his book “Anders Breivik And The Rise of Islamophobia”.

This narrative didn’t just appear with Trump’s remarks – it’s been a trope of the far right for years.

Secondly, despite the protests of the far-right pearl-clutchers like spoof “Swedish national security expert” Nils Bildt on Fox News, you CAN talk about immigration, integration, criminality and the related issues.

In fact, for the last ten years or more, as the Sweden Democrats – the party who rose form the ashes of the neo-Nazi movement in 1989 – were given more and more of a platform, people have spoken of little else.

(According to various reports, Mr Bildt left Sweden in 1994 and was reportedly convicted of assaulting a law enforcement officer and public drunkenness by a Virginia court 20 years later and sentenced to a year in prison. A man of the same name was also sued by a credit card company for over $20,000 around the same time, suggesting that Mr Bildt is the same kind of violent criminal deadbeat immigrant he claims is a problem for Western societies).

The front page of yesterday’s Expressen newspaper, one of the country’s biggest tabloids, again featured immigration and integration all over its front page.

In short, that assertion is, like so much else in the debate, rubbish.

And it’s not just the right either – Conservative parties have lurched that direction, but even the supposedly centre-left Social Democrats in both Sweden and Denmark have lurched quickly and clumsily after them.

Thirdly, there are enormous problems in Sweden.

A young man was shot dead at the top of my street last autumn, and a teenage boy suffered a similar fate outside the school where my wife works. His brother was also seriously injured.

A grenade killed a young kid in Malmö, and a photographer was badly beaten in Rinkeby last Monday.

But in almost 18 years here I have never felt unsafe in Sweden – not in Malmö, not at the boxing club in Gothenburg, and certainly not in Stockholm, even during the famous riots in 2013.

Young people from the Stockholm suburbs I live in have problems finishing school and getting jobs. There is violence, there is crime, there are drugs.

This is a European city, with all the attendant social problems that entail.

But the far right – and indeed the Telegraph, the Irish Independent, the Spectator and other people who should know better, will tell you that this is simply because these people are immigrants.

They will tell you to ignore the prevalent socio-economic situations that have applied to first and second-generation immigrants that go back centuries – their place on the bottom rung of society’s ladder, their skills ignored and instead re-classed as cheap labour.

They will not refer to the social experiments that have seen health centres privatised and suburban centres gutted, or that schools allowed to make a profit hoover up kids whose parents hope for a better future for them, and then just warehouse them as state schools are forced to close due to lack of numbers.

They will not tell you about police targets that encourage the convicting of as many young offenders as possible, marking them for life for teenage misdemeanours and effectively shutting them out of the job market, leaving them no choice but to return to a life of crime.

They will not tell you about the dozens of fires at planned asylum centres over the last two years.

Instead they will make it all about race and immigration – and race is only relevant in criminology if you happen to be racist.

The only time race is a factor is when gunmen and murderers like Peter Mangs and “The Laser Man” John Ausonious chose their victims based on the colour of their skin, or when racists decide to set fire to a refugee centre.

After all, Niklas Lindgren, the “Haga Man” – one of Sweden’s most notorious serial rapists – did not commit his crimes because of his Swedish ethnicity.

He did it because he is a rapist.

Make no mistake – no-one cares about Sweden, and soon the international focus will shift back to the wall with Mexico, or expansionism in Ukraine, or whatever.

But no-one cares about facts.

All they care about is winning the ideological battle that says that a comprehensive and welcoming welfare state is in fact a disaster, and that Muslims are evil people intent on destroying Western civilisation.

It is, of course, nonsense.

But to racists, it is very important to be able to define and discuss things in terms of race – and, preferably, in terms of race only.

In allowing the debate to be framed in these terms and by “hearing them out”, mass media are doing exactly what is outlined in Bångstad’s book about Breivik.

(Ironically, the same day as the Sweden Democrats had an op-ed supporting Trump’s remarks published in the Wall Street Journal, one of their MPs was charged with embezzlement – SD parliamentarians are apparently twice as likely to have a criminal record as the average Swede).

They are allowing these ludicrous ideas – such as the idea that Sweden is anything other than an enormously advanced, rich and successful country that at the same time suffers the same social problems as virtually every modern European nation – to gain traction, uncriticised and unopposed.

And if Sweden can be painted in these terms, what hope do places like France and the UK have?

If what has happened in Norway, Denmark and now Sweden is anything to go by, there is no happy ending in sight. These ideas are not going to go away.

Call it fake news, call it propaganda, call it what you like – the ideological battle is currently being won by the far right pretty much everywhere you look.

This is happening, and it’s not going to get better until it gets a whole lot worse, as evidenced with the rise of far-right politics and leaders in the likes of Russia, Poland, Hungary and the United States of America.

Tears over Sweden’s closing of the door as Palme’s ghost looks on

It’s raining here in Malmö. It’s cold and damp and it gets dark early.

But for many of those travelling across Europe to get here, the cold, dark days are only beginning.

