Remarks to Social Democrats convention in Dublin

Speaking at the Social Democrats National Convention in Dublin. (Source: @SocDems’ Twitter account)

For the most part I stay out of party politics, but I was honoured to be invited to speak about my experience of 17 years of living, working and travelling in social democratic countries in Scandinavia by Ireland’s Social Democrats, who held their first national congress in Dublin last weekend.

The night before I sat in a hotel room not really knowing what to expect.

Sweden and Scandinavia are often held up as paragons of virtue, and Ireland is often pilloried as being backward, but the truth of both is somewhere in between, and that was something I tried to address in these remarks.

They were not delivered verbatim as written here, mostly because I left my glasses on the table, and indeed one of the most important statements was left out.

That is, that Ireland should learn from not just the successes of social democracy, but perhaps even more so from its failures, and in that way chart its own course to a fairer future for all who live there.

I thank the Social Democrats for inviting me to speak and for giving me the chance to be part of a democratic process that those of us who have emigrated are normally and unapologetically shut out from.

REMARKS TO SOCIAL DEMOCRATS CONVENTION IN DUBLIN, NOV 19 2017

I live in Sweden.

I live in a country where I was welcomed with open arms in 1999 and treated fairly and with humanity, despite having nothing to invest and not being the most attractive person on the labour market until a few years after I arrived.

I live in a country that taught me its language and completed my education at its own expense.

I live in a country which believed in me, and I have repaid that country’s faith by paying my taxes ever since.

I live in a country that fixed my broken arm after playing football on a Saturday evening, and still had me home in time to see Match of the Day

I live in a country that saw people fleeing from war and who were in need, and that took them in and gave them food and shelter – 163,000 of them in one calendar year.

I live in a country where the chairperson of the sports journalists association I am a member of is a woman, and there are many more of them beside me in the press box.

I live in a country where full-time childcare for two children cost me around €220 a month.

I live in a country where I do not worry about my in-laws ageing, or being self-employed and getting sick.

I live in a country with a comprehensive public transport system that runs on time.

I live in a county where I do not worry for the future of my children, and where our hall door in an urban area is unlocked most of the time.

I live in a country where third-level education is free and students can get both grants and loans to help them complete it.

I live in a country where the beer is expensive and tastes horrible, where you can’t get smoked cod and chips and where they have never even heard of a spice bag.

I live in a country which has a terrible shortage of housing as it adopts free-market solutions to the problems of the state.

I live in a country – one of only a handful in the developed world – where it is legal and possible for a private enterprise to make a profit from running a school.

I live in a country that sells weapons to despotic regimes, and that is home to companies who manufacture technologies for those weapons, as well as technologies to prevent refugees from reaching Europe.

I live in a country that has subtly racist structures that builds glass walls around areas such as the one where I live, and that prevent some of my friends and neighbours from advancing and achieving their true potential.

I live in a country that is by no means perfect.

I live in a country that is built on generations of social democratic values, in which everyone is equal, and everyone is taken care of, regardless of the thickness of their wallet or where they went to school

I live in a country that I have lived in for 17 years, but I am not a citizen of that country.

I live in a country that is not my country.

But I long for the day when this country – my country – learns from my current home.

I want this country – my country – to treat my father, my mother, my brothers, my sister, and all my fellow citizens with the dignity and the care that all of us deserve.

I want this country – my country – to recognise the strength that comes from togetherness, from meeting the challenges of life head on, arm in arm, shoulder to shoulder, and not as individuals all just out for ourselves.

I want this country – my country – to be led by leaders whose first loyalty is to my fellow citizens, and not to themselves or the markets or the shareholders or the lobby groups.

I want this country – my country – to learn from the successes and perhaps even more so from the failures of social democracy.

 

I want this country – my country – to be worthy of my fellow citizens, and to recognise the truth in one of the oldest proverbs of our native language.

 

“Ní neart go chur le chéile” – there is no strength without unity.

Go raibh míle maith agaibh.

Time running out for MMA’s Tipper Gores

I have to say, I find it abhorrent.

Bare-knuckled, talentless thugs fighting it out for supremacy while the crowd, both those in the arena and those who pay for expensive cable subscriptions to see the spectacle, bays for blood?

Nope, ice hockey is not for me.

As a sports journalist I’ve covered two ice hockey world championships and an Olympic final, and interviewed numerous world-class players and officials but, if you’ll pardon the pun, I just can’t warm to it.

But despite my misgivings about the sport, its inherently macho culture evidenced in regular on-ice fights between team “enforcers”, and the undercurrent of performance-enhancing drugs at virtually every level, I do not question its legitimacy, nor do I judge its players or condemn its fans.

I write about it with the same respect I would any sport or any athlete.

I wish the same could be said of the modern-day Tipper Gores who, every time the name of Conor McGregor or the sport of mixed martial arts are mentioned, boom out their contempt for all involved form the highest of vantage points, despite their own admissions that they have no idea what they are talking about.

I mean, think about it – in what other area of sports journalism would ignorance of the subject matter be worn like a badge of honour?

You remember Tipper Gore, right? The busy-body wife of Al Gore who in 1985, before he became vice-president of the USA, demanded that music (in particular rap, hip-hop and hard rock) be censored?

Her legacy is not a world devoid of the evils of rap and heavy metal – in fact, both genres have flourished, with Jay Z now topping many entertainment  rich lists and tours of hard rockers raking in the millions across the world.

Instead, her legacy is one in which t-shirts bearing the imprint “Parental Advisory: Explicit Lyrics” are worn ironically, in tribute to the staggering arrogance and stupidity of her and the Parents Music Resource Centre, the gang of worthies she set up to decide what is and what is not acceptable culture.

