Archive for Swedish Politics

Dags att prata MED Husby, och inte bara OM det

En bil brinner i Husby, 20:e maj 2013.

Sveriges media är nu på plats i Husby och det är bra – nu är de perfekt placerade för att prata med Husby, och inte bara om det.

Skrev inte ett ord i natt. Få tweets blev det också.

Gjorde en snabb intervju med Expressens livesändning och sen blev bortjagad av ett gäng som trodde att jag var polis.

Jag visste redan innan att det fanns en ganska stor chans att det skulle hända – är man lång, vit, har ryggsäck och cyklar så är det en risk man tar.

När jag dumpade cykeln och kom tillbaka sket jag i mikrofoner och kameror och allt vad det heter. Det kryllades av tidningsfolk, kameror och mikrofoner ändå.

Istället gick jag till Husby Torg med vänner. Jag stannade till och pratade med folk jag kände – vissa som hade varit med och kastat sten, vissa som beklagade hela grejen.

Jag lyssnade med de aktivister i området som försöker gå balansgång mellan de olika grupper i en sjuk instabil situation. Jag såg på när någon tände eld på en bildäck och en sandlåda, vilket drog fram polisen så vi fick springa nedför backen mot Kista. Så gick det i flera timmar.

I natt gick det att prata med alla förutom de mest övertända och upphetsade i Husby, men när jag läser och lyssnar idag ser jag samma sak överallt – polisens talesman. Reinfeldt. Olika politiker och tyckare. Någon enstaka röst från Megafonen.

Nu är alla i Husby, men väldigt få pratar med Husby.

Visst har alla gjort vox pops med tanter och gubbar men de har tyvärr inte så mycket att tillföra.

Och Megafonen har haft presskonferens, men deras kommunikationsstrategi har brustit rejält på två fronter.

För det första ska man vara mycket mer noggrant med språkbruket – även om allting peka på att så är fallet, även om man ha bildbevis och vittnen så ska man aldrig gå så långt så att man anklagar polisen för mord.

Gör du det så får du genast resten av Sverige emot dig och allt du säger efter det kommer att behandlas som otrovärdig hajp.

Sedan att retweeta bilder på brinnande bilar och leta länkar för egna framträdande på Al Jazeera framstås som oseriöst.

Vill man bli tagen på allvar behöver man inte fördöma folk till höger och vänster – men man måste bete sig på ett allvarligt sätt, åtminstone utåt.

Från de diskussioner jag har haft med stenkastare, vänner, bekanter, lagkamrater i Kista Galaxy och aktivister i området så har det kommit fram en otroligt komplex bild av varför kravallerna pågår över huvud taget.

Även om vissa är bara med för adrenalinkicken så är det minoriteten. De allra flesta är riktigt förbannade över en hel del annat som har skett i samhället. De känner sig mindre värda.

Och när polisen gick loss (i deras ögon) och sköt en psykisk sjuk man till döds istället för att gripa honom (och sedan gav ut felaktig information om skjutningen) – ja, då brast det.

Men det ser man inte i tidningen. Man hör inte det heller på radio. Och det gör väl inte resten av Sverige heller.

Det är dags att börja prata med de som är arga, båda de som kastar sten och de som står bredvid.

De som är passivt med i upploppet – de som ser på utan att själva ta till våld men känner sig ändå lika uppgivna och arga som kastarna – är lösningen på lång sikt.

Medan medierna står och filmar och intervjuar polis och politiker så hörde jag en skön diskussion från en välbärgade ort från södra sidan stan. Det skulle vara skrattretande  om det inte var så allvarligt.

-”Och de i Husby då – vad bråkar de om nu då?”

- ”Jag hörde att de har höjt hyrorna där och det är därför alla är upprörda.”

- ”Jaså du. Det finns väl knappast någon som betalar sin egen hyra där i alla fall.”

Det är där vi är just nu i bevakningen.

Det är ett tecken på att kunskapsnivån i Stockholm och i landet är inte särskilt hög.

Och där bär vi som journalister en stor del av ansvaret.