Yesterday the Swedish government announced that they are to yet again tighten controls on asylum seekers and those seeking refuge from the violence of Islamic fundamentalists, whom, in the wake of Charlie Hebdo and the Paris attacks, we supposedly all stand united against.

But it is here, in the self-proclaimed “humanitarian superpower” that is Sweden, that the limits of our European sense of solidarity are laid bare.

Perhaps naively, Sweden has continued to accept refugees at an astounding rate, while the rest of Europe coldly looked on.

Complaining of the financial burden of helping men, women and children fleeing from the most appalling violence, the rest of Europe – which had no problem instantly finding billions and billions of euros to bail out banks for the losses caused by their boundless greed – didn’t flinch.

The Swedes lost the humanitarian stand-off.

There would be no compassion.

There would be no solidarity.

There would be no bailout for the victims of the wars they didn’t start.

Instead, there would be closed borders and ID checks and limited rights of residency, more layers of anguish and uncertainty heaped on people who only desire safety and security.

All the while, the “christians” of Europe gear up to hit the shops in an orgy of spending to celebrate the birth of a Middle Eastern man born in a stable his parents found themselves sleeping in because there was no room at the inn.

The irony is utterly lost on them.

Yesterday’s announcement by prime minister Stefan Löfvén and vice premier Åsa Romson was probably one of the hardest political statements either has ever had to make.

A Social Democrat and a Green respectively, it goes against everything that their parties supposedly stand for.

And yet there should be no sympathy for them.

Romson’s tears were genuine, but they help no-one but herself.

True, the costs of 190,000 people coming to this country this year alone are astronomical.

True, the job of integrating them into one of the most segregated societies in Europe will be enormous.

True, it is easier to close the borders rather than to keep fuelling the fire of the opposition racists in the Riksdag – and not just the brownshirts of the Sweden Democrats.

I know it is anathema in modern politics, but sometimes you actually have to stand up for what you believe in, however uncomfortable that might be, rather than simply abandoning your principles at the first sign of hardship.

But this is what Europe now demands.

Syriza’s pleas for economic justice were ignored as they were brow-beaten into neoliberal compliance.

Ireland’s meek acceptance of the pillaging of the resources of its people is another fine example.

Sweden’s desire for social justice were equally ignored, and now they too are forced to tow the line that ensures that the rich stay rich, and the rest are left with their noses pressed against the glass.

Before dawn on Monday morning I found myself walking past the spot where Olof Palme was gunned down by an unknown assassin almost 30 years ago.

The reason many of you reading this recognise his name is because Palme wasn’t afraid to stand up for his principles internationally, famously and publicly taking the Americans to task for the Vietnam War.

His murder remains unsolved due in part to the fact that he had so many enemies – men and women of principle often do.

His ambition was to build a Swedish “people’s home”, a place of safety and security and dignity for all – his own mother arrived in Sweden as a refugee in 1915, so needless to say his vision included them as well.

Like Palme himself, that noble vision is now dead, as conspicuous consumption replaces compassion and sharing and solidarity are abandoned in favour of the European status quo.

Sweden, the Social Democrats and the Greens now face an existential crisis of the kind not seen since Palme’s murder – if it is not to stand up for the weakest in society, then why exist at all?


Can we talk about racism yet, Sweden?

I’ve been here long enough to know confronting things head-on is not the done thing, but it’s already too late.

We need to talk about racism, Sweden.

Not just the big-picture, Jimmie-and-the-bootboys racism of the Sweden Democrats, or the lurch to the right of the not-so-Christian Democrats and the small-l liberals.

We need to talk about the everyday racism that means that we talk about “immigrant suburbs,” and not just suburbs.

We need to talk about the silent racism that leads to “schools with a high percentage of pupils from non-Swedish backgrounds,” and not just schools.

We need to talk, not of immigration, but of integration.

Because the first will happen anyway.

The second is up to us all.

On a day when Ahmed Hassan’s mother spoke of her love for her slain son, and Lavin Eskander’s friends spoke of his love for his job as an assistant at the school in Trollhättan where he was murdered, it’s about time we started talking about racism.

Anton Lundin Pettersson murdered both of them simply because they weren’t white.

It doesn’t get more racist than that.

But it doesn’t stop there.

How this crime is being reported to the world drips with racism – maybe not the aggressive kind that led Pettersson to kill, but racism all the same.

It is the kind of racism that sets the tone and the agenda, and that writes the first – and often the only – draft of history.

The kind of racism that calls him a “lone wolf”, when a brown person would have been called a “terrorist”.

The kind of racism that says he was dressed as Darth Vader, and not as a Nazi stormtrooper.

The kind of racism that fails to mention his military march around the school looking for victims.

It is the kind of racism that makes people in media and politics appeal for calm when they themselves, by their ethnicity, are safe in the knowledge that they are not, and never will be, the target of such attacks.

It is the kind of racism that sees no connection between the burning-down of planned refugee centres, the government’s change of heart in terms of granting temporary rather than permanent asylum, and the murder of schoolchildren.