Luckily music fans simply did not give a shit – much like the MMA fans of today.

Don’t get me wrong – I too find it difficult to watch sometimes.

When Ilir Latifi, a Swede from Rosengård in Malmö, was knocked out in a recent fight, I felt crushed – the few times I’ve met him he has been warm and decent to me, and to see him flying back unconscious was hugely unsettling.

And despite the fact that I rank the epic fight between Robbie Lawler and Rory MacDonald as one of the best I’ve ever seen, I can almost feel MacDonald’s pain at the end as he finally succumbs, his nose a smashed, bloodied mess.

I get the fact that people don’t like it.

I get the fact that people don’t like McGregor.

On many occasions I have stated how I believe his foul mouth and his tendency towards misogyny and racial epithets is extremely troubling (and indeed damaging to his “brand”).

I’m not asking anyone to like it. Or him.

But there are a lot of people who do, and their interests are not being served or indeed taken seriously by many in mainstream media at the moment.

(One well-known Irish commentator actually sought me out in the press room at a soccer game to tell me how much he hated it, and editors regularly feel compelled to condemn the sport to me, even as they order coverage of it.)

The argument is made that criticism of the sport is not about class, and writers point to their own working-class roots as evidence that they cannot be biased.

Once again they are putting themselves at the centre of the story, rather than looking at the bigger picture.

The truth is that, wherever I go in the world at the moment, young, working-class men are the ones who talk to me most about McGregor and mixed martial arts.

When I asked him a question at last week’s press conference at Madison Square Garden, my phone started buzzing in my pocket even before I reached the end of my sentence.

All young lads, all watching live, all sending me messages, from all corners of the world.

In previous years it might have been Mike Tyson and boxing that were the subject of their affections, but things have changed.

It is not that young, working-class men are the only fans of MMA – it is that they make up a fairly large constituency, and they are the section of society that are roundly and regularly ignored in the media as it is.

That is what is meant by classism and snobbery.

In a week when an Irish athlete made history in Madison Square Garden, I would have expected sports journalists to put aside their personal prejudices and try to hide their ignorance while giving the sport and the subject the respect it – and its fans – deserves.

It hasn’t happened yet, but it is happening.

For the most part I work for very mainstream, respectable media outlets, and the fact that I have covered several UFC events for them this year is a good indication that the crossover is well underway.

Like Tipper Gore, the pearl-clutchers of Irish sports media will soon be left behind, left to celebrate their self-confessed ignorance to an ever-decreasing audience of retweeters and commenters as the rest of the world moves on.

And as has already happened in the USA, MMA fans will eventually enjoy the validation that comes from being featured in the mainstream media, and the sport will likely replace boxing as the number one combat sport.

And the UFC and McGregor?

They’ll continue laughing all the way to the bank regardless of what any of us says, so we better get used to it.

 

 

Immortality awaits McGregor in the Garden, but there are no guarantees

Those who have visited the Land of the Free and the Home of the Brave often get a rude awakening on their arrival in New York.

Instead of the outstretched arm of the Statue of Liberty with her torch raised to welcome them, there is usually a long, winding queue for passport control.

Not so this week as I waltzed through Newark Airport and straight up to gate 49, where a clean-shaven young man inspected my newly-minted passport with both courtesy and studied detachment.

“What is the purpose of your visit, sir?”

“To watch the UFC and the NBA.”

He nodded approvingly.

Fingerprints and photographs taken, he snapped the passport shut.

“You’re all set. Let’s hope our boy wins on Saturday,” he said, his face cracking into a wide smile.

“Our boy” is Conor McGregor, and if the Irish once ruled New York, from the firehouses and the police precincts to City Hall and back, he is claiming it back at Madison Square Garden on Saturday night, but the stakes are arguably higher than they ever were in Las Vegas.

Interest in McGregor is at fever pitch, but Eddie Alvarez, whom he faces as he seeks to become the first two-weight champion in the history of the UFC, is no slouch.

McGregor has seemed swept up in the hype this week, his manic behaviour at Thursday’s press conference a perfect example of a man highly strung, so close to achieving his dream, yet still vulnerable to failure.

No customised Rolls Royce or Gucci fur coat could hide the fact that, on Saturday, it will be Reebok shorts, four-ounce gloves and a gate that snaps shut when the moment of truth arrives – and that is all that matters.

If he wins, his legend will be complete, and the much-touted major announcement he has promised after the fight will take on even greater significance.

He will effectively control the UFC for the foreseeable future, reversing the master-and-servant relationship that once saw him beg Dana White for sixty grand; instead, White will be forced to go to McGregor on his knees if he wishes to keep the company steamrollering forward on the back of its most notorious fighter.

Lose, and the questions that were prompted by his defeat to Nate Diaz in March will once again echo around the sport.

Ronda Rousey and others may have done the spadework, but McGregor is undeniably the sport’s biggest truly cross-cultural global icon, but there is a huge risk that, with tens of millions in the bank and a promotion that has little choice but to bend to his demands, that McGregor will find himself surrounded by yes men – and that could signal the beginning of the end.

Those who have known him a long time say he has changed – he has become a brand, a one-man global industry with spin-offs and offshoots, with a bottom line and bills to pay, and expensive tastes to satisfy.

Honed over a decade or more, he knows his craft inside the octagon better than anyone else.

Given his meteoric rise, it would be foolish to assume that his mastery of the outside world – of the business of fighting and celebrity and investing – is at the same level, although the iron control he exerts over his brand and his support staff would suggest he is a fast learner, at least in terms of minimising the risk to himself.