Mot Husby igen då, i en förhoppning på förbättrade retorik from politiker, polis och aktivister, och fördjupande reportage från journalister.

Jag kanske kommer att rapportera lite ikväll, men för det mesta kommer jag att fortsätta lyssna. Det verkar vara det som ger mest i situationen.

This ain’t over yet.

Journalister bevittnar bara en sida av en delad Sverige

I predict a riot…

Söndagskväll var en kväll i Stockholm som visade två sidor av en delad Sverige.

Nationalsången ekade runt Globen och de tusentals på läktaren jublade när Sverige lyfte VM-bucklan i hockey på hemma is.

På väg till tunnelbana var glädjen påtaglig – för en gångs skull pratade främlingar med varandra i Stockholmsnatten.

Sen kom sms:et. ”Det är kaos i Husby.”

Som frilansjournalist är det bara att hoppa in i bilen och åka. Hockeystoryn var över, men natten var fortfarande ung.

Någon minut efter midnatt kom jag till Husby Torg där polis med hundar stod och vaktade butiker med krossade rutor.

Då var det lugnt, men snart såg jag en soptunna omkull på marken. Det var första tecknet jag såg på vad som hade skett.

”Vad hände?” frågade jag en polis i vit kravallhjälm utanför ICA, en gammaldags träbatong vid sin sida.

”Ja minsann, vissa tyckte det var väl kul att bränna bilar, krossa rutor och kasta sten på polisen. Det var väl det.”

Och det var det väl, enligt polisen och – skulle det visa sig – de flesta i svensk media.

Jag gick vidare för att få reda på hur Husbyborna själva uppfattade det.

På vägen stannade jag till och fotade skadegörelsen vid ingången till tunnelbanastationen.

- ”Du där! Vad fotar du för nåt?!”

- ”Glassplitter.”

- ”Du vet att de har bränt bilar, va? Kanske bättre att fota dem istället?”

Runt hörnet nere mot gatan såg jag några vänner som bor mitt i Husby. Jag har en hel del vänner där då jag har bott i Kista i snart elva år och varit involverat med båda de lokala fotbollsklubbarna.

Polisen stod och vaktade bron över gatan. Nedanför stod en utbrand bil bredvid en skylt som hade svartnats av röken.  Stämningen var inte hotfull.

Samma fråga till de som hade samlats – ”vad hände?”

”Det var kaos. Polisen gick till attack med hundar mot kvinnor och barn och allt!”

”Du, jag fick ett slag på armen från en batong. De var som galningar, de slog allt som var i vägen. De skickade hundar också.”

Bara några meter från polisen stod alla och drog sina historier om vad som hade hänt någon timme innan, men stämningen var allt annat än hotfull.

Vi garvade om en kille som hade sprungit bort från polisen. Han sprang vilse i ett skogsparti och kunde inte hitta tillbaka.

Eller om en polis som stormade ned för en liten kulle i centrum med batongen i högsta hugg – som sedan tappade fotfäste och rullade ned som en femåring.

Som journalist hade jag egentligen kommit till platsen för sent. Sådana uppgifter som i upplopsberättelsarna går sällan att bekräfta i efterhand – det är därför man vill alltid se händelseförloppet med sina egna ögon.

Men jag gick ju i all fall ett steg längre än de flesta journalister. Jag var faktiskt på plats och frågade.

Och det jag inte såg någonstans under den timmen jag var där var en annan journalist, eller TV-team, eller fotograf. Varför?

Var de rädda? Trodde de det var ett krigszon? Att deras bilar skulle brännas upp eller deras utrustning förstöras?

”Ingen bryr sig. Ingen vill komma hit,” sa Husbyborna.

Vid den tiden sade polisen att de inte visste vad det var som låg bakom skadegörelsen. Det tog mig ungefär två minuter att få reda på.

En 69-årig man som gick till attack mot polis med en kniv hade skjutits ihjäl i Husby någon vecka tidigare. Husbyborna var upprörda över det som de anser var övervåld, och att deras begäran om en oberoende utredning har möts med tystnad.

