Tag Archive for Zlatan

Ge oss bättre spelare, inte färre lag

Henok Goitom: lärde sig inte från koner

Jag har följt Allsvenskan ändå sen jag flyttade till Sverige 1999.

De senaste sex åren har det varit min uppgift att bevaka den, tillsammans med Danmarks Superligaen och Norges Tippeligaen, åt en av värdelens största nyhetsbyråer.

Och lösningen till Allsvenskans bristande kvalité är inte mindre lag – det är att utveckla bättre spelare.

Att ta bort två eller fyra eller sex lag gör inte den genomsnittliga allsvenska fotbollsspelaren bättre. Snarare begränsar det chansen för denne att blomstra eftersom det blir färre och färre platformer att glänsa på.

Gör vi det accepterar vi att vi inte kan producera fotbollsspelare längre. Det vore trist.

Att höja kvalitén på Allsvenskan och för den delen i landslaget handlar snarare om att göra om allt i svensk fotboll från grunden.

I några decennier har man konkurrerat på fysiken och attityden och en arbetsmoral som håller svensken borta från sprit och dumheter.

Det räcker inte längre.

För en modern toppspelare krävs allt detta plus en strålande teknik och beslutsfattningsförmåga.

Det får man inte från att springa mellan koner med en boll några kvällar i veckan, eller än sämre utan boll i långa, meningslösa fyspass för ungdomar.

Det finns inga koner på plan i Allsvenskan, eller Premier League, eller La Liga. När du ska tackla Cristiano Ronaldo eller gör mål på David De Gea finns det inte en kona i världen som kan hjälpa dig.

Vi måste tänka om från grunden om hur vi utbildar och utvecklar våra talanger och från vilka utgångsvärderingar.

Vi måste fråga hur man bäst lär sig att spela fotboll och att lösa de problem som uppstår på banan.

Det vi kommer att komma fram till är att de spelarna som båda drar publik och som ligger längst fram tekniskt – Zlatan, Henok Goitom, Imad Zatara, David Accam för att nämna några som har glänst i Allsvenskan – är de som spelade kopiöst mycket spontanfotboll som barn, och det nästan helt utan ingripande från vuxna.

Där är det gårdens regler som gäller och gallringen av ungdomar så älskade av de idiotiska  ”elitsatsningar” som finns i vissa klubbar sker på ett naturligt sätt – löser du inte problem på banan blir ditt lag slagen och du får vänta på din nästa chans.

Intelligens och teknik belönas när det kopplas till styrka, uthållighet och vilja.

Det blir färre och färre svenska spelarna i de stora klubbarna utomlands därför att vi producerar spelare som är lagom och inte mer.

De duger som utfyllnad i proffstrupper och gör inte så mycket väsen av sig.

De är pålitliga. Starka. Dugliga. Men knappast stjärnor och sällan de som får publiken att ställa sig upp och vråla.

En handfull sticker förstås ut men inget jämfört med vad det borde eller kunde vara.

Att banta Allsvenskan från 16 lag till 12 skulle bara dölja problemet istället för lösa det. Vi måste istället glömma allt vi tror oss veta om hur ungdomar lär sig spela fotboll. Sen måste vi våga låta de lär sig i sin egen takt.

När vi väl har gjort det kommer vi att ha en ny generation svenska spelare som den allsvenska publiken är beredda att betala för att se och som är attraktiva för utländska klubbar.

Och när vi ändå håller på kan vi sänka biljettpriserna så att ungdomar har råd att gå på fotboll.

Det finns inget lika motiverande som att stå på läktaren och se en kille från din ort avgöra en match. Då tänker man: ”Jag vill vara som honom.”

Vi måste helt enkelt riva upp varje marknadsföringsprognos och coachningsmanual som existerar och börja om där den bästa med fotbollen alltid börjar.

På läktaren. På gården. På gatan.

Bara då kommer svensk fotboll att må bra igen.

Hello Cleveland!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ws3L1BJtdKE]I have a funky little gadget from Zoom that I couldn’t bear to be without. It’s a cross between a dictaphone and a video camera, and I use it to record press conferences.

The first time I stuck it on the top table under the nose of Zlatan Ibrahimovic, he spent a good ten seconds trying to decide what it was, and then spent the rest of his time ignoring it.

It was also the subject of a complaint from a Sky News cameraman, who claimed it was ruining his shot- why he would be filming the table at a press conference wasn’t something we discussed.

As I searched this morning for an interview recording I made a couple of weeks ago, I watched some of the footage from the press conferences of the athletics events I’ve covered recently.

When you go into those situations, especially after a race or a game, you don’t always hear everything that’s being said, and that for a good reason.

Every journalist in the room is looking for something, usually a quote to confirm what they have already written and filed with their respective desk.

We all want something different from these situations, and as Paul Simon once wrote “a man hears what he wants to hear, and disregards the rest”.

What struck me, listening back, was the line of questioning from the Norwegian journalists in Oslo.

“What was it like running here?”

“What did you think of the crowd?”

“Did you like the Bislett track?”

Whereas foreign media were only interested in times and the World Championships and next year’s Olympics, the Norwegian media’s priority was to ask these stars who walked among us what they thought of their country.

It might seem a little odd, but then everyone does it – a week later in Stockholm the Swedish media was at it, asking shot-putters and hurdlers what they thought of the city as they gathered for the European Team Championships.

(They picked a bad day, as it was pissing rain and gridlocked in the city).

Seeing as everyone is doing it, it begs the question – do readers actually care what Usain Bolt or Cameron Diaz or Barack Obama actually think of a given city or country?

Do they really expect Bolt to say “I hate it here and I can’t wait to get out of here”?

Do they expect Obama to open his speech with “this place is a sh*thole- and I’ve been to Boisie, Idaho”.

No. Because like the visiting arena rock band going up on the stage and shouting “Hello Cleveland!” whilst barely knowing where they are, it’s not relevant and it has no value.

It’s just playing to the gallery, to be gotten out of the way after the second song and never mentioned again.

Only athletes or politicians or movie stars seeking to shorten their career would do otherwise.

Press conferences are often short affairs with little opportunity to get into anything like a deep discussion, but we might have more chance to get into detail if we didn’t ask questions that we already knew the answers to.

Instead, we make them jump through the hoops and tell us how great thery think we are.

But if we skipped all that, maybe we’d have time over to ask about money and medals and doping and all the other things that sports fans really want to read about.