Tag Archive for media

Min vecka som fri-Lance korrespondent

- Du är i Oslo idag alltså! Fan vad bra! Då vill vi ha cirka åttahundra ord samt ett par bilder över de två dagarna, det går väl bra va?!

- Visst. Vad erbjuder Ni för det?

- Jo du, då blir det då det vanliga frilansgaget då, vilket är femtio pund sammanlagt. Tyvärr kan vi inte täcka några andra kostnader heller.

klick

Det där samtalet hade jag för ett par veckor sedan.

En redaktör i Storbrittanien tyckte alltså att det var OK att jag som frilans skulle åka till en av världens dyraste städer på egen hand och sedan i princip ge honom material för det minsta möjliga pengen.

Jag hade inget annat jobb just då, men jag tackade nej ändå.

Det går inte att jobba som multimedia journalist för de pengarna.

Men kredd ska killen ha – han erbjöd i alla fall något.

Så var inte fallet förra veckan när Lance Armstrong skulle till slut erkänna det vi alla visste – att han hade dopat sig under alla dessa år.

Efter att ha skrivit om det för Aftonbladet i höstas (och fått bra betalt måste det sägas) tänkte jag tipsa övriga medier att jag fanns till hands om de behövde något. Och det gjorde de.

Telefonen ringde het och från tisdag förmiddag till sent fredag kväll blev det ett otroligt flängande i bilen fram och tillbaka.

Det var inte Kobladet från Skitköping heller – det var tunga namn som ringde, ställde frågor, undrade om man hade tid att komma in och prata.

Visst, sa jag. Jobb är jobb, och man går dit det finns.

Jag gick upp 0730 på torsdagen och jobbade rakt igenom till sent på natten på fredagen.

Det kom en del erbjudanden från utlandet också, men den gången tackade jag nej till dessa – svenskarna hade varit ut i god tid, och jag hade inte en minut över till att göra något annat.

Jag ringde runt i princip hela världen för att få reda på vad som sades och gjordes, vem som satt bekväm och vem som var orolig.

Jag pratade cykelsport, dopning, brott, straff, OS och medicinsk historia med allt från journalister och professorer till ex-proffs och cykelfans, allt för att kunna ge läsarna, lyssnarna och tittarna det absolut bästa och senaste information.

Alla var ju otroligt glada. Det spelade ingen roll att jag pratar för fort, jag var fantastiskt – kunnig, påläst, bra analys på situationen. Mer en en gång sades det:

- Men vart har du varit tills nu då? Det här är inte sista gången du sitter här, det där blev ju klockrent.

Jag svarade att jag skulle gärna göra det – hittils har jag jobbat mest på engelska men det kändes helt OK att vara igång på svenska nu efter tretton år i landet.

Det värmde. Ärligt talat var Oslo lite av en frilansbesvikelse men jag räddade ändå läget genom att hitta lite andra vinklar.

Det kändes då bra att vara tillbaka i Stockholm och jobb bara strömmade in.

Men det var ett litet problem. När det väl var över var det bara en – en – av uppdragsgivarna som var beredd att betala för det jobb jag hade gjort.

En har erbjudit en rimlig peng som jag tar tacksamt emot. En annan har erbjudit milersättning som skulle kosta mer för revisorn att bokföra än jag skulle få ut.

En annan har inte erbjudit något alls.

Alla visste ju att frilansjournalistik är mitt yrke – det var så jag presenterades ju. Ingen berättade i förväg att jag skulle jobba gratis.

Att man inte är beredd att betala eller lägger ett skambud är ju en del av vardagen för frilansjournalister nuförtiden.

Men som ovan tacker jag oftast nej om inte jag tror det är värt det och jag har tid och lust. Alla jobbargratis då och då – mer än vi vill, och mer än vi erkänner – men i slutändan om man är proffs så måste man ha betalt för det man gör.

Hur det här kommer att sluta vet jag inte ännu.

Det är klart att i framtiden vill jag tillbaka i rutan och på radion och i tidningarna, och det kan även finnas en chans att jag kan och vill göra det gratis.

Men att jobba fyra dagar för olika svenska uppdragsgivare och bara en erbjuder en rimlig ersättning känns inte hållbart.

Jag får återgå till att skriva på engelska, producera TV och fundera på framtiden.

Jag ångrar inte att jag gjorde det dock – det var jättekul och spännande att vara med i den svenska mediafinrum, och säkert bra för min profil.

Men min profil kan inte ätas, och den går inte att överföra till Tre för att betala den saftiga mobilräkningen som väntar. Min bank har inte mig som kund för min profil. De vill att jag ska betala mitt bostadslån varje månad med något, och det går inte med profilen.

Det går bara med pengar.

Three wishes for 2012

Fresh from a few whirlwind weeks of book promotion and PR, I’ve been trying to relax and celebrate Christmas here in Dublin, but it’s never easy.

For one thing, Christmas in Ireland is celebrated with the boundless madness that pervaded ancient Rome, with tons of food and drink and promises not to eat or drink this much again for a very long time.

For another, my appearances last week on Pat Kenny’s programmes on RTE TV and radio prompted huge amounts of feedback, and for once I’m wishing my days away. I’m looking forward to getting back to Stockholm and getting stuck into a whole bunch of different initiatives.

I said in the foreword to A Parish Far From Home that I did not recognise the Ireland often depicted in the media here, and those interviews showed signs of finally proving me to be at least partially right.