När jag gick tillbaka till min bil runt 0100 kollade jag för första gången på Twitter – och där var det. Bland den vanliga vardagsrasismen som verkar vara helt acceptabelt i dagens Sverige såg man ikonerna för de stora mediekoncernen.

”Är ni på plats i #Husby? Kontakta oss!”

Så istället för att åka ut och titta med sina egna ögon hade Sveriges media bestämt sig för att täcka storyn på avstånd.

Jag mejlade några redaktioner men ingen kontaktade mig.

Runt halv tre sa jag meddelade jag på Twitter att jag skulle lägga mig, att ingen i media verkade intresserade av Husby mer än vad polisen hade att säga.

Då ringde det från en kvällstidning. Kritiken på sociala medier hade sparkat igång dem och nu när jag vaknar på morgonen har de gjort en del reportage, men än verkar det som det mesta görs från bakom skrivbordet i centrala Stockholm.

Anledning till att jag känner att jag kan gå fritt och säkert i Husby och i Stockholm med kamerautrustning är att jag har varit där förut. Jag känner folk och har deras tillit. Båda jag och de känner sig trygga.

Dyker du bara upp mitt upp i kravaller omringat av en massa okända och arga ansikten är det klart att du kommer att känna dig hotad.

Men har du varit där innan och visat intresse för dessa områden och de problem de lider av så kommer du istället att få rapportera fritt.

At ha sådana förkunskaper och nätverk kallas för journalistik.

Men de journalistiska resurser lades tydligen vid Globen och fontänen vid Sergels Torg, och inte i natt när det brann i Husby.

Problemet nu är att medierna gick nästan uteslutande på polisens och räddningstjänstens uppgifter.

Det är inte mycket som sägs om övervåldet, eller varför upploppet ägde rum. Genom att sitta på kontoret och låta polisen styra diskussionen så tillåter journalisterna att polisen kontrollerar narrativet.

I bristen på journalister som går ut och vittnar själva så styr de berättelsen. Att det kommer någon form av självrannsakan om anklagelser av övervåld sen är ju inte troligt.

Och nästa gången en bil brinner någonstans i en förort får vi samma onyanserade bild. Det händer när journalister sitter bakom ett skrivbord och inte vågar eller har viljan att gå ut i fältet och rapportera själva.

 

 

 

 

 

 

Sveriges mixade zoner är just det- mixade

Innan och under Sverige-Irlands VM-kval försökte jag vara en god journalistisk kollega – jag hjälpte till med lite uppgifter om de olika lag, hjälpte folk komma i kontakt med varandra, bjöd på de stories jag inte hann med att skriva eller filma eller sälja själv.

Det mesta mottogs varmt – journalister lever på uppgifter, kontakter och idéer. Men ibland blev det inget av en bra idé.

En av dessa var att irländska medierna skulle kanske ta ett snack med några av de svenska kvinnor som följer och täcker landslaget. Den irländska presskåren – tillsynes utan en enda kvinna i ledet – tackade nej genom att ignorare förslaget helt.

Jag nämner det nu då Medierna i P1 igår tog upp ämnet kvinnor i sportjournalistik och varför damfotboll inte täcks i samma utsträckning som herrsporten.

Lyssna: Medierna 20130406 11:03

Sportbladets Robert Laul har fått en del kritik då han har sagt att frågan är uttjatade och att det handlar om nyhetsvärdering. Han menar att i dagsläget får inte damfotboll på klubbnivå större täckning då det är inte så många som är intresserade.

Att då ge den mer täckning i tidningen vore ett politiskt beslut- vi är journalister, inte damfotbollens PR-byrå.

Som frilansare kan jag bara intyga att han har rätt – även om jag politiskt sett hade gärna haft mer täckning för damfotboll så är sanning att om jag väljer att jobba med damfotboll så kan jag inte sälja materialet. Ingen ville ha det.

Med ett kommande EM i Sverige har det aldrig varit lättare att få tag på damfotbollens svenska profiler – Pia Sundhage och Lotta Schelin är tillgängliga för media på ett sätt som Erik Hamrén och Zlatan kommer aldrig att vara.