It is unlikely that we will ever again see an open-hearted interview which allows us to see into the soul of the man – instead, we will be treated to staged videos and set-piece interviews where the answers are decided in advance, and are entirely independent of the questions.

He is uncouth and vulgar at times, but McGregor is no fool – he knows that the prospect of getting punched and kicked in the head for a living is not going to be attractive forever, and even at this stage he probably has his exit strategy mapped out.

Whatever that strategy is, it is surely based on the presumption that he will win this iconic fight in this iconic venue on Saturday, cementing his legend and opening up a world of wealth, fame and possibilities, financial and otherwise, beyond even his wildest dreams.

There is talk of movies, a boxing match with Floyd Mayweather and even a brief but lucrative move to professional wrestling and the WWE.

But the difference between the UFC and professional wrestling is a stark one – nothing in the octagon is scripted, and one clean shot could lay waste to whatever plans McGregor may have.

And you can be sure Eddie Alvarez is planning an entirely different ending.

Johaug dopade sig – allt annat är ointressant

Det finns något väldigt underligt i hur vi behandlar de som fuskar inom idrotten.

I vissa fall döms ju ut personer innan de ens åker dit medan i andra kan en utövares urin bestå av hundra procent testosteron och ändå ber vi om nåd för dem – varför?

Anledning till att ämnet kommer upp igen är att Theres Johaug har testat positiv för ett förbjudet preparat och att skandinavisk media skruvar på sig för att hitta en utväg.

Bland andra har två av Sveriges särklass bästa sportjournalister, Thomas Wilbacher och Patrik Ekwall, skrivit att vi måste ge henne en chans, ge henne “the benefit of the doubt”, att det finns säkert en rimlig förklaring för det positiva testet.

Min fråga är – varför?

Varför ska vi köpa just hennes ursäkt om att hon tog en kraftig steroid, helt omedvetet?

Varför ska hon komma undan när alla aktiva i alla sporter i hela världen vet ju att det är de som är ytterst ansvariga för det de stoppar i sig – inte läkaren eller tränaren eller någon annan?

Varför ska det skillnad mellan henne och, säg, Abeba Aregawi – i ett fall där Patrik Ekwall tidigare konstaterade att:

… allra först säger vi att idrottsstjärnor alltid ansvarar för sin egen kropp och för vad de väljer att stoppa i den.

Det gällde Linda Haglund, Ludmila Enquist, Ricky Bruch, Tomas Johansson, Andreas Gustafsson, Adil Bouafif och det gäller i allra högsta grad Abeba Aregawi.

Det är aldrig någon annans fel.

Varför ska vi då ha en dubbelmoral vad det gäller en skidåkerska som vi vet åker i ett landslag där aktiva har fått astmamedicin utan att vara sjuka?

Man blir ombedd hela tiden att ha nyanser i den här diskussionen – problem är att det finns inga nyanser, inga gråa zoner, inga frågetecken enligt WADA.

Den aktiva är själv ansvarig.

Punkt.

Det är inte en åsikt.

Det är fakta.

Och att be folk att tillämpa domstolens regler – att det ska bevisas utom all rimlig tvivel – är inte heller aktuellt. WADAs regelverk är solklar.

Det är upp till den aktiva att visa antingen att de inte hade stoffet i kroppen, eller att de hade en medicinsk anledning att ha det där.

Det har varit mycket snack om TUEs på senare tid och det är solklart att de som behöver medicin för att tävla ska absolut få ta det enligt det regelverket som finns (även om den också kan utnyttjas, men det är en annan femma).

Men att vi ska köpa Johaugs tårar bara för att köper inte jag.

Likt Patrik och säkert Thomas också har jag intervjuat aktiva som har ljugit mig rakt upp i ansiktet om dopning.

Jag har hört alla ursäkter, från att de har ätit kött som blev smittad med steroider i Kina till att de tog en oskyldig kosttillskott som hade blivit förorenade.

Jag har hört om olika krämer och hostmediciner (ofta innehållandes kraftiga ämnen som av en ren slump höjer prestationen hos en idrottare) som man har tagit helt oskyldigt, för att sedan åka dit på ett pissprov.

Jag har hört dem be om att få B-provet analyserat, när detta resultat ytterst, ytterst sällan visar sig vara annorlunda från A-provet.

För den som verkligen vill se med ett nyanserat öga – se bara på hennes ihåliga förklaringen. Där snackar vi duktigt med nyanser.

Sanningen är att det tog sekunder att googla fram en varning om att krämen som Johaug använde var på “banned list”.

USADA har också en “hotline” man kan ringa och till och med en app man kan ha i luren om man vill kolla om en medicin är OK eller inte.

Det finns hur många sätt som helst att ta reda på om något är förbjudet eller inte – och så finns det alternativet av att inte ta något alls om du inte vet vad det innehåller.

Och även om man nu köper Johaugs förklaring – var drar vi gränsen då?

Är det helt plötsligt läkaren som är ansvarig för hennes provresultat? Förbundet? Sponsorerna?

Dopningsregelverket är långt i från perfekt och även i dag finns det de som kommer runt det ganska enkelt.

Men det ser ut som det gör av en anledning – att det yttersta ansvaret måste ligga någonstans, och det är bestämt att det ska läggas på utövaren.

Om hon verkligen, verkligen har tagit det av ett misstag så tycker jag förstås synd om henne. Men det är ytterst osannolikt att en elitidrottare i den absoluta toppen av sin sport kunde göra ett så grovt fel helt omedvetet.