There is a huge amount of energy and ideas that, with a little help from our friends, can be channelled into real achievements, real businesses, real art, real jobs. As with Dave Browne’s staggering world record back in June, sometimes you just have to do something.

But there is still a lot that is rotten at the core of Irish society – it cannot be changed overnight, but in 2012 we can make steps towards making our society and the debate that surrounds it more open and inclusive.

Here’s three of them.

Reform the laws that govern our media: It should not be possible for the powerful to suppress valid critcism and discussion simply by threatening legal action. What is needed is an independent system where those who feel wronged by the media – and there are many who rightfully feel they have a case – can get justice.

In turn, the media in Ireland needs to have a long, hard look at itself. So do those of us who consume it.

Too many stories are written before the subjects are even interviewed, and what passes for debate is often two extreme sides locking horns, completely unrepresentative of the vast swathe of opinion that occupies the middle ground.

We all need to be more reasonable, to listen more and to be willing to question what we believe to be right. There is no other path to lasting change.

There is also a lot we are not being told. When an argument does not stand up to public scrutiny, it is either wrong or not the real reason behind a decision or policy. For too long we have been spun different yarns- who will pay the nurses and the Gardai? Our ATMs will be out of cash by Monday and the rest – which are as idiotic as they are simplistic.

There a highly complex political reasons for why Ireland cannot be seen to win in our struggle against Europe and the financial woes that afflict us, but our leaders think that we can’t or won’t understand them.

We gave the world Joyce and Yeats, Seamus Heaney and Paul McGrath – try us.

And if we still don’t understand them, give us an education system that gives our children the tools to do so.

That way, we might prevent it from ever happening again.

Get involved: Far too many of us sit on the sidelines and don’t take part.
A friend of mine ended a lifetime of political inertia to go canvass for a party in the February election.
The messages on the doorsteps taught him more about the Irish political climate than a lifetime on the internet politics message boards. Since then, he has trotted back to the sidelines – one strike and he was out.
It’s a simple fact of democracy – the more of us that engage ourselves, the purer our democracy becomes. There is little or no chance of changing things from the outside. If you’re not in, you can’t win.
Talk about it: For once, let us have a story that runs and runs to a happy conclusion. 2011 has put suicide on the map in Ireland, often grudgingly so. Make no mistake- there are those who, like certain employers in the PR business, do not want to see the discussion take place in public.

It is a discussion that is painful for all of us, as it confronts us with our shortcomings as friends and siblings and lovers. It also asks us the deepest questions of ourselves – could we ever think of doing it ourselves? What would happen to our children and our friends and families?

However painful that discussion is, it is nowhere near as painful as sitting with a pill jar or a noose in your hand.

So let’s keep the discussion going. And if at the end of next year we find that less people have taken their own lives than this year, let’s keep it going for another year after that.

Happy New Year.

Hello Cleveland!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ws3L1BJtdKE]I have a funky little gadget from Zoom that I couldn’t bear to be without. It’s a cross between a dictaphone and a video camera, and I use it to record press conferences.

The first time I stuck it on the top table under the nose of Zlatan Ibrahimovic, he spent a good ten seconds trying to decide what it was, and then spent the rest of his time ignoring it.

It was also the subject of a complaint from a Sky News cameraman, who claimed it was ruining his shot- why he would be filming the table at a press conference wasn’t something we discussed.

As I searched this morning for an interview recording I made a couple of weeks ago, I watched some of the footage from the press conferences of the athletics events I’ve covered recently.

When you go into those situations, especially after a race or a game, you don’t always hear everything that’s being said, and that for a good reason.

Every journalist in the room is looking for something, usually a quote to confirm what they have already written and filed with their respective desk.

We all want something different from these situations, and as Paul Simon once wrote “a man hears what he wants to hear, and disregards the rest”.

What struck me, listening back, was the line of questioning from the Norwegian journalists in Oslo.

“What was it like running here?”

“What did you think of the crowd?”

“Did you like the Bislett track?”

Whereas foreign media were only interested in times and the World Championships and next year’s Olympics, the Norwegian media’s priority was to ask these stars who walked among us what they thought of their country.

It might seem a little odd, but then everyone does it – a week later in Stockholm the Swedish media was at it, asking shot-putters and hurdlers what they thought of the city as they gathered for the European Team Championships.

(They picked a bad day, as it was pissing rain and gridlocked in the city).

Seeing as everyone is doing it, it begs the question – do readers actually care what Usain Bolt or Cameron Diaz or Barack Obama actually think of a given city or country?

Do they really expect Bolt to say “I hate it here and I can’t wait to get out of here”?

Do they expect Obama to open his speech with “this place is a sh*thole- and I’ve been to Boisie, Idaho”.

No. Because like the visiting arena rock band going up on the stage and shouting “Hello Cleveland!” whilst barely knowing where they are, it’s not relevant and it has no value.

It’s just playing to the gallery, to be gotten out of the way after the second song and never mentioned again.

Only athletes or politicians or movie stars seeking to shorten their career would do otherwise.

Press conferences are often short affairs with little opportunity to get into anything like a deep discussion, but we might have more chance to get into detail if we didn’t ask questions that we already knew the answers to.

Instead, we make them jump through the hoops and tell us how great thery think we are.

But if we skipped all that, maybe we’d have time over to ask about money and medals and doping and all the other things that sports fans really want to read about.