Båda två har varit fantastisk proffsiga – Pias personlighet tillsammans med det faktum att hennes tid i USA har gjort att hon behärskar engelska på ett sätt som bidrar till fantastiska intervjuer.

Jag har varit på flera olika events med damlandslaget och erbjudit täckning till alla möjliga uppdragsgivare men den bittra sanningen är att jag har inte sålt en enda text, bild eller videosnutt.

Inte ens UEFA – som var ruggigt sugna på lite internationell uppmärksamhet – vill ha videotäckning när biljetterna till Dam-EM släpptes i februari.

Som frilansare måste jag göra en nyhetsvärdering – är det bättre för mg att gå på ett jippo men Sundhage eller att täcka en Elfsborg-match och snacka med Anders Svensson? För det mesta är Pia mer underhållande än Anders men chanserna är större att jag säljer det Anders har att säga.

Vad det gäller antalet kvinnor i journalistkåren ser det bättre ut, om än inte bra.

På mixedzonen på Sveriges herrlandslagsmatcher och i Allsvenskan ser man en hel del kvinnor som arbetar – även om man vill se flera så är det en bra början. Jag kan inte föra deras talan men jag känner att de är respekterade och jag har aldrig sett någon bristande respekt från de manliga kollegorna.

Jag har själv två tjejer på åtta och sex. Båda fotbollen och journalistik har gett mig så mycket i mitt liv och jag hoppas att de delar mitt intresse, på eller utanför planen.

Men det är, som Robert Laul säger, min politiska inställning. Det är inte min uppgift att lösa det men jag kommer ändå med ett förslag.

Vad det gäller täckning av damfotboll kan vara hundra journalister ute på Tyresös hemmamatcher men ändå vill ingen köpa det vi producerar.

Däremot om det var 10,000 åskadare på plats på varje match i Damallsvenskan, och alla skulle köpa tidningen varje dag för att läsa om det, då skulle det se annorlunda ut.

Titta nästa gången du går på ett evenemang – ser du folk på läktaren så är pressboxen sällan tomt. Men om det är glest på läktaren blir det glest i tidningen också.

Så ni som vill se mer damsport i tidningen, rösta med fötterna – köp årskort och ta med familjen på matcherna. Det kommer inte att hända över en natt men så småningom kommer det att ändras.

Almqvists skräckfilm berättar inte hela historien

“Det här är ingen rolig dag” – som vanligt är det svårt att hålla med Jimmie Åkesson

Som Londonbussar på bloggen just nu – inget på svenska på länge (om alls), sen kommer en massa grejer samtidigt.

Enligt Twitter har Erik Almqvist, ledande politiker i Sverige Demokraterna, avgått precis.

Stackars Erik kom inte ihåg att han var rasist tills han fick videobevis – filmad av hans kompis och partikamrat Kent Ekeroth.

Allt detta är förstås helt ointressant.

Det som är intressant just nu är kriskommunikationen från SD:s höll då de försöker övertyga nationen återigen att de inte är rasister – att Almqvist är undantag snarare än regel.

Men videon visar inte bara att Almqvist är rasist – den visar också att Christer Westling har starkt otrevliga åsikter i ämnet de som får vistas i Sverige och hur de ska behandlas.

Kent Ekeroth visar på vilket allvar rasismen inom partiet tas genom att inte göra något alls, utan istället filma hela grejen.

Men mest allvarlig är Jimmie Åkessons reaktion:

Det vi sett är uttalanden och uppträdanden som är fullständigt oacceptabla. Jag menar att det här är de ända rimliga konsekvenserna.

Det här är ingen rolig dag. Det kan vara en av de värsta dagarna både på ett politiskt och personligt plan.

Frågan är vilken dag han menar. Är det den dagen han fick reda på att Almqvist, Westling och Ekertoh hade gjort bort sig igen?

Eller menar han idag, dagen resten av Sverige fick reda på att Almqvist hade ljugit och att partitoppen är fortfarande befolkat av rasister?