De man sällan pratar om är de andra hon tävlar mot – vem ser ut för deras intressen? De uteblivna pallplatserna och sponsorpengarna?

Om det är nyanser vi är ute efter så kan vi och ska vi och måste vi bena ut hur systemet funkar och vad som ska göras för att förenkla och förbättra det så att inte oskyldiga idrottare åker dit.

En bekant till mig som är journalist ställde gång på gång på gång frågor till och om en elitidrottare då han visste att idrottaren dopade sig. Till slut slutade folk att lyssna på journalisten.

Han blev av till och med av med jobbet eftersom juristerna sa, vecka ut och vecka in, att tidningen han jobbade på riskerade åklagas för förtal om han fortsatt på samma spår och de publicerade det han skrev.

Han gav sig inte.

Journalisten i frågan heter Paul Kimmage.

Idrottaren heter Lance Armstrong.

Det är därför vi ska fortsätta ställa frågor.

Men egentligen är det ju exakt som Patrik en gång skrev.

Det är aldrig någon annans fel.

 

 

 

Kvinnan, masken och den brinnande frågan

Expressens bild av händelsen på Göteborgsderbyt där en kvinna blev slagen, enligt uppgift

Som ofta innan pallar man inte försöka förklara komplicerade saker för folk på 140 tecken – då blir det det här istället.

Debatten har ju böljat fram och tillbaka om hur Allsvenskan mår.

Min gode vän Robbie Lauler var först ut med en typisk Laul-polemik på sin blogg – han belyser många av de problemen som onekligen finns i svensk fotboll.

Det besvarades av Klacksparksredaktionen som består av Malin Hägg, Jeanette Rådström och Anna Pierre, och även i Tutto Balutto med Gusten Dahlin och Thomas Wilbacher.

Som ett brev på posten blev det Göteborgsderby och rapporter om att en kvinna hade blivit nedslagen och slagsmål hade utbröt på Bravida innan Häcken och Blåvitt spelade 2-2 i måndags.

Låt mig börja med att säga – jag gillar bengaler och jag tycker att lagstiftningen i Sverige som förbjuder pyroteknik är fånig.

Som med många andra grejer i det här fina landet finns det en överdriven säkerhetstänk där riskerna höjs till skyarna på väldigt svaga grunder, och att man inte har hittat en lösning är snarare ett bevis på att de som styr svensk fotboll inte vill hitta en.

Jag gillar också supporterkultur och ståplatsen.

När jag går på fotboll privat och inte jobbar står jag helst i klacken. Jag har gjort det med fans från Inter, Everton, Liverpool, West Ham, Chelsea, Birmingham City, Djurgården, AIK, Malmö, FC Köpenhamn, Bohemians, Galway United, Hadjuk Spilt och dussintals andra över hela Sverige och hela Europa.

Ska man se på fotboll så ska man helst se det därifrån.

Ofta gör jag det ensam, och jag har sällan eller aldrig känt att situationen var hotfull eller obehaglig och från de erfarenheterna förstår ju att det finns vissa oskrivna regler för det som händer där.

Men jag förstår också att frågan är bredare.

Och en sak som jag och de allra flesta är överens om är att man aldrig lyfter sin hand mot en kvinna.

Igår kväll blev det rabalder på Twitter eftersom jag ifrågasatt den maskerade “hjälten” som hade hamnat i slagsmål efter att ha enligt uppgift slagit en kvinna som försökte slita bort luvan han hade på sig.

Det dröjde inte länge innan rytteriet kom till undsättning – tweetsen kan sammanfattas så här: “Vafan trodde hon skulle hända? Hon får skylla sig själv.”

Givetvis var det nästan uteslutande Göteborgssupportrar.

Och visst kan man tycka så – men om man accepterar att det finns ett vedertaget kodex, att det finns oskrivna regler på såväl stå- som sittplats så borde den maskerade pajasen aldrig har varit där till att börja med.

De allra flesta supportrar förstår ju att i klacken accepteras ett visst beteende – det kan vara bengaler, det kan vara ramsor, det kan vara att man förväntas delta i tifo eller stå eller sitta vid vissa tidpunkter och så vidare.

Köper du klackbiljett så är det underförstått att du går med på det, eller åtminstone att du inte förhindrar det.

Men likaså är det på andra sektioner. Kort sagt så bränner man inte av bengaler på andra sektioner där folk inte är med på det.

Utan något som helst bevis så känner jag att den negativa hälsoeffekten av bengalrök är nog kraftigt överdriven av såväl svensk media som av de som styr sporten – men för många åskådare är det en obekväm upplevelse.

Det är därför de väljer biljetter långt bort från bengaler och de maskerade personerna som håller i dem, som “vanliga” supportrar upplever dem oftast som hotfulla, oavsett om man hejar på samma lag eller ej.

Och när en maskerade person dyker upp på en plats på läktaren annat än där hen hör hemma, och de “vanliga” supportrar runtomkring börjar misstänka att det kanske ska brännas i deras sektion, ja då kan hen inte vara förvånad när de andra reagerar kraftigt.

För även på sittplats finns det oskrivna regler om hur man ska bete sig. Och maskering och bengalbränning ingår i de flesta fall inte.

Jag skrev för ett bra tag sedan om hur den svenska fotbollsläktaren är bland de sista platserna där vissa som annars står längst ned i näringskedjan får utöva lite makt i ett samhälle som annars gör allt för att trycka ned dem.

Men vad gör man för att lösa det?