It’s all connected.

In 2011, Jens Stoltenberg’s memorable answer to Breivik’s terror was “more openness, more democracy.”

But Norway’s answer was to vote him out of power and instead replace him with the “right-wing populist” – or, in simple terms, racists – of Fremskrittspartiet.

In Denmark and Finland, the race towards racism continued untrammelled by Breivik’s bad press. Even Denmark’s Social Democrats tried on the brown shirt, but to no avail, as they desperately tried to cling to power.

And in Sweden it happened too, as Jimmie and his party, born of the neo-Nazi movement, grew inexorably to the point where almost one in five could consider voting for his merry band of besuited fascist thugs.

We have to talk about racism. We have to talk about immigration. We have to talk about fear.

But to do so we have to stop talking about immigrants as threats and start seeing them as people.

We have to challenge the narratives created in the dark belly of the Internet, where hatred germinates out of lies and memes.

Because it is the dehumanising of individuals, the grouping-together so beloved of racists that leads young men to arm themselves with swords and kill based on skin colour.

I live in a multicultural area, but Pettersson would not have stabbed me or my children, simply because we are white.

But he would have stabbed some of my friends and some of my children’s friends, because they are not.

We bear no collective guilt for the actions of Pettersson, but we owe it to those who died to confront the elephant in the the room that is everyday racism – even if it is our own racism.

Because it is that – and not extremism – that makes Sweden one of the world’s most segregated places.


Jämt stolpe ut om fotbollskulturen

Expressens bild av Erik Israelsson som knockades under derbyt mot AIK.

Så var vi där igen – kastade bengaler, uppskjutna avsparkar och “Låt Han Dö”-ramsor, terror i tunnelbanan.

Fotbollen som publiksport har dödförklarats igen – för femtioelfte gången bara den här säsongen.

Men allt fördömande i hela världen kommer inte att påverka beteendet.

Jag var inte på Tele2 igår men jag har varit i situationen många gånger tidigare.

Jag har suttit otåligt många gånger och väntat på avspark under bengalbränningar.

Jag har sett en Stockholmsklubbs firma gå till attack utanför Råsunda.

Jag har sprungit gatlopp med huliganer i Köpenhamn.

Men mig veterligen har ingen av de inblandade slagit upp tidningen dagen därpå och tänkt “Ojsan, det där var ju inte snällt gjort av mig. Dags att vända bladet kanske?”

Många kollegor var snabba att tycka till igår angående AIK-ramsan efter Erik Israelsson föll handlös till marken på Tele2, och det har de förstås rätt att göra.

Problemet är att de som sjunger sådana ramsor bryr sig inte ett skit om vad som skrivs.

Det förstärker snarare deras bild av båda media och fotbollsetablissemanget.

(Och förresten – om du tror att AIK-fans ville att Israelsson skulle dö på riktigt så borde du nog börja med lite självrannsakan innan vi fortsätter den här diskussionen.)

Det hela är absolut inte unikt – jag ser samma mönster i alla konflikter från Nordirland (som Olof Lundh nämner idag i sin blogg) till Husbykravallerna.

Mönstret är enkelt.

I rusning efter fördömandet missar man att ställa den mest väsentliga frågan – varför händer det här i ett förhållandevis fridfullt och välmående land som Sverige?

Jag vet inte säkert men jag misstänker att i likhet med alla konflikter handlar det om makt och maktlöshet.

Och det är rätt uppenbart att svenska fotbollsfans känner sig maktlösa.

De känner sig maktlösa inför en modern fotboll som handlar om pengar och inte tillhörighet.

De känner sig maktlösa inför en poliskår som har lätt att ta till övervåld bara för att man är fotbollssupporter.

De känner sig maktlösa inför en massmedia som bestämmer debattens villkor och ramar utan att de själva kan eller får bidra.

Män – och den överväldigande majoriteten av de inblandade är ju män – som känner sig för det mesta maktlösa i samhället har ett revir kvar, och det är fotbollsläktaren.

Där kan de ha sina maktstrukturer och få utlopp för sina upphetsade och våldsamma känslor.

Där kan de bete sig på ett sätt som inte går någon annan stans i Sverige i en folkmassa som vill göra likadant.

Där kan de uttrycka sin förakt mot ett fotbollsetablissemang och en media som i sin tur föraktar dem.

Gör de rätt att göra det i ett demokratiskt samhälle?

Är det OK att utsätta andra för fara eller rädsla?

Självklart inte.

Inget i deras beteende rättfärdigas av maktlösheten.

Men återigen – att bara påpeka det och inte leta orsaken till det är meningslöst.

Och om man inte letar ordentligt efter orsaken kommer man aldrig att hitta en fungerande lösning.

Ett bra exempel är Nordirland som Olof drog upp i sin blogg.

Det var först när man började prata förutsättningslöst med båda sidorna i konflikten att det började lösa sig.

Är problemet helt löst? Nej.