Det talar att poängteras igen – rykande pistolen här hölls inte av Expressen (trots ett bra journalistiskt jobb) – den hölls av SD själva då det var Kent Ekeroth som filmade.

Ett besök till Almqvists Facebook-uppdatering om ämnet är skrattretande – det “förvånar” honom att han inte kommer ihåg vad han sa.

Och så är det ju, inte minst eftersom han hade en videoinspelning för att hjälpa honom minnas.

Kommentarerna är särskilt roliga – om du har en halvtimme lägg gärna den på att få dig ett inblick i hur snedvriden den sverigedemokratiska världen är genom att läsa dem.

Hur fel det än är, är man rasist så får man stå för det.

Gång på gång på gång har det visats att folk inom SD har starkt rasistiska åsikter, vilket verkar vara helt okej i partiet – bara man inte luftar dem offentiligt.

Men att medvetet ljuga och säga att man inte är det – som Almqvust har gjort – är att vilseleda det svenska folket.

Eller i alla fall den delen som fortfarande tror att SD inte är ett politiskt parti med rasism och främlingsfientlighet som grundpelare.

“Jailing former prime ministers is our national sport”

A poster in downtown Kiev in support of jailed opposition leader Yulia Tymoshenko.

Pascha has dodged the question twice.

It’s lunchtime, and there isn’t enough soup and fish and rice in the world to give him time to explain the minutiae of Ukrainian politics to me.

Or why Yulia Tymoshenko is still behind bars.

But I’m not giving up. If I’m going to write about it, I have to know.

We’re in an oasis of calm in what is eerily like Celtic Tiger Ireland. On the way to the cheapest and best restaurant I’ve been in since I landed on Monday, we passed an Aston Martin store.

Ukraine has come a long way in a short time.

I’m here to cover Euro 2012 for the world’s biggest news agency, and in the dead days of profiles and previews and pen pics, I took a walk down to the UEFA Fan Zone in the centre of the city.

In the midst of it all is a row of white tents, where activists protest against the jailing of ex-prime minister Tymoshenko on what they – and she – say are trumped-up politically-motivated charges.

Pascha looks exasperated.

“The best way to explain it is this- it’s our national sport. Others have hockey or football or table tennis, but here, we jail ex-prime ministers. It’s our national sport.”

From what I have seen, Kiev is a remarkable place in a remarkable country.

Fiercely nationalistic, they yearn to be part of Europe, but fear abandoning their culture.

They yearn to be independent, but fear cutting the ties with the old mother country, Russia.

It is not unlike Ireland of a hundred years ago. It is not unlike the Ireland of today.

But one thing is different. Here, the national sport seems to be jailing the opposition, whereas in Ireland, the people are the opposition.

Pascha’s explanation doesn’t make a whole lot of sense, but I’m willing to buy it for now.

The activists protesting in the fan zone don’t make much sense either, but then English is very much a foreign tongue here.

What makes even less sense? We finish our lunch and return to the building where we have been spending the morning reporting on sport.

As we approach, the penny drops- this modern building of glass and steel is the Leonardo building. I recognise it, because I have written about it and its owner for an Irish Sunday newspaper.

It is not owned by some fat Russian oligarch, empowered and emboldened by the fall of communism.

It is owned by Seán Quinn, an Irish oligarch of an altogether different hue.

In a strange twist on Ukrainian reality, he is seemingly empowered and emboldened by the fall of capitalism in Ireland – much of its downfall due to him and his friends at Anglo Irish Bank, who are now trying to take this building off him.

Will they succeed? If they do, it will be a Pyrrhic victory for Irish taxpayers.

Because not only do we not jail former prime ministers in Ireland – we don’t jail anyone who isn’t poor.

So Anders Behring Breivik is sane, according to Norwegian psychologists. Now we – and he – will get what we wanted.

A trial to determine his guilt for the bomb blast at government buildings and the massacre at Utoya.

Whatever happens there, Breivik will surely – hopefully – grow old under lock and key, either in a mental institution or in prison.

In allowing him to do so, rather than exact the kind of revenge that society sometimes feels entitled to, he will prove invaluable.