Jag har rest Europa runt med mina irländska brödrar och systrar i klacken och jag tycker att självpolisering är utan tvekan det absolut bästa vägen för fans att gå, precis som de irländska landslagssupportrarna gör, med stöd (helst på långt håll) av ordningsmakten.

Men anledning att det funkar är att bland irländarna finns det en allmän förståelse för vad som är acceptabelt beteende.

I det här fallet i Göteborg är det rätt uppenbart att killen var på fel plats vid fel tidpunkt och det är det – inte att kvinnan försökt riva bort masken eller något annat – som står till grunden för vad som skedde därefter.

Att andra supportrar skyller på kvinnan och inte killen säger sitt – jag respekterar deras lojalitet, men jag håller absolut inte med deras resonemang.

Om ståplats vill ha respekt av sittplats måste det vara ömsesidig. Svårare än så är det inte.

Och är vi inte mogna nog för att erkänna när våra egna gör fel, då finns det inte mycket hopp för en långsiktig lösning för de flesta frågorna som berör ståplatssupportrarna – de som ger fotbollen den passionen som gör den unik och sevärd.

Än sämre får de som vill tysta ståplatserna helt vatten på sin kvarn. Och det gynnar varken de som står eller de som sitter.

 

Five ways to put the “public” back into public service

Thankfully, I don’t get invited to too many media conferences any more.

I don’t have the time to attend, and I can’t afford to lose anymore friends in the business.

Still, it would have been fascinating to listen to new RTE DG Dee Forbes talking about the future of Ireland’s public service broadcaster, even if her comments fall far short of the revolution that is necessary to reboot it.

Dee spoke of the need to make more “frenemies”, for more collaboration and, of course, to cut costs.

All depressingly familiar to audiences and journalists alike – and probably the exact opposite of what is needed.

Unfortunately Dee’s comments portray someone who seems to have accepted the narrative that the problems of modern media are for journalists and program-makers to solve, not politicians or bean-counters.

But reform of RTE would go a long way towards righting the listing ship of Irish media – and in turn it might even restore the faith that many have lost in public service broadcasting.

In no particular order, here are some of the things I would do if literally every competent person in Irish media management died and somehow left me in charge of our public service broadcaster.

1. Get RTE out of the advertising market.

Ban everything – product endorsements, ad breaks, sponsored competitions, the works, and instead run it on government funding alone, through a combination of tax-payer’s money and the license fee.

No logos, no product placement – just public service.

It can’t be done?

Sure it can.

Here in Sweden, when two girls from the Stockholm Gaels appeared on state TV to talk about Gaelic football, the floor manager put a strip of gaffer tape over the logo on the O’Neills ball they had brought with them. There would be no free advertising there.

Getting RTE out of the market would open up an enormous revenue stream for private media outlets and remove the need for RTE to produce popular (and indeed populist) programming, and instead get it to focus on its public service mandate.

2. Switch the focus of the sales teams, with those currently involved in selling advertising selling Irish-developed content and concepts abroad. Long before the success of Nordic noir, “The Lyrics Board” was lighting up Scandinavian TV screens, although that may not entirely be a good thing.

3. With the removal of advertising as a driving force behind every decision, reassess the talent pool. There would no longer be a need to pay hundreds of thousands of euros to individuals, just because their names are synonymous with hundreds of thousands of listeners or viewers.

I firmly believe that those who work for public service broadcasters should be (very) well-paid, but even the top talent themselves would surely admit that things have gotten out of hand.

4. Become a centre of excellence for the broadcasters and producers of the future.

The two-day RTE radio documentary course I did a few years back, conducted by their award-winning staff in Montrose, totally changed my approach to how I work with radio, and that for the better. My work has become much, much better, which benefits both me and my listeners.

RTE’s crews, producers, directors and broadcasters are all top-of-the-line professionals – why not share their work ethic and methods with coming generations of journalists and technicians via paid six-month internships?

5. Finally, and perhaps most importantly, work with other media outlets and the government to create workable legislation and guidelines for the industry.

At the moment it is far too easy for powerful organisations and individuals to suppress the truth by sending a flurry of solicitor’s letters, or by leveraging the depth of their pockets knowing that neither RTE nor anyone else can afford to defend a case against them.

Equally, there is little alternative for those ordinary Joes and Josephines who have been wronged by media reporting to gain recompense.

Given that RTE acts to all intents and purposes like a commercial broadcaster, it’s easy to forget just how important public service broadcasting is to a democracy. It needs to be able to report without fear or favour on all aspects of Irish life, and to ensure that all aspects of Irish life are represented in its output.

At the moment it is basically Sky One with the Angelus, and that is far, far short of the kind of journalism and programming that some of the most talented people in broadcasting could deliver to a country that so desperately needs it.

If the media won’t take part, McGregor will take over

Conor McGregor’s hand is raised in victory following his epic battle with Nate Diaz

Last week, an Irish athlete won one of the most epic contests ever seen in his chosen sport, and yet for a variety of reasons, it barely caused a ripple in the media consciousness.

In a bloody battle that raged for the full 25 minutes, the initiative ebbing and flowing between its two protagonists, the Notorious Conor McGregor finally emerged victorious.

In doing so, he avenged his March defeat to Nate Diaz and put himself once again at the pinnacle of mixed martial arts, redeeming both himself and the somewhat erroneous reputation of the Fighting Irish.

This is no longer a niche sport, confined to dingy hotel function rooms and fight clubs – it is a $4 billion business that is only going to get bigger.

For me, McGregor’s win beat Barry McGuigan’s victory over Eusebio Pedroza, and even eclipsed Steve Collins’ run of wins at super-middleweight back when he, Chris Eubank and Nigel Benn struggled for supremacy in boxing.