Men våldet är för det mesta borta.

Att påpeka eller fördöma fotbollsfans kommer inte att göra någon som helst skillnad.

Det gör inte hellre någon skillnad att prata med dem just nu heller.

Det enda långsiktiga sättet att lösa fotbollens problem med våld är att lyssna på vad fotbollsfans säger och sedan agera utifrån det.

Det betyder inte att man ska ge med sig om allt eller tillåta vad som helst – snarare tvärtom.

Men det är där man måste börja.

För om man fortsätter med ett vakuum av maktlöshet på läktaren kommer den att fyllas ånyo med våld, hat och vårdslöshet.


The Nazis came for Expressen – but we will not be silenced

Yesterday they came for Expressen.

And I must speak up.

I saw Thomas Mattsson, the newspaper’s editor, a couple of weeks ago.

I was getting out of a taxi to go into their offices and take part in a web TV broadcast about the closing of the transfer window.

He was on his way home, another taxi standing waiting for him, its engine idling.

And as he left, his briefcase swinging loosely as he hurried from the revolving door to the kerb on a chilly night, I thought of how lucky we are to live in a society where, despite the Internet bubbling over with violent threats made against them by extremists. controversial figures like Mattsson do not fel the need for private security.

But on Friday they came for Thomas Mattsson.

And they came for my friends at Expressen.

Many European newspapers would rather not be reminded of their editorial equivocation in the face of Nazism in the 1930s and 1940s, but since 1944 Expressen has made a point of calling it out.

Mattsson is the latest in a long line of editors that has backed his journalists to the hilt as they dragged Nazism into the light.

And in a country where one in eight now vote for a party with its roots in the neo-Nazi movement, the work they do is more important than ever.

It is easy to get lost in the myth of Scandinavia as a peaceful paradise of social democracy – while that ideology has undoubtedly had an enormous effect on societal structures, there have always been those who feel that they have more in common with Hitler than Olof Palme.

Politics is seldom beautiful, but the reaction of Norwegian prime minister Jens Stoltenberg in the wake of Anders Behring Breivik’s murderous rampage in Oslo and Utøya was to call for “more openness, more democracy.”

That moment of political beauty quickly wilted for Stoltenberg when, at the next election, the Norwegian people used their votes to put the far-right, anti-immigrant Fremskrittspartiet – of which Breivik was previously a member – into power.

Freedom of speech – Thomas Matsson (Expressen) and Jan Helin (Aftonbladet) hold up a t-shirt calling for the freeing of Swedish-Eritrean journalist Dawit Isaak

The powerful surge in support for racist parties in Scandinavia makes the work of Mattsson and his main competitor Jan Helin at Aftonbladet all the more important.

Helin’s newspaper spent much of the week exposing public figures who spread hatred on the Internet via the country’s most popular forum Flashback. 

Over at Expressen Mattsson’s scribes were busy documenting the Swedish Resistance Movement (Svenska Motståndsrörelsen), many of whom have been convicted after attacking an anti-racist demonstration in Kärrtorp.

It was a bonanza week for lovers of in-depth reporting, but the latter’s work was ultimately more interesting, exposing the Nazis for what they are; far from being the “master race”, they are a collection of conspiracy theorists, Holocaust deniers, violent petty criminals and thugs, as evidenced by their reaction to Expressen’s reporting.

On Friday, three men connected to the Swedish Resistance Movement were arrested close to the Expressen offices, on suspicion of making threats against a group.

This was later expanded to include preparation to commit aggravated assault.

In short, the police believe that they were preparing to attack Expressen employees.

In my years of reporting in Scandinavia, I have gotten to know many of their reporters well, as well as reporters from many of the country’s media outlets.

I have stood in front of a camera with Axel on countless occasions, and waited in the sunshine at the bottom of an Olympic ski slope with Oscar.

I have played football against Robert Pires in Kiev with “Disco” Danne, and scouted bizarre photo locations in Dublin with Carl and Petter.

I have pitched reportage and program ideas of wildly varying quality to Anders and Daniel.

I have stood with Daniel S in mixed zones all over Sweden and talked about “The Shield.”

And outside the D4 hotel in Dublin we convinced Niall Quinn to photo-bomb our live reporting from Landsdown Road.

I have contributed to Expressen’s reporting from the Husby riots, appearing with Niklas on their Prime Time show.

Some are colleagues. Many are friends.

And I will report with them and for them again, on sport, news, politics, on Nazism, Islamism, emigration, immigration and everything in between.

Because I will not be silenced.

And Expressen will not be silenced.

And nor will the rest of the journalists working hard to fulfil the democratic duty of the Third Estate.

There are undoubtedly journalists living in fear this morning, but the only fear I have is of living in a society where Nazis can go unquestioned and reporters can be silenced by their threats or their violence.

Yesterday, the Nazis came for Thomas Mattsson and my friends at Expressen.

In fact, they came for all journalists who would hold them to account.

But we stand together.