His would be no good to us at the end of a rope.

Instead, Breivik’s trial will drag his warped ideology out into the light and show it up for what it is.

The result will be that many of those who propagate the same hateful nonsense – the likes of the BNP and the Sweden Democrats – will be shown up for what they are.

Of all modern mass murderers, Breivik is perhaps the one we can learn most from.

Once the judgement falls and he is condemned to incarceration for a considerable period of time, we can go back to studying what made him carry out these appalling attacks. He has already told us much, and there is a lot more to learn.

He detailed his plans meticulously. His logic, his politics and his methods were recorded in minute detail.

In doing so, not only will they be used as evidence to stop him from ever committing such deeds again, they will hopefully ensure that we see the warning signs the next time someone starts down his path.

He will no doubt try – as he has already promised – to use his trial to ignite hatred and mistrust against muslims and foreigners. There is little evidence that he will succeed; in the months since his attacks, few voices have been raised in support.

Instead, the opposite has happened. Scandinavian parties of the far right are so scared of being identified with him that they have seemingly abandoned their arguments against multiculturalism, for the time being at least. They do not mention him by name, but nor do they mention radical Islam or muslims.

Breivik’s bomb and bullets have closed off that particular populist avenue to them, and it is now only in the darkest corners of internet message boards that they dare discuss it.

But were Norway’s laws otherwise, Breivik might have been condemned to die for his actions, and given the far right a richly-undeserved martyr to their cause.

The show trial of Saddam Hussein and his subsequent grisly execution might have been improved upon in Breivik’s case, but the end result would have been the same- the permanent removal of the one person who holds the answers to the questions civilised society now asks itself.

Instead, it looks like he will, in his arrogance, explain his reasoning entirely. It will make for hard listening for the families of the dead, and for the Norwegian people, but ultimately it will be a lesson for all of us about what happens when hate is allowed to go unchallenged and unchecked.

 

Banning Griffin is a cop-out

The BNP's Nick Griffin- as handsome as he is clever.

I have no time for the arguments of the European far right.

They are essentially based on the fallacy that one people is somehow intrinsically better than another, and that geographical coincidence at birth somehow endows a birthright at the expense of others.

But however stupid that sounds, banning Nick Griffin from speaking at a Trinity College debate on immigration is a breathtaking act of cowardice.

The organisers say that they “cannot guarantee” security at the event, which of course is horse manure.

We’ve had visits from the Queen and the President of the USA this year, but somehow we can’t deal with a few protestors and supporters of a holocaust-denying racist?

The truth is that either they don’t want to do it, or they are using it as a flag of convenience to deal with an uncomfortable situation and muzzle Griffin without saying so. Either way, the result is the same.

If the point of their intellectual cowardice is to silence Griffin and stop the spread of his daft ideas, it has already failed.

Shallow, hateful ideologies like his thrive in the darkness- drag them out into the light and, like vampires, they wither and die.

I once debated with a far-right racist who attempted to batter me with facts about immigration.

Not knowing that I lived in Scandinavia, he proceeded to throw out all kinds of statistics about a “muslim rape wave” (his words, not mine) in Sweden in particular.

My simple response was that I live there, and I had never heard of it.

The debate ended abruptly.

But it is virtually impossible to guarantee the democratic rights of one person whilst impinging on those of another.

And doubtless those protesting his appearance are the same people who whine hysterically about Bradley Manning being incarcerated.

But freedom of speech is not an “a la carte” idea- you’re either for it, or you’re not.

Let Griffin come to Dublin, and let him speak.

Let people here his hysterical ramblings about Muslims and blacks and how they threaten our way of life and how all they want to do is get welfare and have babies.

Then remember what was said about the Irish in America and in the United Kingdom over the last two centuries, and ask yourself which is true.

As a rule, political parties like Griffin’s ultimately fail because those involved have neither the interest in nor the skill for politics required. Their first taste of power and money is often their undoing.

Sweden Democrat's William Petzäll, who has struggled with a drink problem since being elected. By the look of him, his drink of choice is vodka and orange.....