It was one of the most exhilarating sporting events I have ever seen live, if not the most exhilarating.

But with Pat Hickey behind bars and a myriad of other sports to cover, plus a nine-hour time difference from Las Vegas, it seemingly got lost, slipping through the cracks and never really getting the credit or coverage it deserved.

Considering the fact that, together with Joe Callaghan, Petesy Carroll and a select few others, I was responsible for spreading the news about one of the most remarkable victories in Irish sporting history, it might seem strange that I am bemoaning the lack of coverage.

But it’s worth looking a little more closely at how one of the big global sports stories of last week – one that over a million US TV viewers paid almost $70 each to watch – was covered.

Petesy is a stalwart of the Irish MMA beat – enormously knowledgeable on every level, well-connected, he wrote for a variety of websites and contributed to Newstalk, among others.

Joe was kept busy writing for the Irish Independent, the Irish Examiner, and the RTE website.

As the elder lemon, I was tasked with bringing the fight game to the mainstream, writing for the Irish Times and the Reuters news agency (I also filmed the weigh-ins and the press conference for the latter), and covering the event on radio for the BBC and RTE.

The coverage of the build-up cannot be faulted – the pitched battle at the David Copperfield Theatre in the MGM Grand ensured the headlines there – but it was the aftermath that felt abrupt and unsatisfying.

It would be understandable if the fight had been a turgid, clinch-heavy affair with little drama, but with Diaz downed early in the first and McGregor seemingly out on his feet at the end of the third, this was a fight that you couldn’t take your eyes off.

Though pretty much everyone in the arena (or at least everyone who wasn’t from Stockton, California) gave the win to McGregor, there was still a sense of nervous anticipation as the results from the judges’ scorecards were read out.

McGregor won, and the subsequent press conference, which he entered on crutches, was an emotional affair, his voice cracking as he revealed how important the fight and the result was for him.

Strange, then, that there was little interest in the video I had of the post-fight press conference, and indeed the lack of post-fight discussion in some of the major media outlets.

I did contribute a report to RTE Sport, but the more wide-reaching Marian Finucane show, which had me on for the guts of half an hour after the March defeat, didn’t seem to cover it at all, aside form a couple of questions as a preview late on Saturday.

Nor did RTE come looking for the video. Neither did Reuters.

Why is this relevant? Because it tells us a lot about how editorial decisions are made, what influences them and how budgets are spent.

Mixed martial arts still hasn’t gained the acceptance enjoyed by amateur boxing, or the genteel respect of golf.

But how many world champions does Ireland have at anything?

How many sports can boast a stable like the Straight Blast Gym, which had two winners on Saturday night’s card and which is teeming with prospects for the future?

MMA is a sport fervently followed by young to middle-aged fans, many of them urban working class males.

In other words, the very class of people most often denied access to the airwaves and the pages of our finer publications.

The class of people from which McGregor himself emerged.

In our burgeoning media culture of interns and working for “exposure”, it is a class of people who are an endangered species in our newsrooms.

But whereas once upon a time McGregor and everyone else would simply have to accept that fact, that is no longer the case, as demonstrated late in the week.

Having fallen out with the UFC, McGregor launched his own media channel, The Mac Life, and the publication of a remarkable behind-the-scenes video from UFC 202 instantly made other media redundant.

This is nothing new. Zlatan Ibrahimovic is one of many footballers who uses an app to communicate directly with fans, and plenty of athletes and personalities leverage their social media presence to boost themselves, but McGregor has taken it to a new level.

Combining his enormous social media reach with more traditional media such as the “Man’s Work” short doc, he will get his message out there to his fans, whether more mainstream outlets help him or not.

But at a time when they are struggling to remain relevant, the more traditional players need to question their editorial decisions now more than ever, lest they be left behind in a changing landscape.

This doesn’t just apply to McGregor either – from news to politics to sport, new players, new issues and subjects are emerging, as are new ways of disseminating them.

The new voices that are so badly needed to round out the discourse will make themselves heard, one way or another.

And the media house that doesn’t recognise that what once was a one-way broadcast business has now become a conversation with media consumers has a very dark – and short – future ahead of it.

 

 

On spokespeople, attacking integrity and the eighth amendment

Sometimes 140 characters is not enough, so what follows in a bit of background to a story playing out on my Twitter feed.

I was in Dublin last week working on a number of stories, among them one for Swedish radio on the campaign to repeal the eighth amendment to the Irish constitution, which effectively bans abortion in virtually all circumstances.

In my attempt to create a rounded, balanced report I contacted a number of organisations and private individuals to ask them to comment. There was a window of four and a half days in which I could schedule interviews.

Those in favour of repealing the eighth were quick to respond, and all those interviews were done on Thursday afternoon last.

From the anti-abortion side there were several people who were very generous in trying to help me set things up, but unfortunately, apart from an interview with journalists and author John Waters, I came away empty-handed.

Over the course of several e-mails, the tone of which was both respectful and nuanced, John had initially politely declined my request for him to speak on the record, instead informing me of a conference in Tralee where the delegates would include many who opposed the repealing of the eighth amendment.

I drove to Tralee on Saturday morning and asked the organisers if they could provide someone who would speak to me.

Their suggestion was John Waters.

John generously attempted to procure other interviewees for me during lunch, but was unsuccessful and ended up doing the interview himself.

Before he did so, he said to me: “You appear to have upset a lot of people in there,” meaning the dining room where the group was eating.