And we will not be silenced.



Ode To A Herring Sandwich

Those outside of Sweden are often spared the joy of hearing the views of the members of the Sweden Democrats, but now that one of them has been elected deputy speaker of the Swedish Riksdag it is in both the wider public interest and in keeping with this blog’s intent to share thoughts on political communication to reproduce some of their more remarkable public utterances. 

So to mark the ascension of Björn Söder to the position of deputy speaker, I have translated a blog post from the original Swedish that apparently has since been deleted. 

Söder, a senior member of the Sweden Democrat party started by neo-Nazis among others in 1988, is a man of strong views – among them that homosexuality is an aberration and that Islam is the single greatest threat to Western civilisation.

His politics could accurately be described as the kind of cultural conservatism beloved of the likes of Anders Behring Breivik and UKIP. 

In this post, Söder proclaims his love for Swedish culture through the medium of a herring sandwich at the Malmö festival, before deploring the “dark clouds” of multiculturalism. 

Björn Söder – likes herring. Dislikes gays.

The sun shone and spread its pleasant rays over my shoulders. Though it was half past seven on a Wednesday night it felt like the heat had finally arrived.

It was, after all, one of the first warm evenings, even though it was in the month of August.

The train was already in the station. Everywhere there were people walking and running who were on their way to Malmö to take part in the festival. Along with my girlfriend and some friends, I got on the train.

Outside the Scania countryside passed by.


Farms and houses looked like palaces and temples of the Swedish summer heat. The trees and fields appeared one after the other and stood in contrast to the clear blue sky.

Feeling a part of that environment felt wonderful.  My thoughts began to turn to my ancestors, who along with others had worked hard to create such a heavenly realm like this.

I could feel a little pride swell in me. A pride in being Swedish. To have been born Swedish. Of having ancestors who built Sweden.

My thoughts were interrupted. The train slowed down at Malmö Central Station. We got out of the train and walked towards the city center.

There was life everywhere. People went back and forth across the streets and the cars had trouble getting around. We were met by people from some company that was about to the dragon boat competition.

They sang and whistled and the people in front of them moved out of the way to avoid being trampled upon. We followed in their wake – this way we avoided the throng of others, and were on our way to watch the competition.

It was now eight o’clock and my stomach began to rumble for food. During festivals usually it’s not a problem finding something to eat, and it wasn’t a problem this time either – if you want to eat something exotic and foreign, of course.

Everywhere there were foreign food. Latin food, tacos, busesca, falafel, Indian delicacies, Thai dishes, Nigerian specialties, kebab and more.

But where was the Swedish food? Is the traditional Swedish cooking so bad and boring that no one wants it? I searched frantically.

I had decided that if I could not find anything Swedish to eat then my stomach would have to put up with being hungry.

Suddenly. I saw a small light in the otherwise dark surroundings. “Herring Sandwiches” was written on the sign. I walked up with urgent steps. Past all the food stalls that smelled of garlic.

I felt a joy. The joy of that there was still Swedish food to be had. I threw down a twenty-crown note for my sandwich.

I received it and felt the wonderful smell of herring. Well worth the price, I let the sandwich disappear down my gullet, and a few moments later felt the satisfaction in my stomach.

Surely there is one and two other bright spots here at the festival, I thought, and proceeded to saunter.

After looking around for about another hour, we decided to head for home. You could feel the air getting slightly cooler and damper now that the sun had gone down.

We went over to Gustav Adolf Square. Outside McDonald’s, dark clouds gathered. By all accounts, it was probably a meeting place, or rather, a haunt for all the world’s different peoples – except the Swedes, of course.

Where the Swedes were gone I do not know. Then we crossed the square and went into a pedestrian area, and it was clear to me that the Swedes had fled the field.

Everywhere there were big black clouds in the otherwise clear night. The sound of the South American and Indian music mixed with languages from around the world, and the feeling that you were in a land far, far away grew.

Nowhere was there a bright cloud to be seen. The dark clouds hung everywhere.

My stomach was turning upside down and the tears started running down my cheeks. The pride in being Swedish that I had felt earlier in the evening had now given way to a hate inside.

Not a hatred of the people who were there, but a hatred of the decision-makers who caused it as my eyes now beheld. These decision-makers had not shown my ancestors any respect.

They had not taken any account of what the Swedish people – including me – thought. They had done what they wanted. They wanted to create a multicultural society.

With the tears on my cheeks, I hurried past through the darkness along with the others.

The evening had now changed from a warm, bright summer evening to a cold and dark night.

We got on the train to go home. The train was full of people. Many others had apparently also planned to go home.

I understand them.

Välkommen till förorten, där vi fortfarande är “dom”

Peter Kadhammar skrev något i Aftonbladet idag som fick många att reagera.

Inte jag. Jag är van. Jag bara suckar.

Men jag tänkte påpeka några saker om vi-och-dem reportaget han skrev efter att ha hängt på torget med en röstfiskande minister i kanske en kvart.