As an example, the poster boy of the Sweden Democrats, William Petzäll, has become a political cuckoo.

He was one of their success stories; elected by SD voters, he has struggled with drink and drugs and since left the party but not resigned the seat.

Rumour has it he demanded money from the party to do so.

Petzäll’s lack of political nous was quickly shown up in both the chamber and the media, and he continues to embarrass himself and his former party comrades every time he opens his mouth. Needless to say no other party would touch him with a barge pole.

As it would be with Griffin.

If the bluffers of Trinity’s Philosophical Society ultimately want to stop the spread of Griffin’s poisonous ideas, they would do well to give him a platform.

Nothing would contribute more to the collapse of his philosophy than seeing his hatred stillborn on the floor of an Irish debating chamber.

A minute’s silence not enough for some

Norwegian emergency services interrupt their work to honour the dead, 1200, July 25 2011.

At 1200 today Scandinavia stood still.

A minute’s silence was observed, to honour those that fell in Oslo and Utoeya, victims of the bombs and bullets of Anders Behring Breivik.

But some have been silent an awful lot longer than that.

While Siv Jensen, leader of Fremsrkittspartiet (the Progress Party, Norway’s right-wing anti-immigration party) was quick to distance herself and her party from their former party colleague’s actions, others barely put their head above the parapet.

Take Jimmie Åkesson for instance.

One might expect the leader of the far-right Sweden Democrats – the Swedish answer to Fremskrittspartiet – to try to distance himself and his party from Breivik’s actions.

Their reaction so far has been one press release, one tweet to publicise said press release, and after that – nothing.

Total silence.

Nowhere on the party’s website does Jimmie or the party encourage the membership or supporters to take part in the minute’s silence.

Indeed, the only mention of the tragedy on the Twitter feeds I’ve seen is in reaction to those who try to shine a light on them.

Uniformly, their response is to accuse those who disagree with them of being “tasteless” – a very interesting choice of words from the people who made this election ad for TV (article continues below):

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=XkRRdth8AHc]

One would think that, as leader of a far-right party that undeniably shares many of Breivik’s views, Åkesson might take the opportunity to express his condolences and try to put some daylight between his party and the hateful, illogical philosophy of Islamophobia that drove the gunman to such deeds.

Instead, nothing.

The vacuum of Åkesson’s silence allows plenty of room for speculation as to why he and his party have chosen to remain silent.

The reason is not hard to work out – Breivik’s actions have presumably not affected him or the party’s policies in the slightest.

His far-right convictions and his Islamophobia – the irrational fear of Muslims – remain untouched by what has happened in Norway.

If the reactions of some of his supporters to a blog post on the Moderate party website are anything to go by, this is in fact a validation of what they believe. Muslims are, as always, to blame.

It’s not so long ago that Åkesson was writing in Aftonbladet about how Islam was the greatest threat to Swedish and European civilisation.

He trotted out the same tired lies about how Sweden was the rape capital of the world, and that Muslims were over-represented in crime statistics.

That the Swedish police make or keep no record of a criminal’s religion or ethnicity was ignored. He was making it up.

His words about “Sweden’s multicultural elite” are echoed in the madman’s manifesto, released by Breivik moments before he changed Norway forever.

Those frightened by Åkesson’s words ran to the ballot box and put an X beside his name.

The rest of us opened our windows and looked outside; not seeing hordes of Mohammedan rapists pillaging their way through our communities, we voted for someone else.

If Jimmie and the rest are serious about being democrats, they and anyone who has or would consider voting for them have a responsiblity to take an honest look back over their public pronouncements and their policies.

The time has come for everyone in politics to abandon the extremist rhetoric, to stop the hunt for the paper tigers and instead focus on what brings us together, rather than what sets us apart.

For just as Anders Behring Breivik is not representative of Norway, of her people, of Christianity or of conservative politics, nor can it be said that any one individual is representative of Islam, or any other religion, or anything else for that matter.

But as their elected leader, Jimmie does represent the Sweden Democrats, and at the moment his silence his saying more than he thinks.

“The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”- Edmund Burke.