What followed was a very respectful and insightful 20-minute conversation where he outlined the current state of play in Ireland and his views on the situation, and though I was disappointed to have only collected one voice on such a long trip, I consoled myself on the way back to Dublin with the fact that he had been comprehensive in his remarks.

In the interests of the balance both sides seem to crave in this debate, I continued looking for further interview subjects, via Twitter, phone calls and e-mails.

I returned to Stockholm yesterday, and I would still like to talk to anti-abortion activists for the piece, which will be edited later this week.

This morning I find myself being sent two- and three-year old tweets, the implication being that people wouldn’t want to talk to me due to my personal (note: not private) opinions on the eighth amendment, and some of my comments on those involved in the debate around it.

In many of them, there are a few fundamental understandings about what journalism is, and indeed what it is not.

Firstly, reporting has nothing to do with one’s personal opinions. It is akin to a doctor treating a family member, or a lawyer defending a murderer he knows is guilty.

Perceived vested interests are put aside, and it is surprisingly easy to do so.

That some have great difficulty accepting that says more about the standard of journalism in Ireland than perhaps anything else.

I have interviewed politicians, union officials, criminals, doped sports people, neo-Nazis, Islamic extremists and everyone in between.

In all instances, my own personal opinions are left at the door. It doesn’t matter how many Facebook posts or Tweets I’ve made on any given issue, the process is always the same.

Do the research, ask the questions, publish the results.

In particular when reporting for a non-Irish audience on an Irish story, the aim is to present the information to them – this is why the story is of relevance now, this side wants the amendment repealed, this side wants it kept – in a way that they will understand, giving history and context, and let them make up their own minds.

I have never once been accused by anyone I have interviewed of misquoting them, or misrepresenting their views in any way.

In any case, this issue – that of my personal opinions contaminating my ability to report – was only been raised after I left Ireland yesterday.

It is true that I have said nasty things about public figures, and I apologise profusely to anyone that has been offended by that.

But as noted above, there is a fundamental difference between attacking a person’s public persona, the opinions they hold and the tactics they use to get their point across, and attacking them personally.

However much I disagree with them, their views are for the most part honestly held, but that doesn’t preclude anyone from questioning the veracity of public statements made or research offered in support of them, or the tactics employed in advancing their cause.

In Ireland these distinctions are seldom made – I know of one person who no longer speaks to me because I criticised a glib point about boxing made by his wife on a TV show, which he took very personally. He called me up to tell me.

In contrast, I recently engaged in a very heated debate with a friend and colleague here in Sweden about how a certain story was presented by him in his newspaper; at no time did it get personal, and both of us learned something from it.

And this is the nub of the issue.

Some have reacted to my attempts to secure spokespeople by searching for tweets and trying to undermine my credibility before I even sit down to edit the report.

Though not an attack on me personally (and believe me, when you write abbout immigration, abortion or LGBT rights, you get plenty of them, some of them threatening, most of them anonymous), it is a direct attack on my professional reputation.

Thankfully it is the first time this has happened, but I fear that it might say more about the climate around the debate on the eighth amendment than many of us would care to admit.

The point is that none of us – journalists, editors, campaigners, voters – will ever get anywhere if we only talk to people we agree with. Social media is enough of an echo chamber already.

And nor, I hasten to add, will we get very far by attacking them personally.

I don’t know if it’s even possible to have a civilised debate about abortion in Ireland any more.

Recent evidence would suggest that it isn’t.

But either way a debate will be had, and it is up to everyone participating in it to try to keep it as open and respectful as possible.

Hej media, kom inte hit nån mer

Hej alla ledarsidor som tror att ni är blåa, men har blivit lite sådär bruna i kanten senaste tiden!

Det räcker nu.

Vi i förorterna har haft nog.

Det är inte så att ni inte får skriva eller rapportera om förorterna.

Vi som bor här ser gärna att mer skrivs och rapporteras om dem.

Men helst av folk från förorterna – du vet, de som faktiskt vet vad de pratar om.

De som lever här och vistas här och pratar med folk varje dag.

De som har nätverk och känner folket och luktarna och nyanserna.

Eller åtminstone folk som någon gång har satt sin fot i en förort.

Någon gång.

Men att låta fokl idiotförklara sig och skriva bajs om att det ska vara utgångsförbud i Husby och Tensta efter 2100, eller kräva snabbare domstolsprocesser för ungdomar i orterna från folk som aldrig har varit här, och som aldrig skulle kunna tänka sig ens prata med någon här?

Tyvärr.

Nej tack.

Det duger inte.

Det här vet ni förstås, men ni vill inte göra något åt det.

Det är åt det här hållet den bruna vinden blåser, och ni hänger gärna med – antingen genom att upplåta era debattsidor till folk som vill “ta debatten” eller genom er tystnad.

Men det finns ju för många klick att skörda, för många ögonglober att locka.

Att det görs på bekostnad av de i förorterna – de som ni ser till att de aldrig får komma till tals – skiter ni i.

Och det är helt OK.

Vi förstår det.

Det är ni som har kontrollen över tidningarna och radio- och TV-program, och vår roll i det hela är att acceptera det.

I bästa fall kanske kallas vi för att försvara våra orter – men aldrig, aldrig någonsin får vi komma till tals först.

Vill ni fortsätta så?

Varsågoda.

Men i så fall kom aldrig hit någon mer.

Och sluta erbjuda pisssummor för reportage som journalister härifrån gör, som om de borde vara tacksamma från smulorna från ert publicistiska bord.

Sluta gärna rapportera från TV-Huset eller Radiohuset, eller Gjörwellsgatan eller Kungsholmen om det som händer här, som om det vore Baghdad eller Mogadishu när det är en del av Sverige.