Jag bor i Kista. Jag för inte Husbys talan.

Men jag vistas där så gott som dagligen på simhallen, på baskethallen, på fotbollsplaner, i skolor, på frisören.

De första – och viktigaste – att påpeka är att Husby känns inte alls som “Mellanöstern eller Nordafrika.”

Med ICA-butiken, T-banastationen, biblioteket och pizzahaket känns det påfallande likt – Sverige, konstigt nog.

(Det kanske hade sett ännu mer svenskt ut hade så många verksamheter inte stängts ned och flyttats till andra orter men det är en annan fråga.)

Känns Husby som ett annat land kan det väl bero på vad du har för förväntningar när du kom dit.

Det kan bero på att du ser hudfärgen först och inte läraren, eleven, taxichaffisen, sjuksköterskan eller lagerarbetaren.

(Och förresten – Nordafrika? Somalia, Eritrea och Etiopien, där en hel del Husbybor har sina rötter, ligger i Östafrika. Men låt aldrig fakta komma i vägen för en snappy mening.)

Lite längre bort på Ärvinge bollplan i Kista eller på vår älskade Kvarnbacka BP känns det inte heller som något annat land.

Även om vi drömmar om Camp Nou och Bernabeu är det här samma miljö som fostrade flera stjärnor i Allsvenskan innan de gick vidare till Premier League, Serie A och La Liga.

Här drömmar vi om att vara som Zlatan och Henok och Robin Quaison.

Här drömmer vi om att spela i det svenska landslaget, några stationer bort i Solna.

Och när vi träffas och lirar med Kista Galaxy tänker vi inte “jag är irländare, jag är iranier eller kurd eller eritrean eller serb eller norrman.”

Vi tänker bara “vi är ett fotbollslag.”

Här tittar vi inte över axeln och ser om vi uppfyller normen för en svensk idrottsförening.

Vi går inte omkring och tänker till oss själva: “Är jag integrerad nu? Är vi  tillräckligt integrerade? Slutar de döma oss nu?”

Vi bara kör.

Och uppe på Husbys bibliotek på onsdagar när det är läxhjälp (ett projekt Galaxy startade, utan någon hjälp från vare sig media eller ministrar) tittar vi inte på personalen eller ungarna och tänker “hon har blond hår, och de svarthåriga är bakom väggen,” saker som Peter märkt när han var på besök.

Istället lyssnar vi på ungdomarna och ser till att ge dem den hjälp vi kan med läxorna. Oavsett bakgrund.

På läxhjälpen finns det tjejer i slöja och killar i mjukisbyxor som kommer från plugget eller basket, fotbollsproffs och finansnissar som är bra på matte och företagare och annat folk som är bra på språk.

Alla hjälps åt. Ingen frågar vart du kommer ifrån. Ingen bryr sig om ditt hår är blond eller svart.

Och det är egentligen det som är grejen, Peter.

Kom du till Husby för att hitta den perfekta bilden av segregationen i Stockholm så kom du till fel plats.

För vi är så integrerade och sammanflätade med varandra som vi bara kan bli, oavsett om vi vill det eller inte.

Vi är grannar, lagkamrater, vi har barn som går i samma skolor, vi tar samma t-bana in till stan.

Det kanske är därför alla andra – i tidningarna, i stadsdelsnämnden, i riksdagen – vill se oss som segregerade.

För att se förorterna som de är går ju inte. Rädslan för en samlad styrka i Stockholms utkanter accepterar inte bilden av en förort enad i sitt utanförskap – då skulle det krävas större åtgärder för att det skulle spridas till resten av samhället.

För det krävs resurser, samtal, uppoffringar.

Och i det fallet är det lättare att ge intrycket att vi fortfarande är “dom” och strunta vidare i de riktiga problemen som förorterna har.


Fem frågor svenska journalister bör ställa om Husby

Åtta polisbilar vid Trondheimsgatan i Husby, där en (!) man greps misstänkt för rattfylleri och olovlig körning.

Hej alla glada journalistkollegor!

Hoppas ni hade det jätteroligt på valvakorna i Stockholm i söndags!

Medan ni var och provade på snittarna blev det faktiskt lite nyheter här i förorterna också.

Det var ju inte så mycket – många rapporterade om “våldsamt upplopp” och sådant men hade flera kanske varit på plats istället för på olika fina hotell och festvåningar i stan så hade ni sett det själva.

Det var nämligen inga våldsamma upplopp.

Inte från Husbyborna i alla fall. Inte den här gången.

Men som många nyhetshändelser så skapade det en del frågor som samhället – och med det menar jag folk som inte bor på Kungsholmen, Söder eller i Nacka – fortfarande behöver svar på.

Har ni tid den här veckan så kan ni kanske ställa dem – numret till polisens talesperson har ni väl.

1. Polisen säger i deras rapport att den unge mannen som senare greps “kunde misstänkas vara påverkad” – men hur gjordes den bedömningen?

Sa polisen det bara för att ha en anledning att stoppa honom? Spelade den unge mannens hudfärg någon roll i bedömningen av misstänkt rattfylleri?

2. Polisen sa att den misstänkte gjorde motstånd när han skulle gripas – men alla vittnen på plats som jag och flera andra pratade med sa att han inte gjorde någonting alls. Vem talar sanningen?

3. Varför drog en polis sitt tjänstevapen? Är det praxis när man ska kontrollera någon för rattfylleri?

4. I rapporten står det att det “kastades stenar mot dem (polisen) från en gångbro” – men i de videoinspleningar som finns så varken syns eller hörs det någon stenkastning.

Inte heller reagerar varken polisen eller folkmassan på ett sätt som skulle styrka det påståendet – så varför sägs det?

5. Polisen sa också på söndag att flaskor hade kastats – men när jag anlänt till platsen och tog bilden ovan fanns det varken plastflaskor eller glassplitter på marken. De polishundpatruller på plats verkade inte ha några problem med glassplitter heller.

I videoklippen varken syns eller hörs glasflaskor som krossas, vilket de ju gör när de kastas. Städade polisen upp direkt efter att den misstänkte fördes bort, eller hur gick det till? Kastades det några flaskor överhuvudtaget, eller kan det vara så att man måste motivera varningsskottet på något sätt?

Jag sticker inte under stolen med att jag inte gillar att rapportera från Husby. Jag känner för mycket folk i Kista och Husby, jag bor och spelar fotboll här och min opartiskhet skulle ifrågasättas – med all rätt, om händelserna ska granskas på ett korrekt sätt.

Men i de frågorna jag ställer ovan hittar ni inga av mina värderingar – det är bara frågor som jag själv hade ställt för att etablera sanningen om det här hade hänt i en annan förort.

Ett år efter kravallerna – som startades efter att polisen gav ut felaktig information om en dödsskjutning – befann vi oss i samma situation igen. Polisen gjorde ett ingripande som bedömdes av många som övervåld. Informationen som följde från polisens sida verkar vara minst sagt bristfällig.

Så det är inte för sent för er att börja ställa dessa frågor.

Men mitt tips är att inte vänta för länge.

Dags för media att granska sig själva över Husby

Snart i en e-bok store nära dig.

Just nu skriver jag febrilt för att få klart en e-bok om Kista Galaxy som kommer ut på måndag – ett år på dagen sedan kravallerna startade en station bort från mig på blåa linjen.

Boken täcker säsongen 2013 och såklart täcks också kravallerna. Det var en stor händelse som påverkade orten och laget väldigt mycket.

Jag var en av de första journalisterna – kanske den enda – på plats i Husby på söndagen strax efter allt började.

Det är därför jag blir förvånade att nu, ett år senare, görs samma misstag i rapportering kring Husby, senast igår i Uppdrag Granskning.

Jag skickade faktiskt material i form av bilder och video jag hade till programteamet och erbjöd att hjälpa till. Jag skickade också en länk till en bloggpost där jag förklarar mina invändningar mot den journalistiken som skedde i Husby i samband med upploppen.

Materialet togs emot men jag hörde ingenting.

Trots att jag bor i Kista, trots att jag spelar fotboll och är med i ledarstaben i Galaxy, trots att jag vistas i någon av sporthallarna där varje dag, trots att jag är journalist så var jag helt ointressant.

Programmet sänds igår kväll.

Jag är inte besviken att jag inte var med. Men jag ifrågasätter varför Husbybornas sida fick så lite utrymme i programmet.

Istället fick vi återigen höra polisens sida – visserligen med viss nya fakta – och att Megafonen låg bakom allting.

Ta det sista först – det presenterades inget bevis för att Megafonen hade något som helst att göra med kravallerna. Noll.

Och varför presenterades inte detta bevis?

Därför att det finns inte. Tro mig, jag har letat.

I Husby hörs den tesen endast från politiker och polisen som själva har haft en hand i att skapa det kaos som rådde på gatan för ett år sedan.

På gatan gillar de flesta idén med Megafonen, men det finns ingen som är beredd att gå ut och göra upplopp i deras namn.

Men det hade journalisterna vetat om de hade spenderat tid i Husby och lärt känna de som bor där, vilket de drar sig för.

Det är lättare att sätta upp en “vi-och-dem” och sen när “dem” inte medverkar kan de anklagas hejvilt för allt möjligt.

Ska man verkligen granska varför något har hänt så måste man hitta lösningar även om vissa nyckelpersoner inte ställer upp på intervju.

Man kan börja med att fråga sig varför de inte vill medverka – kan det vara så att de har noll förtroende för en journalistkår som lämnade Husby för ett år sedan men nu är tillbaka som ett brev på posten när det negativa ska tas upp igen?

Kan det vara så att deras engagemang i allt ifrån läxhjälp till utbytardagar för oönskade julklappar helt ignoreras till förmån för obekräftade rykten från hemliga rapporter?