Skicka inte ens hit folk, för det räcker inte med att vara här en kvart eller en halvtimme för att förstå vad som händer, och varför.

Och framförallt – sluta låta de som vill göra en politisk eller journalistisk karriär genom att trampa ned och klättra över samhällets svaga.

Vi förstår att ni inte vill ha med oss, vi förstår att ni inte vill hjälpa oss.

Men i så fall krävs det att ni inte skadar oss genom att berätta samma jävla trötta osanna historia gång på gång på gång, utan att ens fucking kolla med oss först.

Det räcker nu.

Dags att visa våldsamma supportrar OCH tomma tyckarna det röda kortet

När man avhumaniserar fotbollssupportrar kan precis vad som helst händer.

I 27 år har en skara fotbollssupportrar fått leva med stämpeln av att vara medskyldiga i det som orsakade 96 dödsfall bland de sina.

Enligt tidningen The Sun hade de inte bara varit fulla och våldsamma, de hade rånat och till och med pissat på de döda.

I veckan fick supportrarna till Liverpool Football Club upprättelse efter 27 år.

Det var inte deras fel.

De hade inte gjort någonting.

Det var faktiskt ordningsmakten i form av polisen som hade skapat situationen där 96 fotbollssupportrar fick sätta livet till.

Därför att de inte ansågs som mänskliga utan som en pöbel, ett pack, ett slödder som skulle omgärdas och drivas som boskap.

Ändå in i döden.

I Storbrittanien, inte minst inom poliskåren och media, har man lärt sig en läxa.

Emellanåt kastas det en banger på en fotbollsmatch i Sverige och man blir nästan söndertrampad i rusningen för att bevisa att vi inte har lärt oss någonting.

EN individ agerar, men hela fotbollen ställs till svars.

Det kulminerar i det här utbrottet av fullständig idioti i Expressen idag och nu får det vara nog.

Nu är det dags för de som inte vet något om vare sig fotboll eller rättssystemet att hålla käften.

“Fotbollen” har inget ansvar för att någon kastar en banger.

Den ende som har ett ansvar i den situationen är kastaren själv.

Inte hellre är det upp till övriga supportrar på läktaren att ingripa eller säga att de inte håller med, lika lite som samhället förväntar sig att man ska ingripa när någon rånar en bank med en AK47.

Inte hellre har den som inte tar avstånd något som helst ansvar.

Att tiga är inte att ta ställning, att på något sätt ger ett tyst stöd till våldsverkarna.

Att tiga är att tiga. Punkt.

Så länge de inte uppmuntra våldsverkarna har inte fotbollsklubbar något som helst ansvar för vad som händer på stan när de spelar matcher, lika lite som Bruce Dickinson bär ett ansvar om jag slår någon på käften utanför Pub Anchor efter att ha sett Iron Maiden spela på Friends.

Och lika lite som Bruce ska ha polisnotan för min käftsmäll så ska inte folbollsklubbar behöva betala för att ordningsmakten ska hålla just ordningen, även under stora evenemang.

Hos den överväldigande majoritet av fotbollssupportrar finns det ingen acceptans av vare sig läktarvåld eller inkastade föremål.

Det är ytterst, ytterst få som håller på med dumheter på läktaren men ändå krävs det att kollektivet ska ta ansvar och bestraffas om och när något händer – ett krav som till och med ställs av kunniga sportjournalister som borde veta bättre.

Problemet med fotbollsvåld (och våld i allmänhet) är, spaltmetrarna av tomma tyckandet till trots, att det inte finns några enkla lösningar.

Det är en komplex fråga som handlar inte minst om mansnormer, missbruk och självbilden hos våldsbenägna unga män.

Det är inte något som som går att fixa med en banderoll, eller en manifestation.

Eller en patetisk fucking krönika i Expressen.

Intresant nog så har jag träffat genom åren väldigt många unga män som är dragna till huliganism och läktarkultur men som är som mest ytligt intresserad av det som händer på plan – och som är ofta till och med direkt okunniga om vad som händer där.

För dem är det stamtillhörigheten och olika typer av rusning som lockar, inte taktik eller teknik.

Och även om de kan ställa till det med enorma problem (de har genom åren demolerat en restaurang ägt av en god vän till mig flera gånger) är de lyckligtvis väldigt få.

Den överväldigande majoritet av de som är involverade i fotbollen, som spelare och tränare och supportrar, är goda medborgare.

Jag vågar konstatera att tränarna i orterna där jag bor och vistas har hållit ned belastningen på kriminalvården rejält genom sitt dagliga engagemang för våra problembarn.

Men när det kastas smällare ska alla dras över en kam.

När det vankas bråk ska alla jagas med batong.

När något går snett så kan vi alla buntas ihop och ta skulden.

Nu fan är det nog med det.

Det är precis den attityden som låter samhället slippa sitt ansvar och lägga det  istället på de som har minst makt att göra något åt det i ögonblicket.

Det är den attityden som ger skulden till de som faktiskt var offren i Hillsborough.

Man får väl hoppas att det inte tar 27 år för det svenska samhället att inse att fotbollen är en tillgång snarare än en belastning och att våldet finns trots allt fotboll gör istället för tvärtom.

Och man får hoppas att vi aldrig ser en situation där kollektiv bestraffning eller skuldbeläggning går det omöjligt att gå på en match.

Inte för att man är rädd för våldsverkarna, utan för att man är rädd att ordningsmakten och rättssystemet har redan dömt oss alla som skyldiga till brott som ytterst få är ansvariga för.