Jag reagerade också på bildmaterialet som används. På söndagen var det mest från mobilkameror och polisens egna kameror – kanske solklart eftersom ingen videojournalist var på plats.

Men resten av dagarna var de det, och det verkar som en hel del av materialet filmades från bakom polisens linjer. Tvungna att välja och kanske påverkade av sin egen rapportering valde journalisterna polisens sida, där det kändes tryggt.

Jag var i London förra veckan på ännu en säkerhetskurs där ämnen som kidnappning och kravaller upptogs.

Det praktiska med allt från hur man släcker elden från en bensinbomb som träffar en till vad man ska göra om man blir tagen som gisslan i Syrien avhandlades.

Bland journalisterna i kaffepausen kom ämnet upp – i ett upplopp, när det börjar spara ur, vilken sida välja du?

Mitt svar kom reflexmässigt och det var exakt likadant som i Husby för ett år sedan.

Jag väljer alltid att rapportera från motsatta sidan från polisen.

Inte för att jag ogillar polisen, eller för att jag stödjer de som gör upplopp – jag är journalist, jag har inga egna åsikter när det kommer till rapportering.

Nej, jag väljer den andra sidan därför att polisens sida kommer fram oavsett vart jag ställer mig – men det gör inte den andra sidan, i detta fall Husbybornas.

Och om inget annat så är gårdagens Uppdrag Granskning ett ytterligare bevis att det är så än idag, ett år senare, vad det gäller Husby. Polisens sida kom fram.

Så innan ettårsfrosseriet för kravallerna drar igång – media, granska er själva först och främst.

“Ensam En Stjärna – ett år av kvadraten, kravaller och kärlek med Kista Galaxy” publiceras nu på måndag. 

Så mycket mer än bara fotboll

“Kista? Hur FAN kan du flytta till Kista? Det är ju stök där hela tiden!”

“Sen har du Husby precis bredvid – har du bil? Den kommer inte att vara kvar länge vettu, bilar bränns ju hela tiden där.

“Det är fan livsfarligt.”

2002 när vi skulle köpa var första lägenhet fick jag höra sådana åsikter många gånger om, allt som oftast från folk som aldrig ens hittat ned till t-banans blåa linje.

De stoppade mig inte från att köpa och än idag bor jag kvar i 164, men ärligt?

Det påverkade lite grann.

I början var jag en smula orolig för att gå på en turnering som “Vem Äger Förorten” eller minnesturneringen för de unga fotbollsspelarna i området som hade gått bort för tidigt.

Jag ville inte riktigt ta med mig kameran eller bilen dit men vet du vad? Tar jag grejerna till Östermalms IP så tar jag dem till Ärvinge. Punkt slut.

Jag måste lita på folk – det är upp till dem om de vill leva upp till fördomen eller inte.

På sådana turneringar är det rappa käft som gäller, mycket testosteron, mycket prestige. Det var roligt men rörigt.

Och jag? Jag var den vita outsidern från Irland som inte riktigt platsade. Vissa tittade på mig och tänkte “socialarbetare”, eller “snut”, eller “svenne-sosse som inte har något annat att göra på lördag”.

Istället för granne och fotbollsfan.

Sanningen är att vi båda hade några fördomar om varandra.

Jag kom över mina genom att inse att det jag hade hört om ungdomar från Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Hallonbergen var fullständigt fel.

Vi hade mer gemensamt än vad vi visste om.

Det var killar från en bakgrund ganska likt det jag hade i Dublin – en tuff ort där kanske alla bodde i rådhus men ingen fan hade det fett.

Jag kom från en ort som aldrig fick nämnas vid nattklubbsdörren eller i jobbansökan.

Vi skämdes inte för det, men att nämna det var som att porta sig själv från nattklubben eller jobbet, så istället sa vi namnet på den finare orten precis bredvid.

Det skämdes vi för.

När man inser hur mycket man har gemensamt glömmer man snabbt bort skillnaderna.

Och kan man snacka fotboll i förorten har man genast ett gemensamt språk.

Så ni som var så sjukt intresserade av bilbränderna i Husby – kom till Spånga IP nu på lördag när “Vem Äger Förorten” äger rum.

Ni som var så rädda för att vistas där som journalister när kravallerna hände – kom ni också. Och ta med kamerorna och bandspelarna.

Kommer ni dit som privatpersoner eller journalister så kommer ni äntligen att få se den verkliga bilden av ungdomen i förorten – ambitiösa, fräcka, kaxiga, skickliga, roliga, välorganiserade, vältaliga, smarta och vänliga.

Som alla ungdomar i Sverige, med andra ord.

Nu på lördag parkerar vi alla vara fördomar så kan vi mötas på plan och på läktaren i fotbollens tecken.

Ingenting kan jämna ut samhället som en boll i storlek fem.

Tjockleken på din plånbok skyddar dig aldrig från att bli tunnlad av en spinkig kille i tunna gympaskor.

På plan är vi alla lika.

Det blir inte vackrare än så.